Axel föddes i en fattig familj i början av 1900- talet, och det gick snabbt upp för föräldrarna att allt inte stod rätt till med pojken. Han utvecklades inte på samma sätt som andra barn och han kunde inte prata riktigt. Föräldrarna gjorde vad de kunde och försökte ta hand om honom på bästa sätt. I bland fick han anfall och låg och skakade och hade ryckningar i kroppen. Doktorn gjorde hembesök men kunde inte sätta någon medicinsk diagnos- ingen annan än att Axel troligen aldrig skulle bli normal- han skulle nog komma att bli en idiot. Det var så människor med särskilda behov kallades  då. Föräldrarna fick rådet att sätta honom på institution, det skulle vara det bästa för alla. 

Och så blev det. För det var det bästa. Arvid fick bland annat sitta på Vipeholm i Lund.  Det var en anstalt för ”sinnesslöa” .

Dit skickades det kilovis med kolor från Medicinalverket för att se om socker skadade tänderna. Ett experiment som man då tyckte var lämpligt att utföra på sinnesslöa. Det ledde till att Axel fick problem med sina tänder. Han blev ibland slagen av andra patienter och klagade ofta på att han han hade ont på olika ställen i kroppen. Han blev även steriliserad- för han var ju en idiot. 

Jag kan inte sluta att tänka på Axel. Hur hade hans liv sett ut om han hade fötts i dag? 

Axels livsöde är sorgligt att läsa om, och just därför är det en viktig bok. Det är en påminnelse om hur det har sett ut tidigare och hur människor med särskilda behov har behandlats. Historien får inte upprepas.

Med hjälp av dokument från gamla journaler och arkiv ger Mats Ahlsén, som själv är släkt med Axel, en plågsam påminnelse om hur en del av vården sett ut. Vi får ta del av en orolig mors frågor kring sin son i brevkorrespondensen mellan henne och ansvariga läkare. 

Boken är rikt illustrerad med privata foton och är utgiven av LL- förlaget.  

Det är en lättläst bok om ett tungt ämne och den är lämplig från cirka 13 år och uppåt.