Browsed by
Etikett: källkritik

Barn och ungas medievanor

Barn och ungas medievanor

Statens medieråd publicerade nyligen sin rapport om barn och ungas medieanvändning, “Ungar och medier 2019”. Det är mycket intressant läsning, då du får inblick i hur mycket tid de olika åldersgrupperna lägger på olika medier. En del behandlar ungas användning och tillit till nyhetsmedier och här finns en del att arbeta med, inte minst då det visade sig att socioekonomiska och demografiska förutsättningar gör stor skillnad.

Det som är ledsamt, men inte helt oväntat, är att läsningen av fysiska böcker får stryka på foten till förmån för andra aktiviteter.
I åldersgruppen 9-12 år uppger 22 %  att de läser varje dag (31% 2012, 26% 2017) och 6% uppger att de  lyssnar på ljudbok.
I åldersgruppen 12-16 år är läsningen ännu lägre, bara 11 % uppger att de läser varje dag
(20% 2012, 11% 2017) och 3 % uppger att de lyssnar på ljudbok.

Detta innebär enligt rapporten inte att barn och unga inte läser, men de läser andra texter än tryckta böcker. 
Läs gärna rapporten i sin helhet, du kan ladda ner den genom att klicka på länken Ungar och medier 2019
Och nu blir det lite obekvämt – sista föreläsningen om källkritik

Och nu blir det lite obekvämt – sista föreläsningen om källkritik

Sist ut på källkritikskonferensen var kriminologen Nina Rung som pratade under rubriken Normer, övergrepp och prevention i skolans värld – och hur det hänger ihop med källkritik. Jag har följt Rung på instagram ungefär sedan #metoo drog igång för ett och ett halvt år sedan och var väldigt peppad på att höra henne live. Hennes föredrag skulle visa sig landa som en knytnäve i magen. Hon mjukstartade med lite bilder, inga nyheter direkt, men en påminnelse av vilka budskap våra barn matas med dagligdags.

