Lättläst om att bli stark

mars 1, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Böcker med huvudpersoner som inser att de inte längre måste göra som den populära i klassen bestämmer kan det nog inte finnas för många av. Det är ett klassiska tema om hur huvudpersonen får höra att hens sätt att vara inte duger för att få vara med och hur hen förtvivlat försökar plocka bort allt oönskat beteende, eller lägga till mer önskat beteende, och kanske ändå inte får vara med på lika villkor. Plus att huvudpersonen ofta inte blir så nöjd med den hen blev av allt det där justerandet.

I Raketen och tjabbelmörtarna är det Parva som har för mycket fantasi. När det blir fullt av alla tankar och idéer i huvudet måste de ut. Hon berättar fantastiska och långa historier. I klassen finns Bea som Parva gärna vill imponera på. Hon bestämmer sig för att göra nåt fantastiskt för att Bea ska lägga märke till henne. Hon bygger en rymdraket för att kunna ta med Bea ut i rymden och visa henne stjärnor och planeter. Men på skolan blir allt fel. Bea bara skrattar åt henne.

Parva bestämmer sig för att sluta ha så mycket fantasi hela tiden. Istället för att berätta långa historier för sin mamma på kvällarna släcker hon lampan direkt och försöker sova. I skolan håller hon all sin fantasi i styr för att den inte ska sippra ut och förstöra. Men ändå blir hon ganska ofta lämnad utanför. Till slut är det som att Parva inte riktigt finns längre. Så börjar en ny elev i klassen, Rubi. Rubi ritar väldigt fantasifulla teckningar och Parva tänker att hon måste ha en massa fantasi i sitt huvud. När de ska jobba med rymden retar Bea Parvi för hennes gamla raket, den som ligger i botten på en soptunna, men Rubi blir eld och lågor. De måste göra en ny raket! Varje dag efter skolan jobbar de med sin raket och när det är dags för utställning inser Parva att hon inte bryr sig så himla mycket om vad Bea och de andra säger.

Raketen och tjabbelmörtarna är en ganska lättläst bok från OPAL förlag. Jag gillar de uttrycksfulla bilderna, och det är något i dem som påminner om Lotta Geffenblads bilder. Det syns så tydligt i ögonen, på personernas hållning och minspel precis vad som rör sig i deras huvuden. Allt behöver inte skrivas när jag kan läsa i bilderna att mamma kanske är liiite trött på lyssna på Parvas oändliga berättelser, att Beas kompisar måste kolla med henne vad de tycker innan de vet hur de ska reagera, hur besviken Parva blir när Bea och de andra inte låter henne vara med och stoltheten när hon och Rubi visar upp sin färdiga raket.

För min del hade det gärna fått komma fler böcker om Parva och nu åker denna direkt upp på skylthyllan med böcker inför Internationella kvinnodagen.

Intensivläsning

mars 1, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Vid årsskiftet fick vi en ny specialpedagog på Ljungenskolan. Hon började ganska omgående arbeta med intensivläsning i fyran och jag ombads plocka fram böcker med olika svårighetsgrad. Intensivläsningen går till så att eleverna får en bok utifrån sin egen läsnivå – alla elever kan ha olika böcker. Sedan sitter de tre gånger om dagen och läser högt för en kompis. I två minuter läser den ena ur sin bok och sedan byts de av så att den andra läser ur sin. De elever som läser tillsammans är på ungefär samma nivå i sin läsning. Eleverna börjar på samma ställe i sin bok alla tre gångerna under dagen, men kommer kanske lite längre för varje läsning eftersom övning ger färdighet… Nästa dag börjar eleverna läsa där de slutade vid den tredje och sista läsningen dagen innan. Detta har eleverna fått göra varje dag under flera veckors tid. En del elever har hunnit läsa ut sina böcker och har fått komma till mig för att låna nya.
Jag pratade med specialpedagogen idag och hon är nöjd med arbetet. Naturligtvis finns det många olika parametrar att ta hänsyn till, men hon upplever ändå att en del av de elever som inte gärna läser har kommit igång lite bättre med sin läsning efter projektet. En del elever har fått upp lite bättre läshastighet och klarar fler ord per minut. Att göra läsningen automatiserad är viktigt för att den ska kännas lätt(are) och att det känns lätt att läsa är en viktig faktor för att det ska upplevas som roligt. Sen tillkommer naturligtvis en massa andra aspekter, som att du måste förstå det du läser, men den biten tränar vi ju genom att diskutera det vi läser tillsammans med andra. Alla bitar måste in för att det ska bli ett bra resultat.
Ytterligare en klass har än så länge nappat på arbetsmetoden och jag har nu samlat ihop böcker till en etta också. Deras resultat ser jag väldigt mycket fram emot att få höra om, men det blir inte förrän framåt påsklovet.

