Sommarlovet är slut och nu ska Pär börja i sexan. Ingenting har blivit bättre, tvärtom. Hans enda kompis Viktor vill inte vara med honom längre och Pär blir bara mer utsatt. Inte har han lyckats lära sig simma den här sommaren heller, vilket tjejen som plötsligt dyker upp där vid badplatsen kallt konstaterar. Hon tycks lägga märka till allt och dyker bara upp ur tomma intet. Hon vill bli kallad Risulven och säger att hon ska hjälpa honom med simtagen. Det är Risulven som bestämmer reglerna för deras vänskap. För en slags vänskap är det väl, men i skolan ska de inte visa att de ens känner varandra.
Hemma är det inte bättre, mamma eller Sonja som hon vill bli kallad stänger in sig i sitt sovrum när hon vill vara ifred. Ibland försvinner hon bara ut. Pär tycker inte om att hon umgås med Bilals pappa, han knarkar. Pärs lärare vill prata med honom och helst med mamman också. Allt blir så besvärligt, det är så mycket han inte vill ska komma upp till ytan. Boken är skriven så att läsaren förstår mer än vad Pär tycks göra. Eller vill han bara inte se saker för naket, livet är nog besvärligt ändå.
Risulven och han knyts allt starkare till varandra och blir varandras räddningsplankor när allt annat krackelerar. Nina Ivarsson är en skicklig debutant som så realistiskt visar hur lätt det är att förråda även den som är ens enda vän för att få höra till och bli godkänd.
Ibland blir berättelsen så tung att jag måste lägga den ifrån mig ett tag, men samtidigt är den mycket viktig och välskriven. Jag vill inte ha den oläst och hoppas att den hittar sina läsare. Det är inte en bok för alla men precis rätt för vissa.
Just nu gör vi en lärarhandledning till Arne Svingens Balladen om en bruten näsa. Det här är en bok i samma anda, fast utan Barts positiva syn på livet.
Jag hoppas på fler angelägna berättelser från Nina Ivarsson.
Imorgon är det – tro det eller ej – den 1 december. Med risk för att låta urgammal – den här hösten har gått så sjukt snabbt. Jag är nog fortfarande mentalt kvar i oktober nångång. 
