Browsed by
Månad: november 2013

Tror du på tomten?

Tror du på tomten?

Det är klart du gör, eller??? Akta dig annars så det inte går för dig som för människorna i boken Tro på tomten. Där har barnen slutat tro på tomten och plötsligt går
det inte längre att tända adventsljusen och adventsstjärnorna går sönder.
Jullådorna från vinden är fyllda med sand och saffranet är slut. Trollet Skrufs
och Tilda är förtvivlade, ska det inte bli någon jul i år?

En ryslig julbok i 24 kapitel (ett för varje dag i december) för de yngre barnen. Lotta Olsson
har skrivit texten och Benjamin Chaud har ritat de vackra bilderna.
Stay tuned for the next episode of: Julklappstips!

Stay tuned for the next episode of: Julklappstips!


För några år sedan körde jag en julklappstips-serie de sista veckorna före jullovet och det känns som att det är dags för det igen.

Vi kommer att välja ut var sin favoritbok inom varje kategori; bilderbok, 6-9 år, 9-12år, ungdom och fakta, som kommit ut under året och publicera med jämna mellanrum här på bloggen under de närmsta veckorna.

Håll utkik!

Det är inte min hatt

Det är inte min hatt

“Den här hatten är inte min. Jag har precis stulit den.”

Så börjar Det är inte min hatt, en ny bilderbok av Jon Klassen, författaren till Jag vill ha min hatt. Även denna gång står en stulen hatt i centrum, med den skillnaden att här är det tjuven själv, en liten fisk, som är berättaren. Mycket nöjd med sig själv, om än något skuldmedveten, redogör den lilla fisken för hur stölden gick till väga, hur säker han är på att komma undan och vart han tänker ta vägen. Som läsare får man dock ta del av en annan historia via bokens underbara illustrationer. Den lilla fisken ska inte känna sig för säker! Slutet är mycket öppet och lämnar åt läsaren att avgöra vad som egentligen hände, där inne bland de täta växterna…..
 
Jag tycker mycket om den här boken! Trots den kortfattade texten är detta inte precis en bok för de allra minsta utan snarare en bok som uppskattas av de lite äldre som förstår att ta till sig skillnaden mellan vad som händer i texten och vad bilderna berättar, ännu mer än i föregångaren Jag vill ha min hatt. Läs, njut av bilderna och fundera! Vad tror du hände?

 



Läsdag på Olympia!

Läsdag på Olympia!

I fredags hade fyrorna på Olympiaskolan läsdag. De hade laddat upp med riktigt mycket böcker ute i skolbiblioteket och de som behövde fick böckerna nedladdade. Barnen hade tagit med sig luftmadrasser, kuddar och filtar, godis och frukt och BÖCKER! Allt som behövdes för att försvinna in i en annan värld för en dag!

Bättre sent

Bättre sent

 
Dottern lånade boken efter mig

I somras tog jag äntligen mitt förnuft till fånga och lånade första delen av Hungerspelen. Boken som jag hånats för att inte ha läst av både min bokcirkel och mina kollegor. Jag tog den med till stugan och i princp sträckläste medan svärisarna fick ta hand om dottern. En organisation som alla verkade nöjda med. Jag tyckte den var vansinnigt spännande och letade efter del två på Eslövs bibliotek när jag kom hem, men den var utlånad. Så när jag började jobba igen tog jag med den hem och la i en fin hög tillsammans med lite annat smått och gott. Och där har den sedan legat. Och stundom gett mig lite dåligt samvete faktiskt. Men i förra veckan tog jag mig äntligen samman och började läsa. Iiiihh, spännande igen! Och svår att släppa. I lördags fick jag lite mer sammanhängande tid att läsa medan dottern sov middag och på kvällen läste jag och läste och klockan blev sovdags och jag hade så lite kvar att jag fortsatte läsa i sängen, vilket jag aldrig brukar göra eftersom jag bara somnar. Maken suckade och tyckte att så himla spännande kan det väl inte vara med en barnbok, men han fattar ju ingenting! När det var två sidor kvar vaknade dottern… Vilket antiklimax. Men nu har jag läst ut. Och nu ska jag inte vänta fyra månader innan jag läser sista delen utan den ska läsas så snart jag har den i min hand! Det är ju fördelen med att börja läsa en serie först efter att alla delar kommit ut. Hoppas den finns inne på jobbet!

Ps. Det gjorde den inte, men jag har reserverat och hoppas istället på snabb leverans.

