Jag vet att Maria redan skrivit om den här boken för bara en månad sen (läs det HÄR), men igår läste jag ut Sofia Nordins En sekund i taget. Den var läskig. Svår att värja sig mot. Huvudpersonen Hedvig…
Det blir löjligt att prata om en huvudperson när hon är den enda personen – enda levande personen. Nåja, Hedvig överlever en katastrof. Alla dör. Mamma, pappa och lillebror Ludvig. Alla, överallt. Och det är Ludvig som drabbar mig så hårt. Hur Hedvig beskriver Ludvigs små händer som sträcker sig efter henne, håller henne fast och bönfaller henne att stanna, men hur hon sliter sig loss i ett fåfängt försök att googla sig fram till vad det är som pågår. Varför hennes familj håller på att koka bort i feber och ingenting verkar hjälpa. De där små händerna, hans bedjande ”Nej, stanna!” återkommer gång på gång i Hedvigs minne, trots att hon försöker att inte tänka på det som varit. Tvingar sig att leva nu. Bara hela tiden vara NU.