“Katternas ö” är en fin berättelse om vikten att ta vara på miljön och att acceptera olikheter. Författaren Masoud Gharehbaghi har hittills givit ut två böcker på svenska, varav en “Snögubben” är en sk Silent book, utan text. I sommar kommer en tredje. Han illustrerar sin böcker själv och bilderna i akvarell samspelar perfekt med den skrivna texten.
Boken börjar med en bild på flera katter som letar mat bland ett berg av sopor.
“På en ö hade de skapat ett smutsigt rike av skräp och matrester.”
En kattfamilj tycker inte om ön som den blivit. De hatar smutsen och soporna och försöker hålla snyggt omkring sig. Det innebär att de blir utstötta av de andra katterna, som tycker att tillgången till mat överväger att det är smutsigt och flottigt. Den obegränsade tillgången till mat gör de smutsiga katterna fetare och fetare.
Då får pappan i den rena familjen en idé! de rensar ut en bit av stranden och bygger en flotte. När de flyttat så börjar gräset växa på den tomma ytan, och de andra katterna börjar minnas hur fin ön var innan alla soporna dumpades där.
Tänk dig att du är ett helt vanligt barn, som plötsligt när du är i 10 årsåldern börjat utveckla en eller flera superkrafter. Du kanske börjar höra väldigt bra, eller upptäcker att du kan hålla andan väldigt länge, kanske börjar det gnistra eld från dina fingrar eller kanske börjar du sakta men säkert bli osynlig. Coolt, eller hur? Tänk dig sedan att samhället runt omkring dig börjar avsky dig. Inte för något du gjort, utan för något du är. Inte lika coolt längre. Tänk dig sedan att dina föräldrar överger dig på grund av detta, och du får växa upp, oönskad på ett barnhem. I alla papper som finns om dig står det att du är övernaturlig och du får inte gå i skola och inte jobba. Inte så kul! Precis så var verkligheten för föräldrarna till bokens huvudpersoner Stara, Brix, Cabot, Tanner och Steven. De tvingades till ett utanförskap där de för att överleva stal allt de kunde komma över. Tillsammans bestämde de att efter en sista stöt, för att hämnas på samhället som behandlat dem så illa, så skulle de fly till en avskild plats där de kunde vara sig själva. Där börjar berättelsen, 15 år senare.
Under de 15 år som gått så har fem barn fötts i de fyra familjer som slagit sig ner på en avskild paradisstrand. Stara som kan kommunicera med djur, Tanner som hör och ser otroligt bra, Brix som är en mästare på att klättra, men som också läker skador på ett kick, Cabot som har fotografiskt minne och kan räkna ut komplicerade samband samt Steven som är osynlig. Kvar finns dock endast en vuxen, Staras och Brix pappa Louis. De andra vuxna har försvunnit, Stara och Brix mamma tillsammans med Cabots föräldrar när de skulle skaffa mer förnödenheter, och de andra fyra när de skulle leta upp dem. Nu har Louis drabbats av en sjukdom och dött. De sista ord han sa till Stara var, -Hitta din mamma och berätta att jag gjorde mitt bästa. Bland pappans saker hittar Stara en karta, som visar på en möjlig väg från deras hem till staden där de vuxna vuxit upp.
Barnen som har varsin övernaturlig kraft är tveksamma till att lämna den trygga plats som de levt hela sina liv på, men Stara och Tanner ger sig iväg. Kulturkrocken i stan mot vad barnen är vana vid är enorm, och det visar sig att samhällets inställning till de som har övernaturliga gåvor inte har förändrats alls på de 15 år som gått…
Det finns både skämt och allvar i boken, alla föräldrar är inte bra och goda, vissa stjäl och ljuger för sina vänner och hur märkligt det kan bli när en upptäcker dolda saker hos någon en älskar och trodde att en kände. Det känsliga med medlidande berörs också på ett fint sätt. Lisa McMann har skrivit ett spännande äventyr som jag gärna läser mer om, inte minst för att en bibliotekarie har en stor roll. Trots det stora omfånget, 407 sidor, så finns flytet i berättelsen hela tiden och en vill verkligen verkligen veta hur barnen ska lösa uppgiften. Passar de vana läsarna på mellanstadiet. Del två finns på engelska så förhoppningsvis översätts den snart.
Lisa McMann Den brinnande kartan Del 1 i serien De försvunna fem Harper Collins, 2022 407 sidor Hcg, 9-12 år
Jag spinner vidare på Ninnis inlägg om den lilla krokodilen som så gärna vill vara med. Det är ju det de flesta vill- att få vara med, känna gemenskap och att få höra till.
