Biblioteksbubbel

Imorse när jag bytte tåg i Lund och fick syn på en knoppande magnolia, kom denna lilla odödliga dikt till mig:                                        

”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju kroppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister, 
ont för det som växer
                                   och det som stänger.


Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider-
tyngden dram dem neråt,  hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad, 
svårt att känna djupet dra och kalla, 
ändå sitta kvar och bara darra- 
svårt att vilja stanna 
                                 och vilja falla.

Då när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar.
Glömmer att det skrämdes av det nya
glömmer att det ängslades för färden-
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit 
                              som skapar världen.”


(Karin Boye, 1935)



Ha en mycket trevlig och solig vårhelg alla läsare!