Sofia går i femman. Hon är absolut inte mobbad, men har heller inga kompisar. Hon vet att hon är bra på basket, men det är ju bara killarna som spelar. Ofta hänger hon istället med träslöjdsläraren Niklas in och hjälper honom med lite av varje på rasterna. För att slipa stå ensam. Det är väl okej.

Så berättar mamma och pappa att de ska skiljas. Visst har Sofia fattat att det det är så bra mellan dem, men så illa…? Hela världen rämnar. Hon är hemma ”sjuk” en dag och när hon kommer tillbaka frågar klasskompisarna var hon varit. Vad svarar man på det? Men till tuffa, snygga Ofelia säger hon sanningen, utan att hon förstår varför. Ofelia har också skilda föräldrar och säger inte så mycket utan bara förstår hur det är. Så skönt. Och så är det Leo med det lockiga håret. Som försvarar Sofia när Fredde retas och som vill att han och Sofia ska rasta sina hundar ihop. Är han en vän? Är han något mer?

Hemma blir det ännu konstigare när pappa först sover på soffan och snart flyttar ut, iväg till ett lånat hus utanför stan. Veckorna och varannan helg hos mamma, den andra helgen hos pappa. Det känns konstigt, inget bra alls. Och inte blir det bättre när Sofia förstår att mamma har träffat någon. När hon tar med denna någon hem, fast Sofia är där, och det visar sig att någon är träslöjdsläraren Niklas.

Detta är ändå en bok som känns positiv. Till skillnad från många böcker om barn i 11-12-årsåldern så vågar Sofia säga som hon känner till både sina föräldrar och till sina nyfunna vänner. Hon trasslar inte in sig i en massa lögner och hon gör inte saker som hon egentligen inte vill. Det blir inte destruktivt, farligt och förbjudet innan någon märker att hon mår dåligt. Det tycker jag är skönt.