Detta är mitt liv handlar om en flicka som heter Sophia. Hon längtar hela året, längtar till att sommarkollot. Det är det bästa hon vet. För där får hon vara med de andra. Inte som i skolan där allt blir fel.
I år ska det bli extra roligt, för nu fyller hon fjorton och kommer att höra till gruppen med de stora barnen. Sophia ska bjuda på tårta och hålla tal- allt ska bli perfekt.
Men när det dags för talet så har Sophia gått och gömt sig. Hur ska hon få de andra att förstå hur hennes liv egentligen är?
Detta är mitt liv är en färgstark och inkännande bok om att vara annorlunda. Boken är en av mix av kortroman och seriebilder. Den innehåller korta kapitel och är stämningsfullt illustrerad av Anneli Furmark.
Boken riktar sig till läsare från ca 12 år och uppåt.
Jag gillade den!
“Rose Lagercrantz har en unik förmåga att hitta de rätta orden, fånga livskänslan och skapa berättelser som griper tag.”
– Bonnier Carlsen
Jag älskar denna boken av Gemma Merino och brukar läsa den för förskoleklasserna när jag har biblioteksintroduktion. Förra veckan hade jag förmånen att få läsa den två gånger!
Historien är fantastiskt i sin enkelhet, den lilla krokodilen som inte gillar vatten känner sig ensam och bestämmer sig för att lägga alla sina sparpengar på en simring, allt för att kunna leka med sina syskon och ingå i gemenskapen. Tyvärr hjälper simringen inte alls, vattnet är fortfarande blött och den lilla krokodilen kan inte dyka som syskonen, simringen gör att hen flyter. Att hoppa är superläskigt, men för att passa in så gör den lilla krokodilen det i alla fall. Ett, två, två och en halv, TRE! I hoppet får den lilla krokodilen vatten i näsan, och ATCHOOOO! Den lilla krokodilen nyser…eld! Hen är ingen liten krokodil, hen är en liten drake! Barnens fascination är ljuvlig att se, de känner med den lilla krokodilen och blir så glada när hen blir en drake, det vet ju alla att drakar inte gillar vatten!
Om tiden finns kan en alltid fråga om någon känner igen berättelsen, och oftast kommer någon på ”Den fula lilla ankungen”! Bokens sista uppslag ger mersmak, men den boken är inte utgiven, än…
“Vi går varvet” av Ina Lagerwall handlar om Liv som ska börja sjuan. Boken börjar med att hon sitter på bussen på väg till skolan. Liv ser inte fram emot att börja skolan igen, hon känner sig utanför. Det har hon gjort länge. Liv tycker att det var lättare förr, när man lekte häst på rasterna. Hon känner sig heller inte till freds hemma. Mamma är gravid och det är fullt fokus på barnet som ska komma.
De flesta skoldagar är Liv luft för klasskamraterna Bella och Jessa. Första skoldagen är en sådan dag, de viskar, fnissar och vänder Liv ryggen. Liv vill inte vara en tönt, hon tycker att det är svårt att veta hur man ska vara för att inte uppfattas som en tönt. Hon är sällan sig själv, men på en teaterkurs träffar hon Samuel och Frallan och med dem kan hon vara sig själv.
I den här boken får vi genom Liv följa hur det är att vara i gränslandet mellan barn och ungdom, hur det kan kännas att vara kär, eller i alla fall tro att man är kär och hur det kan kännas att få ett syskon. Boken är relativt kort, 150 sidor, och texten är skriven för att passa barn som går på mellanstadiet. Jag rekommenderar den från cirka elva år.
När är en person mobbad? Camilla Gunnarsson har skrivit två böcker om utanförskap, “#tillsammans #utanför” och “Är det ledigt här?”
