Den brittiska författaren Jacqueline Wilson är en mästare på att beskriva vänskap mellan, företrädesvis, unga tjejer som är så olika att det genast borde skära sig. Jag har inte läst allt hon skrivit, men Bästisar om den slarviga Gemma och den prydliga Alice är ett exempel. I Tvillingsjälar möts den rika men ensamma och olyckliga India och den fattiga Jewel som blir misshandlad av sin mammas nya kille och flyr till mormor. De kommer från olika delar av London, ingen av dem speciellt smickrande beskrivna. Senast i raden är Little Darlings som jag precis avslutade. Tyvärr måste jag säga att den lite för mycket påminner om Tvillingsjälar.

Destiny bor med sin trippelarbetande mamma i ett fallfärdigt ruckel – men det är i alla fall deras – bredvid ett höghusområde av det ruffigare slaget. I området finns två rivaliserande gäng och Destiny är rädd för dem båda. Hennes mamma är mager och manisk, har ständigt ont om pengar, men älskar Destiny över allt annat. Mamman påstår att Destiny är frukten av en romans med den legendariske rockstjärnan Danny och hon har fått namn efter en av hans låtar. Mamma och dotter följer noga hans och hans familjs liv genom Hi!Magazine.
Sunset är Dannys äldsta dotter i ett stormigt och olyckligt äktenskap. På ytan ser hon ut att ha allt man kan önska sig, men bredvid sina supersöta guldlockiga småsyskon känner hon sig som den fula ankungen – som aldrig någonsin kommer bli en svan. Hennes pappa har bara tid för sin allt sämre karriär och mamman är aldrig nöjd med Sunsets stripiga hår, de sneda tänderna och hennes ointresse för att imponera på pressen.
Destiny och Sunset träffas och börjar brevväxla, och det visar sig att de har mer gemensamt än de först tror, trots deras helt olika förutsättningar i livet.

Det känns, som sagt, lite som att läsa Tvillingsjälar en gång till, men Wilson har ett driv i både berättande och språk som gör att jag ändå vill läsa vidare. Slutet är som vanligt ganska osannolikt, men självklart positivt – det finns alltid hopp om förändring, vilket är en sympatisk inställning. Den här gången känns det dock lite väl bra. Även om jag som vuxen läsare tänker vidare och ser flera frågetecken och möjliga scenarion som inte känns så roliga för Destiny.

Jag känner inte till Wilsons bakgrund – nu är hon adlad!, men hon sparkar både på de rikaste rika och ”the white trash”. Hennes syn på vuxna är inte speciellt positiv – oavsett vilken klass de tillhör så svär, bråkar och skriker de, de bedrar och sviker, ser till sig själva i första hand. Barnen hamnar alltid i kläm, visas varken respekt eller förståelse. Hennes böcker är fulla av föräldrar som önskar att de aldrig fått sina barn, eller att barnen åtminstonde aldrig ställde till bekymmer, ställde några krav, behövde något, störde, så att deras liv kunde fortästta ”som vanligt”. Wilson har sålt över 25 miljoner böcker världen över och fått en mängd priser, bland annat för sitt arbete med läsfrämjande i brittiska skolor, så man kan anta att många barn och ungdomar känner i gen sig i hennes böcker. Antingen får man bekräftelse på att livet kan vara så jävligt, men ändå bli bättre, eller så får man känna att ”det finns de som har det värre!”