Katter med klös!

februari 21, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Jag har haft katt i snart 30 år (vilket låter helt galet eftersom jag omöjligen kan vara mer än 28), och älskar de små håriga krypen. Jag måste fortfarande böja mig ner och hälsa på de keltörstande katterna i kvarteret där jag bor, och jag vill gärna gosa lite med stallkatterna innan jag börjar rykta och göra i ordning min häst inför ridlektionen. De flesta vuxna verkar ha växt ifrån det, men inte jag. Jag blir alldeles tårögd av filmer som den här om Christian, lejonungen som växer upp bland människor, blir återförd till det vilda och sedan återser sina forna ”föräldrar”. Åh vad jag kan önska att det var jag!

Den enda katt jag verkar ha lite svårt för är min egen, eftersom hon nu är både senildement och inkontinent och mest går omkring och skriker samt kissar lite varstans i huset.

När jag såg boken Katter med klös i katalogen var jag således tvungen att köpa. Boken har en alldeles fantastisk framsida som går i orange med bilder några olika sorters katter, grafiska men ändå väldigt uttrycksfulla. Och de underbara bilderna finns genom hela boken, liksom den roströda färgskalan, i stort sett endast avbruten av träd och blad i olika gröna nyanser.

Författaren och illustratören Owen Davey har med ganska korta faktatexter och rikliga illustrationer framhävt en mängd saker som både förenar och särskiljer de olika kattarterna åt. Det kanske inte är den bok jag i första hand kommer plocka fram åt en elev att använda i skolarbete – då finns det enklare och tydligare böcker, men som blädderbok åt en intresserad elev funkar den utmärkt. Och jag får inte nog av bilderna…

Här kommer några bilder saxade ur boken:

Ett uppslag om jakt och jaktbeteende, som visar hur fiskarkatter kan doppa både tassar och huvud i floden på jakt efter fisk, hur leoparder släpar upp byten, långt större än de själva, i träden för att få ha dem för sig själva, hur servaler smyger sig på sina byten.

Vi får ett uppslag med rekord, snabbaste sprintern, starkaste tänderna/käkarna, största gapet, längsta svansen. Många av katterna är specialiserade till just sina förhållanden.

Det finns ett uppslag med förklädnader. Teckning och färger som utgör ett utmärkt skydd och kamouflage för att slippa upptäckt både i rollen som jagad och som jagare.

Och så skalan där det blir tydligt precis hus stor variation det finns på kattdjuren. Från de minsta på några decimeter till enorma tigrar om dryga 2,5 meter från nos till svans och 1,5 meter i mankhöjd. Imponerande!

Slutligen: gillar ni katter och kattdjur det allra minsta – låna hem den här boken och dreggla lite över bilderna (Men se till att det inte droppar på sidorna). Ni kommer inte bli besvikna!

Superviktigt

februari 15, 2018 Emelie Kommentarer 1 kommentar

Senaste åren tycker jag att det getts ut fler böcker om barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer än tidigare. Malin Roca Ahlgren har skrivit två böcker om Alice som har ADHD (Coolt med ADHD och Jag har ADHD) och en om Julia som har högfungerande autism (Julias superkrafter). I samma svit med böcker finns även Vad är det med Lisa? om ångestsyndrom.
För de yngre barnen har jag fastnat för Marie Bosson Rydells serie Superviktigt. Det är bra med de här böckerna både för oss som står vid sidan om de här barnen och för att de som själva har någon form av neuropsykiatrisk funktionsvariation ska kunna känna igen sig.

Första boken Joel supertaggad handlar om Joel som har ADHD. Ibland känns det som att hela Joels huvud är fullt med små insekter som kryper runt och gör honom alldeles galen. Joel kommer ofta i bråk med både klasskompisar och lärare, fastän han inte vill. Han har svårt att hejda sig och göra som alla andra tycker och vill. Speciellt svårt är det med Liam som bara retas och ska bestämma. När läraren Åsa inte verkar förstå honom är det tur att gympaläraren Kalle finns. Kalle säger till Joel att han måste hitta ”sin grej”, något som han kan göra för att få utlopp för all den där energin som finns i kroppen. Men vad skulle det kunna vara?

Idag fick jag andra boken i serien, Jespers supersinnen. Jesper går i samma klass som Joel, men han har någon variant av Autismspektrumtillstånd. Jesper har väldigt känsliga sinnen och när ljus eller ljud blir för strakt har han svårt att hantera det. Han blir stressad av stöket i klassrummet, det känns som att huvudet ska spricka av alla intryck, och då flyr han hellre ut i skogen. När någonting går fel i Jespers vardag känner han att det inte är lönt att fortsätta, inte ens lönt att försöka, för det kommer ändå bara bli fel. Som när han rusade ut på skolgården i bara strumplästen och sedan fick byta till de torra strumporna från gympapåsen. Då fanns det inga rena strumpor att ta på efter gympan – bättre att säga till gympaläraren Kalle att han glömt gympakläderna helt och hållet än att behöva gå i smutsiga strumpor resten av dagen.