I “#tillsammans #utanför” är huvudpersonen Hilde, som får vara med om hon frågar. På kompisarnas instagram haglar kommentarer som “bästaste” och “finaste”, men inte på Hildes. Ofta känner hon sig osynlig, det är ingen som slår henne, eller säger taskiga saker, de bara ser henne inte. Ibland undrar hon om någon skulle sakna henne om hon försvann… Klasskamraterna Hedda och Lovisa har en blogg tillsammans där de lägger upp allt roligt de gör tillsammans. En dag tar avundsjukan över hos Hilde och hon skriver en taskig kommentar, anonymt. När hon väl börjat kan hon inte sluta…
I boken “Är det ledigt här?” heter huvudpersonen John. Han och nästan alla killarna i klassen hänger ihop, men Gabbe är ledaren. I första kapitlet sitter de vid ett bord i matsalen när Albert kommer fram och frågar om det är ledigt. Ingen svarar förrän Gabbe bestämt, nej, det är inte ledigt. John tycker det är jobbigt, han vet hur Alberts ansiktsuttryck förändras, men när Gabbe berättar ett skämt skrattar han med. Det är så man gör…
En dag dyker Albert upp på Johns orientering. De åker på läger ihop och det börjar bli konstigt att låtsas som om de inte känner varann, men John vet hur det blir om en sätter sig emot Gabbe. Det gör man inte, eller?
Båda böckerna belyser situationer som är vardagsmat i skolan idag. Små subtila signaler som är oerhört svåra att se. De avslutas med frågor att diskutera och även frågan: Hur tror du det går sedan? Jag tror att alla elever vet hur en ska förhålla sig till kompisar, hur en ska vara och göra, men det är svårare i det verkliga livet. Jag tänker att båda böckerna passar som högläsning/gruppläsning för att sedan kunna diskutera i mindre grupper. Kanske kan det rädda någons skolgång.
Ett citat som passar bra här är: ”Du är inte bara ansvarig för vad du säger, utan även för det du inte säger” Martin Luther King. Det står i förordet till “#tillsammans#utanför
En bokklassiker, även tidigare filmatiserad, har blivit TV-serie (två säsonger än så länge) och jag har just tittat klart på den andra. Lite (Hrm, ja okej då, mycket!) inspirerad av detta köpte jag i våras den nya utgåvan av Anne på Grönkulla och har sedan dess med lite dåligt samvete sett den stå där i hyllan, outlånad. Men nu har jag själv förbarmat mig över den stackars boken om den stackars föräldralösa flickan med det eldröda håret.
Boken utspelar sig i den fiktiva byn Avonlea på den högst verkliga ön Prince Edward Island utanför Canadas östkust. Det är tidigt 1900-tal och Anne kommer av misstag till det åldrande syskonparet Marilla och Mathew på gården Grönkulla. De ville egentligen ha en pojke, som skulle kunna hjälpa till på gården, men när Mathew kommer till stationen står den magra, pratglada flickan där och han har inte hjärta att berätta den tråkiga nyheten för henne. Istället tar han med Anne hem och trots att Marilla tycker att hon är för pratig och inte beter sig som en ung flicka borde får hon till slut stanna på gården. Anne med sitt pladdrande och sina långa, svåra ord kolliderar med den sträva fåordiga Marilla, medan Mathew tycker att hennes prat är ett välkommet tillskott eftersom hans egen tystnad då kommer i skymundan.
Anne lever i sina fantasier, hon ser det vackra i naturen och döper om det till mer passande namn. Ett blommande körsbärsträd blir en brud i vitt, en mörk damm ruvar på djupa hemligheter, blommorna längs vägen är en möjlighet till utsmycknad av den egna trista utstyrseln. När Marilla tystar hennes prat lovar hon bot och bättring, men snart är hon igång igen med sina målande mångordiga beskrivningar, krångliga ord och drömmerier.
Anne får utstå en hel del spott och spe på grund av sitt röda hår och sitt märkliga språk i skolan, men hon får också vänner, nära vänner, som faktiskt tar henne som hon är och accepterar och till och med gillar hennes sätt. Och även om hon själv sätter sig i klistret ibland, så kan inte ens Marilla vara arg eller irriterad på henne något längre tag.
Jag gillar den här boken och dess obotligt positiva huvudperson, även om hon driver även mig till vansinne med sitt prat ibland. Jag tycker faktiskt att den är värd att läsa även om den har 110 år på nacken. Kanske är det svårt att se det hemska i att vara just rödhårig i en tid när människor färgar håret i alla röda nyanser, men det går ju att översätta till andra fysiska “handikapp” som ännu inte vunnit samma acceptans eller popularitet.
Denna veckan har jag av en slump läst två mycket bra böcker med, som det visade sig, ett gemensamt tema, utanförskap på olika vis.
