Jag har följt Semlan och Gordon genom alla böckerna och har nu läst den allra sista, Meningen med ett (mitt) liv. Semlan har blivit äldre och (kanske) klokare, men jag gillar henne fortfarande lika mycket. I de tidigare böckerna var det mer om Gordon, men i den här sista boken spelar han en mindre roll. Semlans familjer växer och hennes värld växer när hon hittar Planeten, ett ungdomshus där hon för första gången känner att de vuxna inte dömmer. (Väldigt många likheter med Palatset som var öppet några månader 2011-2012.) Och här hittar hon Marcus, som spelar gitarr, och tillsammans med några andra startar de bandet Slosh. Semlan är visserligen inte speciellt musikalisk, men hon skriver texterna som de andra skriver musik till. Det är mycket som är komplicerat i Semlans liv. Mamma som väntar tvillingar med JJ och pappa som bara har Lotta i huvudet, och deras ständiga tjat om att hon borde skärpa till sig, ändra sin attityd, anstränga sig mer, Gordon som hon är arg på och all meningslöshet i världen. För mitt i all vardag så finns fortfarande Semlans funderingar på vad allt egentligen går ut på.

Det är svårt att skriva om Semlan utan att krångla in sig i alltför många och långa resonemang, för det är mycket i Semlans huvud som avhandlas, så jag uppmanar bara alla som inte läst böckerna att göra det. Och börja gärna från början. Jag kommer verkligen att sakna Semlan, känner jag. Såhär svarar Moni Nilsson på frågan varför det inte blir fler böcker om Semlan och Gordon:
”Jo, helt enkelt för att Semlan och Gordon ville bli lämnade ifred.
Tänk er själva, att ha en författare efter sig hela tiden. Värsta mardrömmen ju! Särskilt när man är så där tretton år. Nästan fjorton. Det är inte alltid man vill dela med sig då. Vissa saker vill man faktiskt behålla för sig själv.
Och bara få vara.”
Jaja, det är bara att acceptera. Även om det är stora saker som händer och attSemlan inte är helt förtjust i allt så känns det som att vi lämnar Semlan på väg uppåt. Det känns bra!