Så mycket kärlek kan inte dö
Moni Nilsson hör till en av våra bästa författare av barn- och ungdomsböcker. Hon står alltid på de ungas sida och allt känns så äkta i hennes berättelser.
Det är inget undantag i hennes senaste bok Så mycket kärlek kan inte dö. Det är Lea, 10 år, som vi kommer närmast men många andra personer känns som verkliga levande personer.
Leas mamma har haft cancer under många år, så är hon frisk en period men så dyker cancern upp på ett nytt
ställe i kroppen. Det är en öppen familj och sjukdomen sopas absolut inte under mattan.
Tyvärr kommer hennes mamma snart att dö, kroppen orkar inte med fler behandlingar och ingen medicin finns som kan få bukt med de senaste tumörerna. Lea har inte förstått/velat ta in detta faktum när berättelsen börjar.
Noa hennes allra första och bästa kompis har fått titta på cancergalan, där Leas mamma framträtt och säger rent ut till Lea DIN MAMMA SKA SNART DÖ. Lea reagerar med ilska och slår allt vad hon orkar. Efter den dagen skyddar sig Lea med ett argt skal och vägrar att ens titta på Noa. I alla fall när Noa märker det. Lea slutar på fotbollen eftersom tränaren kräver att hon ska passa även till Noa.
Hemma är hon också ilsken mot alla fast oftast inte mot sin mamma.
Här har boken sin stora styrka, det är inte bara sorgsna familjemedlemmar och djupa samtal. Det finns en vardag med gnissel, syskonbråk, trytande tålamod, killar som frågar chans och brorsan Lucas musik och kompisar.
Med ett vardagsliv som kuliss blir mamman allt sjukare, vistas periodvis på sjukhus, får rullstol och har till slut sjukvården hemma i vardagsrummet. En dag när alla i familjen gett henne tillåtelse att gå dör mamman. Mamma har regisserat hela sin begravning från val av musik till maten som ska bjudas på. Men Lea och Lucas dekorerar kistan med teckningar som de själva bestämmer över.
Varje kapitel är illustrerade med passande tuschteckningar av Jonna Hellgren. De stödjer handlingen fint och ger liv till vissa scener i berättelsen.
Jag började läsa boken strax innan midnatt och trots att timmen var sen kunde jag inte släppa den utan läste, grät och blev varm om hjärtat om vartannat tills boken var utläst.
Precis som det står på baksidan är det här en sorgebok men även en tröstebok. Jag tror det är det bästa jag läst om en förälder som dör.