I boken “En annan Albin” av Johan Ungene så handlar det om att Albin är osynlig, både i skolan och på fritiden, faktiskt även hemma. På fotbollsträningen försöker han synas, mest för att pappa är där och tittar på. Men det hjälper inte ens när han sträcker upp handen och ropar: Här är jag, jag är fri!, ingen passar ändå bollen till honom. Pappa säger att han måste stå på sig, annars gör någon annan det, men hur gör en det? Den enda som ser honom är farmor, men hon ligger på sjukhus för att hon är gammal och sjuk och lite dement. En dag så inträffar något som plötsligt gör Albin synlig. Skolan har orientering i en skog. Den ligger så pass långt borta så att de måste åka buss dit. När det väl är Albins tur att få karta och kompass så är de nästan slut, så han får gå med Markus och Simon. Det går sådär, och Albin blir ensam i skogen, utan karta och kompass. Han inser när det börjar mörkna att ingen saknat honom och att bussen kört hem utan honom. Han letar reda på en tät gran till skydd från regnet, och hittar en buske med bär som han äter. Han väcks av en tant och en hund, och nu ser plötsligt alla honom! De hejar och vill ha autografer. Nu har Albin makten, men är priset värt att betala?
Den andra boken är “Jagger Jagger” av Frida Nilsson, en bok som har några år på nacken, men vars ämne fortfarande är aktuellt.
Bengt vill inte gå ut, han vet att han är äcklig. De som säger att han är äcklig är de andra tre barnen som bor i hyreshuset där Bengt bor. De vill absolut inte leka med Bengt, men de gör en hel del taskiga saker som till exempel kasta hans nya boll i ån och stänger in honom i soprummet. Alla mammorna och papporna ser, men vill inte låtsas om vad som händer. De säger bara att alla får vara med, men vad hjälper det när det inte är de som bestämmer?
Bengt önskar att han inte var så äcklig, han vet precis vad som är äckligt med honom, det har de andra barnen berättat många gånger:
Magen (tjock)
Armarna (tjocka)
Benen (tjocka)
Hakan (tjock)
Håret (tjockt)
Fast det där med att bli inlåst i soprummet blev ganska bra till slut, för den som släppte ut Bengt var en hund som heter Jagger Svensson. Han bor i en container, sover på kartonger och samlar mat i soptunnor och soprum. Bengt och Jagger blir kompisar och börjar ruva på hämnd. De ska allt visa de andra barnen att en inte ger sig på Bengt ostraffat!
Jag blir beklämd när jag läser om Albin och Bengt, för jag vet att just nu, ute i skolor runt om i Sverige så finns de, på riktigt, barnen som ingen ser och barnen som mobbas tills de går sönder inombords! Jag önskar så att alla barn får bli sedda och att inget enda barn skulle bli mobbat, och det är vi vuxna som måste göra allt vi kan för att nå dit!
Balladen om en bruten näsa är skriven av Arne Svingen som också skrivit böckerna om Hubert för den något yngre läsaren.
Boken handlar om Bart som bor med sin mamma i en sunkig lägenhet. De lever på socialbidrag, men behöver ändå låsa ordentligt för att inte deras klåfingriga grannar ska stjäla allt de äger och har. Mamman vill gärna att Bart ska kunna stå på sig gentemot världen, så han går på boxning. Det går sådär, han är inte så bra på att slåss, utan får oftast se sig besegrad.
I skolan så tillhör Bart ett gäng som är precis i utkanten av den sociala hierarkin, de är inte utstötta, men absolut inte inne!
Bart har ett stort intresse, han sjunger opera i badrummet när ingen ser , försöker han sjunga inför publik så låser sig hans röst helt, och det låter som en kraxning…
Livet går sin gilla gång, och Bart är ändå ganska nöjd med livet, även om det ibland knappt finns mat att äta, och att mamma inte alltid kommer hem på natten. I skolan är ändå allt som vanligt, ända tills läraren vill att alla ska bidra med något till sommarfesten. Bart gör sig så osynlig han bara kan, och hade nog lyckats med att komma undan om det inte varit för Ada. Ada kommer på hans hemlighet, och Ada kan absolut inte hålla någons hemlighet för sig själv. Vad i hela friden ska Bart nu göra för att klara sig undan sommarfesten???
Boken behandlar flera svåra ämnen som utanförskap, psykisk ohälsa, missbruk och fattigdom men har en positiv anda rakt igenom som gör att den inte känns svårläst. Bart ger inte upp! Vad titeln anspelar på? Det får du reda på när du läser boken!