Jajemensan, det här är vad våra femåringar ska leva upp till. Starka, kaxiga pojkar och passiva, lite flirtiga flickor. Vi pratar även olika till flickor och pojkar, enligt undersökningar på förskolor. Pojkar får kommandon, och svarar på samma korthuggna sätt. De ska “Upp igen!” om de trillar och förväntas inte gråta. Med flickor talar vi hela meningar, vi tröstar och omhuldar dem på ett helt annat sätt och pratar om hur saker känns. Genom att säga till flickor att “pojkar är sådär” om de retas, “han är säkert kär i dig” när han tafsar, eller “han menar inget illa” om han säger något elakt, så lär vi också både flickor och pojkar att våld och kärlek hör ihop. Flickor får vänja sig vid att deras kroppsliga integritet kränks, och pojkar vänjer sig vid att göra vad de har lust med.
Rung pratade en lång stund om riskfyllda killnormer. Hur pojkar/killar/män aldrig får sina känslor bekräftade, utan bedöms utifrån sina prestationer. Många män kan inte prata om sina känslor, kan inte uttrycka vad de känner, eftersom de aldrig fått träna.
Det är också en ständig ansträngning att visa att man finns, att allt är lugnt. Män ska kunna ta en glirning och ögonblickligen kunna ge igen med samma mynt, eller värre.
Rung visade upp omslag av några stora magasin för kvinnor och män. På Cosmopolitan och Vanity fair visar halvnakna kvinnor upp vad Rung kallar “knullbarhet”, dvs att de är snygga, sexiga, passivt väntande. På framsidorna till King och Café kavlar männen upp sina skjortärmar redo att börja jobba. Men det märkliga i allt detta är att när det kommer till kvinnors kroppar blir de handlingskraftiga männen helt handlingsförlamade och det är kvinnans fel att mannen våldtar. “Hon hade kort kjol.”, “Hon ‘bad’ om det.”
Här är några exempel på fullkomligt vidrig reklam som normaliserar våldtäkt, visar att kvinnors kroppar är till för män och helt vanligt legitimerar män att tappa kontrollen om de ser lite hud. Den här typen av bilder måste diskuteras och analyseras. Vad vill de egentligen? Vilken bild ger de av kvinnor och män och är det bilden av en verklighet vi vill leva i?
Sen kom Rung in på de riktigt tunga bitarna, om våldtäkt och övergrepp på barn. Om hur porren påverkar män till allt grövre övergrepp, eftersom de matats med att sex innehåller våld, stryptag, gaging och framförallt INGET samtycke. Detta är något som måste diskuteras i skolan eftersom allt yngre pojkar tittar på porr och de tittar allt mer. Samtidigt behöver vi prata om den våldtäktsutsatta. Visa på att det inte finns ett (rätt) sätt att reagera efter ett övergrepp, det finns ingen relevans i vad offret hade på sig, vad hon gjorde eller inte gjorde. Det vi har är en pojke eller man som valde att våldta, och en person som blev utsatt för det och som behöver hjälp att hantera det trauma som detta innebär. Lägg skulden där den hör hemma.
Vi hann också få ta del av en läskig bild på vad som händer i hjärnan på barn som utsätts för våld eller övergrepp. I de svarta delarna finns ingen verksamhet. Symtomen är koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll, att korttidsminnet inte levererar till långtidsminnet osv. Ett tips var att fråga hur barnen egentligen har det istället för att göra en adhd-utredning, eftersom det finns risk för felaktiga diagnoser. Och missade missförhållanden!
Inga lätta frågor, jobbiga diskussioner att ta. Rung avslutade med några peppiga tips.
– Vem är du? Hur pratar du? Använd ord och begrepp som du är bekväm med.
– Prata om det – kunskap är makt att förändra!
– Hur hjälper vi barn att förstå bilder och reklam?
– Hur hjälper vi barn att kritiskt förhålla sig till personer eller fenomen på nätet?
– Bemötande – öppet och nyfiket! Ha frågorna – inte svaren!
– Förvalta förtroendet om barnen kommer till dig!
– Involvera barnen
– Agera vid oro och våga fråga!
– Anmäl!
Nina Rung var en av initiativtagarna till knytblusmanifestationen förra våren efter att dåvarande akademiledamoten Sara Danius tvingats bort från sin position som ständig sekreterare. Hon har jobbat inom polisen med frågor som rör barns och kvinnors utsatthet för våld i hemmet och sexuella övergrepp och hon har tillsammans med sin man startat föreningen Huskurage som syftar till att stärka grannars mod att fråga och ringa på när man misstänker att någon i huset utsätts för våld i en nära relation. Följ henne på Instagram och bli lite lagom arg och uppeldad och läs mer om Huskurage.
Hugo Ewald sätter fokus på källkritik

Hugo Ewald sätter fokus på källkritik

Som Lena skrev i ett tidigare inlägg så tillbringade vi torsdagen på källkritikskonferens. Det var intressant att lyssna på personer från andra discipliner tala om källkritik från sina perspektiv. Det satte mitt jobb och kämpande med de här frågorna i skolan i ett lite annat ljus. Vi är fler som reflekterar över vad som händer i samhället om vi blir för lite, eller för mycket, källkritiska. Behöver påminnas om det ibland.
I det här inlägget tänkte jag försöka ge en liten inblick i Hugo Ewalds föredrag, men först måste jag bara hålla med Lena om att en av de absolut viktigaste poängerna under hela dagen var det som Åsa Wikfors sa om att sanningen inte nödvändigtvis, eller snarare väldigt sällan, ligger mitt emellan två polariserade påståenden. Ofta finns det faktiskt ett påstående som är sant, och ett annat som inte är det. Om vi tror att sanningen är däremellan är vi snart ute på väldigt hal is.

