På väg hem från badhuset tänker Limpan på hopptornet. Hon hade verkligen velat hoppa, men hon vågade inte. Så istället fantiserar hon om alla hopp hon skulle ha velat göra: bakåtrotationer, mollbergare och skruvhopp. Hon är så inne i sina fantasier att när Malte frågade henne svarar Limpan att hon hoppade. Och inte bara hoppade, utan hoppade från trean. Mamma och Malte blir jätteimponerade och säger att de måste åka till badhuset igen så de kan få se henne hoppa. Vad roligt det kommer bli! Limpan låtsas att allt är som vanligt trots klumpen i magen. Så på kvällen övar hon både på att hoppa och att säga som det faktiskt var… 

En del i boken som fastnade med mig är när Limpan och mamma är i omklädningsrummet.

”Baddräktstyget är tunt. 

Jag undrar om det syns igenom

hur hårt mitt hjärta bultar”

Det Limpan är med om i boken kan nog många känna igen sig i. Att råka säga fel, att göra något man kanske inte vågar och hur det känns efteråt. Jag som vuxit upp nära havet och flertalet badplatser med hopptorn känner kanske igen mig extra mycket. Tänker att boken kan användas för att prata med barn om att våga berätta när den där jobbiga klumpen i magen dyker upp.