Biblioteksbubbel

Jag har haft några dagars välbehövlig vila. Vila för mig är bland annat att få vandra. Att i min egen takt ta ett steg i taget och känna hur tankarna flyter fritt omkring, samtidigt som jag njuter av vyer, blomsterprakt och fåglalåt. Den här gången har jag avverkat dryga 10 mil bland bergen på Mallorca. 
En av dagarna vandrade vi längs en gammal pilgrimsled som hade slutdestination klostret i Lluc. En imponerande byggnad där det går att få mat och logi om en så önskar.





Vi valde att titta runt och köpa några vykort i den lilla butiken som även erbjöd glass, Jesusbarn i olika storlekar, krucifix och radband. Även ett smalt urval av böcker fanns. Först fick jag syn på Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry, säkert en passande bok med sina filosofiska funderingar. Nästa bok överraskade mer, visserligen har den getts ut på ett stort antal språk och sprids som en löpeld världen över. Jag kan inte låta bli att undra över urvalet. Läser munkarna  böckerna om Greg månntro?








Nästa boklustighet hittade jag på hotellet där vi bodde. Som överallt världen över lämnas böcker kvar. Det är alltid spännande att se vilka språk som finns representerade och vad andra har läst. Någon som har varit på biblioteket i Kävlinge och fyndat har lämnat spår efter sig.

Just nu håller jag i bokcirklar för skolans sjätteklassare. Naturligtvis startade vi med ett bokprat och att eleverna valde bok, sen var vi igång. Jag träffar varje grupp vid tre tillfällen och då för vi boksamtal kring den tredjedel av boken som de har läst till just den gången. Det är så olika hur de olika grupperna fungerar.

I vissa grupper får jag verkligen provocera för att få igång en diskussion medan i en annan kan jag ha svårt att komma till tals.
Mycket har blivit enklare nu när alla elever har en Ipad. All information om sidor som ska läsas, tider när vi ska träffas, uppgifter som ska lämnas in kan skötas digitalt. Vi samlar allt i appen Showbie. Inga lappar som kan komma bort, bara det… En stor fördel är att de elever som lyssnar till boken via Legimus kan välja att tala in sina svar som ett röstmeddelande till mig.
Tekniken kan också vara till hjälp vid våra boksamtal. snabbt har vi hittat en bild på en riksha som LuSi-Yans familj transporterade grönsaker på. I en annan grupp lyssnade vi till en jojk som Agnes hörde uppe i Soppero. Azzad gör samma gest som Kajsa Bergqvist gjorde som aktiv, hur såg den ut? Youtube har svaret. Liksom hur soptippen kunde se ut där Alex arbetade en kort tid.
Men framför allt läser vi och diskuterar. Vilken förmån att få ta del av elevernas tankar kring berättelserna.

Förra året läste jag Brune, poeten Håkon Øvreås barnboksdebut. Det är en helt underbar bok om Rune som kallar sig Brune när han förvandlar sig till superhjälte. Rune är inte ensam utan har god hjälp av Atle och Åse. Det regnade formligen priser över boken vilket jag mycket väl kan förstå. 

Nu har uppföljaren kommit där kompisen Atle får stå  i förgrunden. Atles alter ego är Svartle. Atle vill så väldigt gärna bli känd och komma med i tidningen. Önskningarna blir inte mindre när en superkändis flyttar in i det gamla bageriet. När Atle kommer i kontakt med Sandra, flickan i familjen, får han reda på att hennes mamma är världsberömd och att de har många bostäder, mycket flottare än det gamla bageriet att bo i. Atle tror blint på allt Sandra säger, men jag är inte så säker på att läsarna kommer att göra detsamma. 
Atle kommer på en genial plan. Han ska hitta kommunalrådets prisbelönta höna, bli omskriven i stadens tidning och hyllad av folket. Det låter som en säker plan i Atles, eller kanske Svartles huvud. Men det finns en liten hake i planen, först måste han se till att hönan är försvunnen..
 Boken är illustrerad av Øyvind Torseter i lite retrostil. Översättningen från norska är gjord av Sofia Nordin.
Berättelsen är väldigt rolig och den är  konsekvent berättad ur barnens perspektiv. Jag tror den passar alldeles utmärkt att läsa högt.
Om det är något mer en ska önska sig så vore det en bok till, om Blåse det vill säga Åse. 