Hugo Ewald jobbade tidigare på Metro med Viralgranskaren och är nu faktaredaktör på Dagens Nyheter. Ett väldigt viktigt jobb, eftersom vi gärna vill kunna tro det som står i våra stora dagstidningar – tillbaka till det där med källtillit som Lena skrev om. Ewald är extremt kunnig i dessa frågor, men han pratade i 190 knyck och att få med allt han sa under sina 90 minuter på några rader är helt omöjligt.
Ewald började med att reflektera lite över begreppet “fake news” som används ganska frekvent. Han pratar hellre om falska påståenden, eftersom allt felaktigt innehåll på nätet inte är “news” och allt inte heller är “fake”. Det kan till exempel vara ärliga misstag, missförstånd eller bara vinklade texter. Det finns en glidande skala från ren satir, vars syfte inte är att lura människor utan att underhålla med en twist, till helt fabricerade påståenden och texter var enda syfte är att få oss att tro något som inte stämmer.
Ewald påminde också om att det här att sprida falska påståenden inte är något nytt, det har bara blivit så mycket lättare i och med internet och sociala medier. Vissa frågor får en enorm spridning på sociala medier och då hakar ibland gammelmedia på, utan att ordentligt kolla sanningshalten först. Ewald pratade en hel del om Facebooks betydelse för att sprida olika politiska budskap. Till exempel menar han att det numera är betydligt mindre helt påhittat innehåll, men desto mer vinklat och propagerande budskap, vilket kan vara svårt att skilja från fakta.
Vad ska vi göra då?
Det handlar såklart om att läsa hela artikeln, om artikeln länkar tillbaka till en annan källa – läs den, länkar den i sin tur – gå vidare tills du hittar ursprungskällan. Finns det direktcitat i texten är det bättre än om det bara hänvisas till att X och Y sa si eller så? Är texten aktuell eller gammal? Hur verkar andra artiklar på samma sida och ser webbplatsen generellt trovärdig ut med tidsangivelser osv? Har andra medier plockat upp nyheten och skrivit om den? Om inte finns anledning att vara misstänksam.
Ewald visade också en mängd sätt att kontrollera både bilders och filmers ursprung och visade även hur man kan undersöka sponsrade inlägg som fungerar som annonser  – vem har gjort den, vilken är målgruppen, vad kostade den mm.
Kolla gärna in fler tips och trix på Viralgranskarens webbplats.



Källkritik i fokus

Källkritik i fokus

Bibliotekarier jobbar mycket med källkritik och går många fortbildningar i ämnet. Jag vågar påstå att vi kan en del om detta , men den 2 maj var jag och Emelie på konferensen “Källkritik i fokus”, som anordnades av Skolporten i Stockholm. Här “angrips” ämnet från ett lite annat perspektiv än det som vi  bibliotekarier är vana vid. Den första föreläsaren heter Johan Waara och är psykolog och forskare. Hans utgångspunkt är att vi aldrig kan räkna bort våra känslor, vår psykologi vid källkritik. Vi kan tro oss duktiga på källkritik, på att stå emot, att vara kritiska, men faktum är att vi människor är väldigt lättpåverkade varelser.

Mycket av samlad information på nätet, filmer, “nyheter” osv är idag en blandning av tyckande och fakta. Då blir det ännu svårare att stå emot och att analysera och bena ut vad som är vad.
Johan Waara tar som exempel några av de dokumentärer, som visats nyligen, t ex dokumentären om Michael Jackson, om R Kelly och om Josefin Nilsson. Han menar, utan att ifrågasätta, om det är sant eller inte, är dessa dokumentärer gjorda så att de väldigt starkt appellerar till våra känslor. När vi dessutom får en tung förstärkning av kommentarer runt innehållet i sociala medier, är det nästan omöjligt för oss att “inte dras med”.
Fakta och tyckande blandas ihop återigen och vi kommer i affekt.
Vi människor får då också svårare att se hur saker och ting hänger ihop, vi ser förenklade samband, istället för hur saker och ting egentligen hänger ihop.

Johan Waara talar också om “self serving bias”, dvs att vi tillskriver oss själva eller “vår” grupp alla positiva egenskaper och ” alla andra” de negativa. Dvs vi kommer hela tiden att anse att fakta/data som kommer från “mig ” är viktigast och har  lättare avfärda “de andra”. Detta leder bla till filterbubblor.

Vad är då “vaccinationen” mot detta?  Förkunskaper, tänka till ett varv till, skaffa sig perspektiv och varför inte gå till vetenskapen och kolla metastudier. Låter enkelt, men tål att upprepas om och om igen.