På tal om väntan

På tal om väntan

Jag bloggade igår om att det är så lång väntan på delarna i bokserier. Idag fick jag äntligen del 2 i Jo Salmsons serie om Maro. I den första delen får vi möta Maro, äldsta sonen till en av kungens riddare, som otåligt väntar på att få börja rida med kungens följe som hans page, för att senare själv bli dubbad till riddare. Men Maro ställer till det för sig, förlorar sin fars förtroende och platsen i kungens följe. Istället är det Maros lillebror som får rida med kungen runt i riket.

Men Maros chanser är inte helt slut, för kungen ger honom ett hemligt uppdrag. Tillsammans med Unda, en av kungens spioner, de sk skuggorna, ska han leta upp drakarna som bor i bergen, ta blod från dem och ta med blodet till kungens magiker som kan tillverka sanningssägar-dryck av det. Kungen tror nämligen att en av hans riddare är en förädare och han vill ta reda på vem. Om Maro lyckas med sitt uppdrag har kungen lovat att han ändå ska få bli riddare. Men det finns hinder på vägen, människor som inte går att lita på och faror som lurar.

Om första delen av serien kändes lite avvaktande och mer som en introduktion, så kommer historien verkligen igång här i andra delen. Liksom Salmsons andra fantasyserier är det spännande, lättläst och man längtar efter att läsa
nästa del som kommer till våren. Sista delen kommer i början av hösten 2014.

Min tur

Min tur

Nu har Maria och Emelie röjt alla hemligheter 🙂 om sitt läsande. Nu är det min tur.

Senaste lånen på biblioteket. Tja faktiskt böcker till ett lästema på skolan, skolbibliotekens ex räckte inte riktigt till. Bland annat Bylocks Drakskeppet. Cykelfärden mellan biblioteken höll på att sluta med en förlorad cykelväska. Det slutade dock lyckligt!

Senaste utlästa boken. Om vi nu bortser från det jag läser i jobbet var det Marlene van Niekerk, Agaat. Den har jag hållt på med under en längre tid. Eftersom den har så långa kapitel har jag läst den när jag är ledig. Det har inte gjort den sämre, kanske tvärtom. Jag är väldigt nyfiken på hur hon gått tillväga när hon skrev boken, de olika tidsperioderna  är så oerhört skickligt sammanflätade.
Jag har också läst Anne Swärds debutroman, Polarsommar. Hon och Cilla Naumann är två av Sveriges mest intressanta författare just nu, tycker jag.

Favorittidning. Mest blir det Sydsvenskan och Fria tidningen. En och annan gång bläddrar jag i Utemagasinet.

Plats där jag helst läser. När jag är ledig är det i sängen på morgonen. Det finns inget bättre! En annan favoritplats år på tåg, när jag åker långt. Kan nog läsa varsomhelst om det kniper. Min hjärtevän går och läser, det har jag inte vågat prova.

Så sorterar jag min bokhylla. Skönlitteraturen står i bokstavsordning. Fackliteratur efter ämne. Lyriken har en egen hylla. Sen finns det hyllor och högar överallt i huset med olästa böcker och de blir bara fler och fler. I bokhyllan börjar det bli anarki eftersom den är fylld för länge sen. Böcker ligger ovanpå, först låg de vid rätt ställe men nu fungerar det inte längre. En dag ska jag…

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten. Den första bok som jag själv läste var Hans Peterson, När hönsen blåste bort. Men mina föräldrar läste massor för mig och min lillasyster. Ungerer, Kriktor,Hellsing, Den krångliga Kråkan och Milne, Nalle Puh hör till de som förtfarande är absoluta favoriter.

Vilken bok i bokhyllan har jag ägt längst. Det är med all säkerhet Den krångliga kråkan och Kriktor. De är MYCKET vällästa.

Vad ser jag fram emot att läsa i vinter. Det finns en stor skillnad mellan vad jag vill läsa och vad jag hinner med. Jag längtar efter att läsa Beate Grimsrud, En dåre fri. Kristian Gidlund, I kroppen min. Jag har börjat på Hilary Mantel, Wolf Hall. Överst i en av högarna ligger Sofi Oksanens Stalins kossor, jag tyckte mycket om Utrensning.

Catching Fire

Catching Fire

Så var det då filmpremiär igår på Catching Fire eller Fatta eld som boken heter på svenska. Det är den andra delen i Hungerspelstriologin. Den stora biosalongen i Lund var helt full och då var det ändå många föreställningar i går.

Och vi blev inte besvikna! Har man läst och gillar böckerna så älskar man filmerna! Båda filmerna följer böckerna väl, filmerna är mycket välgjorda och plockar upp det väsentliga ur böckerna. De lyckas förmedla den hopplöshet som Katniss Everdeen känner inför att vara en deltagare i Hungerspelen och den hopplöshet som finns ute i de fattíga distrikten som styrs med järnhand av den diktatoriska president Snow. I Catching Fire följer vi Katniss efter de första Hungerspelen när hon har, delvis omedvetet, blivit en stor förebild och ett HOPP för människorna om en bättre framtid och om att VÅGA sätta sig upp emot regimen.