En av de sista sakerna jag gjorde innan jag gick på semester var att läsa in mig på de böcker som lärarna ska högläsa när terminen startar igen i augusti. De senaste åren har vi på Ljungen och Lackalänga haft högläsningsprojekt i början av varje termin. Jag har bestämt vilka titlar som ska läsas och så har alla i samma årskurs läst samma bok. I de tidigare omgångarna har jag utgått ifrån skolans värdegrundsord när jag valt titlar, men den här gången har jag fokuserat på böcker där någon har en funktionsvariation. Det kan till exempel vara en ADHD-diagnos eller en hörselskada, olika långa ben som gör att det är omöjligt att spela fotboll eller en hjärnskada efter en sjukdom i barndomen. Eftersom jag läst oförsvarbart få sådana böcker tidigare fick jag ta hem en stor bunt att läsa och välja bland. En del var tydligt undervisande, medan andra handlade om helt andra saker och där funktionsvariationen bara var en egenskap bland andra. Båda typerna av böcker tycker jag fyller sin funktion och behövs på hyllorna.
När en ska välja högläsningsböcker är det så mycket att ta hänsyn till. Böckerna ska vara lagom långa, ha ett bra språk, inte innehålla alltför mycket som kan vara jobbigt att läsa högt men ändå tillräckligt mycket att diskutera… Så några av de jag valde bort var ändå väldigt bra böcker.
En av dem är Karamellens ord av Gonzalo Moure. Boken handlar om den döve pojken Kori som växer upp i ett flyktingläger i Saharas öken. Kori vet inte hur hans namn låter, men han vet hur det ser ut: “Läpparna runda, Munnen utdragen”. På samma sätt heter hans mamma “Läpparna ihop, Munnen öppen, Tänderna över läppen, Läpparna utdragna, Munnen öppen.” Alla hörande i byn visste att det lät Mahfuda, men inte Kori. Kori får gå i en speciell skola, men han får inte lära sig att räkna och läsa, utan istället får han rita, och det han älskar att rita allra mest är kameler. Han är speciellt förtjust i de enpuckliga kamelerna som kallas dromedarer. Koris farbror har ett dromedarsto och Kori brukar gå till hennes lilla inhägnad och titta på henne. Dromedarstoet blir tjockare och tjockare och en dag står det ett litet föl bredvid henne när Kori kommer dit efter skolan. Kori tycker att fölet ser ut som kola och börjar tänka på honom som kolakaramellen och sedan bara Karamellen. Dromedarer idisslar sin mat, precis som kor, och när de står där och tuggar om maten ser det för Kori ut precis likadant som när människor pratar. Kori är därför övertygad om att dromedarerna prata med honom. Han sitter varje dag hos Karamellen och försöker uttyda vad han säger. En dag bestämmer han sig för att lära sig skriva. Hans fröken säger nej, det är alldeles för svårt, men Kori ger sig inte och det visar sig när hon försöker att han har väldigt lätt för att lära. Varje dag sitter Kori sedan vid Karamellens inhägnad och skriver ner det som Karamellen säger till honom. Det är som vacker poesi. Men när Karamellen har blivit ett år kan inte längre hans farbror behålla honom. Karamellen måste slaktas och bli till mat för familjen. Kori bestämmer sig för att försöka rädda honom undan kniven.
Detta är en väldigt fin liten bok. Den är liten till omfånget, men känns ändå rik på så många sätt.
En annan av de ratade böckerna handlar också om en hörselskadad person, Dan. Dan har fortfarande lite av sin hörsel kvar, men han vet att han kommer att höra allt sämre. Dan har en bästa kompis som heter Dylan och hon kan som tur är teckenspråk, medan Dans mamma hellre skriver vad hon vill säga till honom. I skolan tycker Dan det är jobbigt med hörapparat och den mikrofon som läraren Kenneth ska ha på sig för att han ska höra. Läraren glömmer ofta att starta den, Dan hör inte vad klasskompisarna säger och han blir så sjukt trött av att koncentrera sig för att hänga med i diskussionerna. En dag i slutet av terminen ska klassen arbeta med sinnena och Kenneth tar fram Dan för att förevisa hur det är att vara hörselskadad. Dan vill inte bli uppvisad som något slags freak, men Kenneth lyssnar inte. Som tur är kommer Dylan och räddar honom från situationen. Den sommaren träffas Dan och Dylan nästan jämt och de hittar en ungdomsgård bara för personer som tecknar. Det blir en riktig ögonöppnare för Dan. Här får han träffa andra som har hörapparat och som inte skäms för det, som inte låter hörselnedsättningen bli ett problem i deras liv.