Åsa Wikfors, professor i filosofi, talar sedan om “Källtillit och källkritik i postsanningens tid”
Detta är källkritik ur ett filosofiskt perspektiv. Hon menar att vi lever i en “postsanning”, som karakteriseras av : ett splittrat medielandskap, stor spridning av desinformation, polarisering och grupptänkande och antipatier och sjunkande tillit.

Hon menar att vi måste tänka på att desinformation får konsekvenser och att vara medvetna om att det är farligt att slå ifrån oss tillgänglig kunskap. Vi bör fråga oss om vi har goda skäl att tro på det vi läser . t ex på sociala medier, ur just det här perspektivet. Att faktiskt dela och sprida desinformation kan leda till sjunkande tillit för samhället. Och tillit är det som håller ihop vårt samhälle ytterst.

Vad kan vi göra för att motverka detta? Lära människor(våra elever) att trovärdighet är viktigt, ge dem kunskap om medier och inte bara sociala medier, utan även etablerade, seriösa nyhetsmedier, bedöma källor både på djupet och horisontellt, dvs flera av varandra oberoende källor.

Mycket viktigt: Lär eleverna att det inte finns några skäl att tro att sanningen ligger mittemellan två polariserande sidor. Att välja det expertgranskade, här nämner hon NE, som källa och inte subjektiva ytterlighetsperspektiv. Ett boktips är “Tro på sanningen” av Timothy Snyder.

Ja skiter i att det är fejk!

Ja skiter i att det är fejk!

Vi är alla bekanta med så kallade klintbergare, det vill säga vandringssägner som dyker upp med jämna mellanrum. Bengt af Klintberg har under många år samlat på den här typen av berättelser och gett ut dem i bokform i ex. Råttan i pizzan och Glitterspray.
Jack Werner inleder sin bok med en hyllning till Klintbergs arbete och menar att det är egentligen han som borde ha gett ut Werners bok. Den har en lång titel och börjar med ett citat, “Ja skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå” med undertiteln Om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik.
Jack Werner är journalist och var en av dem som startade Viralgranskaren i tidningen Metro. Han står även bakom den mycket populära Creepypodden som sänds i Sveriges Radio P3.
I boken finns ett fyrtiotal berättelser som har publicerats på Internet, alla osanna. En slags moderna vandringssägner, med den skillnaden att de sprids så oändligt mycket snabbare och når på kort tid många fler individer. Det är berättelser där människor vill vilseleda av olika orsaker, politiska, rasistiska, falsk eller stulen identitet eller ryktesspridning av andra skäl.
I boken redogör Werner för berättelsen och för sen ett resonemang om hur den spritts, varför och hur han avslöjat den som osann. Det är mycket intressant läsning och en utmärkt lektion i källkritik. Sist i boken finns 10 tips när en ska granska uppgifter som sprids via Internet.
Jag läste boken med stor behållning, både som underhållning och som “lärobok”.

Källkritik för de yngre

Källkritik för de yngre

Jag är inne i skolans ettor och jobbar med källkritik för tillfället. De jobbar just nu med vårblommor och jag hakar helt enkelt på. Hela tiden följer vi modellen att jag visar, vi provar tillsammans och sedan gör de samma sak i sina grupper.
Första uppgiften är att skilja ut vad som är fakta och vad som är en åsikt i de texter de får om sin blomma. En uppgift som inte är helt lätt i alla grupper utan kräver en del resonerande. Det går till slut och då tar nästa uppgift vid. Att kolla om den fakta som finns i texten verkligen stämmer. Det gäller helt enkelt att jämföra med andra texter. Det är betydligt enklare.
Tredje uppgiften blir att leta upp en bild som de får lov att använda och dela. Allt det här hinner vi inte på en lektion utan jag återkommer till klasserna vid flera tillfällen. Till sist är allt på plats och grupperna kan visa upp fina bilder på sina blommor och läsa upp sina noga kollade faktatexter för sina kamrater.
Förutom källkritik blir det en bra övning i att samarbeta och att redovisa för sina kamrater.
Populäraste boken på bibblan när klasserna kommer och lånar är nu Första floran och även andra böcker om blommor.