Dock blir filmerna så mycket bättre när man har läst böckerna och har handlingen klart för sig. Då ser och följer man med i alla de subtila händelser och kommentarer som leder handlingen fram mot slutstriden som kommer i de kommande två (!) filmerna – Mockingjay! För Catching Fire slutar mycket abrupt med en cliffhanger som ger mersmak och en önskan om att mycket snart få se nästa film.

Och till alla er som inte orkar vänta på upplösningen i filmen – Läs den tredje boken Revolt (på svenska, Mockingjay på engelska) och var förberedd inför de kommande två filmerna som beräknas ha premiär under nov 2014 respektive nov 2015.

Det är alltid för långt till nästa del

Det är alltid för långt till nästa del

Äntligen har första delen i fortsättningsserien om Jack kommit! De fyra böckerna i Jakten på Jack har lånats otroligt mycket och nu kommer alltså Spådomen om Jack: Drakar i Globen. I Jakten på Jack handlade det om att hitta Jacks föräldrar som varit försvunna sedan Jack var liten, och nu när de alla är samlade igen; mamma, pappa, moster Betty och Jack, så tänker Jack att han äntligen ska bli som vilken annan tioåring som helst. Förutom att han är trollkunnig då såklart.

Men nästan direkt början äventyren igen. Det börjar med att tretton korpar sitter på taket till huset mittemot, vilket inte är något gott tecken. Sedan kommer Rurik, Jacks kompis som är vätte, och berättar att han hittat “något”. “Något” visar sig vara ett drakägg, och drakar har det inte fötts på 1000 år, så det är verkligen något stort. Draken kläcks och tyr sig genast till Jack, och Jack till den, och Jack bestämmer att den ska heta Silvertass. Men Silvertass är inte säker i Stockholm. Den ondskefulla Sankt Göran har kommit tillbaka och han är ute efter draken.

Det är spännande, och jag är helt övertygad om att den hör serien kommer att få minst lika många läsare som den förra. Det enda, riktigt stora, problemet är att vi måste vänta ändå till februari 2015 innan alla delarna har kommit ut. I mars kommer del 2, i september del 3 och så del 4 då om mer än ett år. Det är på tok för långa väntetider för de flesta av barnen som jag träffar. Och kanske för mig själv också.

Sorgligt lyckligt avsked

Sorgligt lyckligt avsked

Jag har följt Semlan och Gordon genom alla böckerna och har nu läst den allra sista, Meningen med ett (mitt) liv. Semlan har blivit äldre och (kanske) klokare, men jag gillar henne fortfarande lika mycket. I de tidigare böckerna var det mer om Gordon, men i den här sista boken spelar han en mindre roll. Semlans familjer växer och hennes värld växer när hon hittar Planeten, ett ungdomshus där hon för första gången känner att de vuxna inte dömmer. (Väldigt många likheter med Palatset som var öppet några månader 2011-2012.) Och här hittar hon Marcus, som spelar gitarr, och tillsammans med några andra startar de bandet Slosh. Semlan är visserligen inte speciellt musikalisk, men hon skriver texterna som de andra skriver musik till. Det är mycket som är komplicerat i Semlans liv. Mamma som väntar tvillingar med JJ och pappa som bara har Lotta i huvudet, och deras ständiga tjat om att hon borde skärpa till sig, ändra sin attityd, anstränga sig mer, Gordon som hon är arg på och all meningslöshet i världen. För mitt i all vardag så finns fortfarande Semlans funderingar på vad allt egentligen går ut på.

Det är svårt att skriva om Semlan utan att krångla in sig i alltför många och långa resonemang, för det är mycket i Semlans huvud som avhandlas, så jag uppmanar bara alla som inte läst böckerna att göra det. Och börja gärna från början. Jag kommer verkligen att sakna Semlan, känner jag. Såhär svarar Moni Nilsson på frågan varför det inte blir fler böcker om Semlan och Gordon:
“Jo, helt enkelt för att Semlan och Gordon ville bli lämnade ifred.
Tänk er själva, att ha en författare efter sig hela tiden. Värsta mardrömmen ju! Särskilt när man är så där tretton år. Nästan fjorton. Det är inte alltid man vill dela med sig då. Vissa saker vill man faktiskt behålla för sig själv.
Och bara få vara.”
Jaja, det är bara att acceptera. Även om det är stora saker som händer och attSemlan inte är helt förtjust i allt så känns det som att vi lämnar Semlan på väg uppåt. Det känns bra!