Jag läste om bokpoesi i tidningen, en dag. Det gällde att göra en kort dikt av tre olika boktitlar.
Genast började jag botanisera i min bokhylla och skapade det ena mästerverket efter det andra, nåja…
Jag tog med mig idén till min dåvarande elevens valgrupp och de blev lika entusiastiska som jag. Febril aktivitet uppstod och vi avslutade  med att de fick läsa upp sin bästa dikt för varandra.

          Med glasbarnen                                                    TITTA
          instängd.                                                               värsta brorsan
          Pappa är stor och stark, men…                             heter Mia

                                    Supersommar, är sju förtrollade kvällar, i snabba ryck!

Under hela läsåret arbetar jag med temat förvandling med mina elevens valgrupper. Vid vår senaste träff fick eleverna välja någon bok som de har läst och tycker mycket om. Uppgiften var att göra ett nytt omslag till boken.

Jag hade bestämt att vi skulle arbeta med Pic Collage, en app som jag bara hade hört talas om men aldrig jobbat med.Vi började lektionen med att ladda ner appen. Sen fick de elever som hade arbetat med den tidigare ta över lärarrollen. På några få minuter var alla igång med att göra sina egna omslag. De var djupt koncentrerade och tiden den bara rann iväg.

Här ett axplock av elevernas förvandlingsnummer.

Mustiga berättelser lämpar sig särskilt bra för högläsning, tycker jag. Om jag ska göra en lista över mina fem absoluta favoriter gäller det att snabbt skrida till verket innan jag kommer på ännu fler.

Frida Nilssons Ishavspirater är en hisnande berättelse där Siri ger sig ut för att finna Miki, hennes lillasyster som blivit tillfångatagen av pirater. Vithuvud rövar bort barn till slavarbete i sin gruva och därifrån kommer en aldrig levande. Men det gäller att inte tappa modet eller hoppet resonerar Siri även om hon tvivlar mer än en gång under sitt strapatsrika sökande.Hon möter många udda människor under sitt letande,en del hjälper henne men många försöker hindra hennes färd. Som alltid använder Frida Nilsson ett målande mustigt språk så att det känns som om en var där ute bland kobbar och isberg. Efter fyrahundra sidor kan en pusta ut, det slutar lyckligt, ondskan är besegrad.

Carole Wilkinson har skrivit en fantastisk trilogi som inleds med Drakväktaren. Ping, som till en början inte ens vet sitt namn, är en slavflicka som lever under Han-dynastin i Kina. Hon ska vakta kejsarens drakar. Drakarna far illa och när bara en finns kvar bestämmer sig Ping för att rymma för att rädda drakens liv. Nu börjar en resa genom Kina under historisk tid. Precis som jag lär mig mycket om båtar och sjötermer i Ishavspirater lär jag mig här mycket om Kinas historia och kultur. Fantasyinslagen känns helt trovärdiga och en är helt övertygad om Drakarnas existens. 

Middagsmörker är ett fenomen i norr, när solen inte orkar ovanför horisonten utan det är mörkt även mitt på dagen.

Middagsmörker är även titeln på en tämligen nyutkommen bok av debutanten Charlotte Cederlund. Vilken debut!
För mig tar det alltid några sidor att landa i författarens språkbruk och orientera mig i bokens värld, men sen var jag fast och hade jag inte möjlighet att läsa så fanns ändå berättelsen med mig hela tiden.
Áili är uppvuxen i Skåne med sin pappa och när han dör tvingas hon flytta till sin mammas släkt i samebyn Idijärvi. En släkt som de inte har träffat, det har hennes pappa sett till. Bara två år tänker Áili, sen är hon 18 och kan göra som hon vill.
Nästan direkt dras hon in i byns inre konflikter och det är tur att hon är en stark person för mottagandet hon får har mycket övrigt att önska. Det dröjer heller inte länge innan hon förstår att hon är en Noiadi, en nojd. Den första på mycket länge. Áili har en viktig uppgift som hon motvilligt tar sig an, att försvara byn från de onda krafterna som har kommit tillbaka.
Det blir en spännande berättelse i fantasygenren där samiska traditioner känns helt naturligt invävda.
Jag som egentligen inte brukar jubla över böcker i den här genren är helt förlorad.
Charlotte är skicklig på att ge karaktärerna djup, det finns en anledning till att ”den onde” är ond och kan sett ur ett perspektiv till och med kännas ok. Det blir naturliga inslag och inte något påklistrat som författaren vill förmedla, bland annat genom  Áilis mognad och ökade förståelse för personers handlande.
Jag avundas den som fortfarande har boken oläst. Själv väntar jag på en fortsättning.
HÄR kan du lyssna när Charlotte blir intervjuad av Sameradion.