Att välja rätt källor

Att välja rätt källor

Just nu är jag ute i skolans fyror och talar om källkritik. Tillsammans med klassens lärare har vi bestämt inom vilket område undervisningen ska ske. Det har slumpat sig så att det är i tre helt olika teman som jag möter klasserna.I den första fyran kom jag in precis i början av deras tema om medeltiden. I nästa klass blir det en bit in i deras tema när de ska börja jämföra olika däggdjurs egenskaper och i den tredje klassen kommer det att handla om kemi.

Fast det vi talar om och gemensamt provar är egentligen precis detsamma i alla tre klasserna.
– Vad ska du tänka på när du väljer en analog källa? När och hur använder du innehållsförteckning och register.
– Vad måste du du tänka på när du letar information på Internet? Smarta sökord.
Det här för vi en diskussion kring och provar gemensamt några gånger.
Vid nästa tillfälle har jag letat upp ett antal källor som eleverna granskar i par. Uppgiften är att välja ut de bästa källorna som passar deras arbeten och är på rätt nivå. Det är engagerade elever som griper sig an uppgiften.
Till sist summerar vi tillsammans och vi kan konstatera att eleverna kommit ännu en bit på sin väg till att bli söksmarta och källkritiska. 

Temavecka MIK

Temavecka MIK

Under vecka 39 har Nyvångsskolan temavecka MIK .MIK står för Medie -och Informationskunnighet. Temaveckan har som syfte att alla skall komma igång och jobba med MIK och arbetet skall naturligtvis fortsätta även efter v 39.
I våras fick jag som är bibliotekarie i uppdrag av Camilla, vår rektor att i samråd med pedagogerna, ta fram en MIK plan för skolan. Vi hade som utgångspunkt Skönadalskolans MIK plan, som redan
funnits några år. I början av terminen var Nyvångsskolans plan klar att presenteras för hela skolan. Jag hade i samråd med pedagogerna och Camilla omarbetat planen, så att den skulle passa Nyvång och även lagt till en  del nya länkar och lektionstips.

Denna veckan har planen provats i praktiken. Alla årskurser hittar tips på lektioner att jobba med inom bild/film, sociala medier och informationssökning/källkritik. Som övergripande “tema” har vi haft “De fem superfrågorna” Vad, Vem, Hur, När, Varför, med vilka man kommer långt om man vill undersöka trovärdigheten hos en källa.

De som vill har kunnat boka mig för lektioner och det är ju något vi kommer att fortsätta med naturligtvis.

Källspanarna(Gleerups förlag), är ett material vi jobbat mycket med under veckan. Det är ett mycket heltäckande material med mängder av färdiga lektionstips och kopieringsmaterial.

I foajén kör vi filmen “Hajen som blev viral”, om vad som kan hända om man delar okritiskt.

I nästa vecka hoppas vi att en del av det som klasserna jobbat med skall presenteras på skärmar eller på vår monitor.

Källlkritik med Källspanarna

Källlkritik med Källspanarna

En av mina svagare sidor som skolbibliotekarie är kanske den viktigaste. I en tid när vem som helst kan påstå vad som helst och få spridning över hela jordklotet på några timmar är källkritik livsviktigt. Jag har många gånger lovat bot och bättring, men den här gången hoppas jag verkligen kunna leva upp till det. Inspirerad av min kollega Ninni har jag köpt ett material som heter Källkritik med Källspanarna. Det innehåller lektionsupplägg och kopieringsunderlag för källkritikslektioner från F-klass upp till årskurs 6. Materielet utgår från ett specifikt tema för varje år och innehåller boktips, metod, utvärdering och allt som en osäker person kan tänkas behöva.
Materialet presenterar de små figurerna Källspanarna; Vad, Vem, När, Hur, Varför och Jämför som hjälper till att visa hur en bör ta sig an faktainhämtning. Varje tema är 7 lektioner långt och presenterar Källspanarna en i taget, men vissa av lektionerna går snabbt medan andra tar lite mer tid i anspråk. Jag har kollat noga på Tema bondgården för förskoleklass och känner att det absolut skulle vara roligt att jobba med detta tillsammans med lärarna. Jag måste bara få dem med mig på tåget, eftersom det kommer att ta en hel del tid.
Som vanligt är det lätt att sitta på sommaren när allt är lugnt och tänka att det kommer att gå så bra och klart att jag hinner med, men sanningen är ju att det alltid går så förbenat fort när det väl blir terminsstart. Men som sagt, detta är livsviktigt. Jag får inte skjuta upp det längre! *kör ner huvudet i boken och fortsätter läsa*
 
-Pest eller kolera? -Nej, pest OCH kolera!

