Måste man kunna berätta precis allt för en bästa vän? Kan det vara ok att hålla tyst om vissa saker – inte ljuga egentligen, bara inte säga något alls. Lina och Mia hittade varandra först för några år sedan, trots att de gått i samma klass sedan ettan. Nu delar de alla raster med varandra, skrattar ihop, håller ihop. Men Lina har aldrig varit hemma hos Mia, trots att hon verkar ha den roligaste familjen med en massa syskon, och Mia har aldrig varit hos Lina. Det senare skulle aldrig, aldrig kunna hända. För hur kan man ta hem en kompis när mamma bara sover, eller ligger redlös i soffan, eller är full och på sitt arga humör. Bättre då att inget säga och aldrig antyda att de skulle kunna ses efter skolan.

Mia frågar inget, så därför behöver inte Lina ljuga. För alla andra måste Lina hitta på. Mamma är sjuk, säger hon till fröken i skolan när hon kommer försent för sjuttioelfte gången, och jag måste lämna lillebror på förskolan. Det samma får hon säga till förskoleläraren Annika som undrar varför Olas mamma aldrig dyker upp när de har bokat in möten. Om mamma är sjuk är det ingen som kan skicka socialen på dem, tvinga Lina och Ola till fosterhem. Om hon är alkis är det en helt annan historia.

INGEN får veta. Inte ens Mia.