Jag fick boken ”Bröderna Lejonhjärta” i julklapp 1975. Det var en av mina favoritböcker som barn. Jag var så oerhört förtjust i Jonatan så jag ville aldrig se filmatiseringen när den kom för Staffan Götestam såg inte ut som ”min” Jonatan. Det är en underbar berättelse om syskonkärlek, sorg, mod och ger barn hopp om vad som sker efter döden. Skorpan, Karl ligger i kökssoffan och väntar på döden. Det var av en slump som Skorpan fick veta att allt hans hostande skulle leda till hans död. Den ende han kan prata med och visa sin rädsla och sorg är hans underbare storebror Jonatan. Det är Jonatan som berättar för Skorpan att efter döden kommer man till Nangijala. I Nangijala är det fortfarande sagornas tid och lägereldarnas tid. Landet ligger någonstans bortom stjärnorna. Men det blir inte som bröderna och alla andra tror. De tror att Karl kommer att dö först vilket är logiskt eftersom det är han som är sjuklig. Men det blir Jonatan som dör först i en olycka då han försöker rädda sin bror ut ur deras brinnande lägenhet.

I tidningen efter branden skrev Jonatans lärare att Jonatan Lejon borde bära namnet Lejonhjärta som kung Rickard Lejonhjärta med tanke på hans mod och godhet. Det dröjer inte länge innan bröderna återförenas i landet Nangijala. Men allt är inte frid och fröjd. Det finns godhet så väl som ondska och falskhet. För att få fred behöver människor samlas för att ta upp kampen och strida mot den ondskefulle Tengil och hans drake Katla. Astrid Lindgrens språk är fantastiskt och målande men dagens barn behöver stöttning för att förstå och ta till sig hennes berättelser.