-Pest eller kolera? -Nej, pest OCH kolera!

Jag har precis läst en bok som heter Pest och kolera – historiens värsta farsoter. Boken är skriven av Nina Västerbro och Magnus Västerbro och är illustrerad av Johan Egerkrans. Jag fastnade först för det lite otäcka och väldigt fina omslaget och kände att det här var en bok som jag var tvungen att läsa.
Den här boken tar en med på en historisk resa genom tiden, för att möta några av människans värsta fiender och mardrömmar. Det är sjukdomar det handlar om, men inte vilka som helst, utan några av mest fruktansvärda farsoter och epidemier som människan stött på.
Pesten, Digerdöden, Svarta döden. Pesten går under många namn. Genom boken landar jag i Norge i mitten av 1300-talet. Ett skepp kommer lastat från Tyskland, men ingen människa syns på däck. Det driver runt på vågorna och bogseras så småningom i land. När inspektörerna går ombord gör de en fruktansvärd upptäckt. Det finns inte en levande själ på lastfartyget. Pesten har kommit till Norge och den stannar inte på skeppet. Norge, Sverige, Danmark… Norden drabbas. Alla länder i Europa faller under pestens härjningar. Med pesten sprids även skräck och rädsla och människor söker förklaringar och skydd genom vidskepelse, skrock och sagor.
Hur kunde det hända? Hur kunde pesten få en sådan stor spridning? I boken beskrivs det hur många olika historiska händelser och omständigheter samverkade för att smittan skulle bli så omfattande. Och det gäller de flesta smittorna. Spetälska, Smittkoppor, Kolera, Tuberkulos, Spanska sjukan. Boken berättar om alla dessa sjukdomar och ger svar på hur de spreds, hur det var att få sjukdomarna, hur de kunde bekämpas. Och det är det som håller hoppet vid liv när en läser om detta otäcka: hur människan på olika sätt försöker kämpa mot sjukdomarna.  Medicinska upptäckter gjordes genom hårt arbete i laboratorier, det kämpades ute bland folk genom att vårda de sjuka, ibland kom fantastiska uppfinningar som hjälpte sjukdomarna att begränsas nästan som genom slumpen. Det handlar också om att folkbilda och övertyga människor om hur en ska göra vid sjukdomar. I ett kapitel av boken får jag möta fyra medicinska hjältar, fyra superhjältar, som var för sig stod för medicinska stordåd.
Det är oerhört intressant läsning som författarna bjuder på och jag är mycket förtjust i Egerkrans illustrationer. Medan jag läser tänker jag att något som är alldeles säkert är att vetenskap, utbildning och källkritik är så oerhört viktigt för att vi ska lyckas besegra och övervinna sjukdomar, historiskt några av människans värsta fiender. Vi behöver kunna sålla bort vidskeplighet och skrock, när vi söker mönster omkring oss och försöker förklara vår omvärld, såsom vi människor gärna vill. Den här boken kan nog bli en riktig kioskvältare bland nyfikna barn och unga, eller för all del även vuxna intresserade. Läs den!

Som en bonus till mitt pesttema som jag är inne på just nu, har jag precis lånat en bok som heter: Tiden är inte än, skriven av Elin Boardy. Det är en vuxenbok som handlar om en kvinna som flyr från pesten och från Sverige i mitten av 1300-talet och ger sig ut på en lång vandring genom Europa. Men pesten härjar överallt och det är ingen lätt flykt. Boken känns väldigt aktuell. Det blir ett historiskt perspektiv på flykt som nog kan ge många kopplingar till vår tid, när många människor befinner sig på flykt…