Jesper är väldigt intresserad av flaggor, han kan nästan allt om dem och skulle gärna ägna alla bildlektioner åt att rita samma flaggor om och om igen. Men det går förstås inte. Som tur är kommer hans bildlärare på ett sätt för alla elever att få ägna sig åt något de är intresserade av, och ändå lära sig sådant de behöver i alla olika ämnen.

Jag gillar de här båda korta små böckerna och ser fram emot den tredje boken om Liam, den bråkiga killen i Joels och Liams klass som bara ska bossa och bestämma över alla hela tiden. Det är viktiga berättelser om de där barnen som inte glider genom skolan utan några större bekymmer, de där barnen som både personal och elever ibland kan sucka över, irritera sig på och önska att ”de bara ska skärpa sig lite”. Jag har tipsat flera av lärarna om Joel, och nu ska jag göra detsamma med Jesper. Vi behöver alla lära oss mer!

Krig och kärlek

februari 14, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Förra året på Alla hjärtans dag skrev jag om en tonårsfavorit som fortfarande håller, En liten kärlekssång av Michelle Magorian. Idag tänker jag göra det igen. Även denna historisk och förlagd till andra världskriget. Men i Molnfri bombnatt får vi möta tyska Hedwig, dotter till socialdemokratiska föräldrar. Socialdemokratin förbjöds när nazizterna kom till makten och i och med detta fängslas pappan. Hedwig har sedan barnsben gått på Hitlerjugends möten, i ett försök att rädda sin pappa, men har med åren blivit övertygad nazist. När hon är 17 år möter hon SS-mannen Wilhelm och blir nästan omedelbart förälskad. Hon som är så alldaglig, lång och utan kurvor, kan inte förstå vad denna stiliga man ser hos henne. Mot Hedwigs mammas vilja inleder de ett förhållande och Wilhelm intygar att han inte bryr sig om att hennes far är landsförrädare – det är ju vad Hedwig tror som är av betydelse.

Hedwig och Wilhelm förlovar sig och får en dotter, men krigets verklighet tvingar isär dem. Hedwig blir arresterad och hamnar i koncentrationsläger på grund av ett misstag och under tiden bombas Hedwigs hemstad sönder och samman.

Kriget förändrar både Hedwig och Wilhelm mycket. Hedwig hoppas att de, trots allt de gått genom, ska kunna bygga vidare på sin relation, men Wilhelm inser vad som väntar efter rättegången och klarar inte av att leva med vad han gjort.

Efter kriget åker Hedwig till Sverige där hon träffar Evert. Evert är brinnande socialdemokrat och ser livet i svart och vitt, ont och gott. Han kan inte tro att Hedwig någonsin varit nazist, därför har Hedwig heller aldrig kunnat berätta allt för honom. Men nu är Evert död sedan många år, och nazisterna marscherar genom Stockholms gator. Det är dags att berätta hela sanningen.

Molnfri bombnatt är en fantastisk kärlekshistoria, men ännu mer är det en fantastisk berättelse om identitet och att våga erkänna sina fel och brister, både inför sig själv och inför andra. Det handlar om att vi blir vilka vi är genom en mängd slumpar och sammanträffanden, olika sidor mejslas fram genom vilka människor vi möter och de händelser vi är med om, men en del av vår innersta personlighet kommer alltid att finnas där och komma fram när den får chansen.

Boken kanske passar bäst från gymnasiet och uppåt, men kan säkert läsas från åttan av starka läsare. Jag hoppas att många gör det.

Cirkus Mirandus

februari 13, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Micah har vuxit upp med sin farfar Ephrahims berättelser om den magiska och fantastiska Cirkus Mirandus som farfadern besökte när han själv var barn under andra världskriget. Farfar Ephrahim har berättat om Ljusmästaren, eller Mannen som bemästrar ljuset som är hans fullständiga namn, och de fantastiska saker som denne fick farfar att uppleva, han har berättat om den fantastiska Fågelkvinnan som både flög och sjöng som en gudinna och han har berättat om önskningen som han fick men sparade till senare.

Nu har farfar blivit en gammal man, och han är riktigt sjuk. Så sjuk att hans syster Gertrudis kommit för att bo med dem och ta hand om både farfar och Micah. Gertrudis hatar Ephrahims berättelser och hon i stort sett förbjuder Micah att träffa honom eftersom hon påstår att Micah bara gör honom tröttare och sjukare. Men farfar Ephrahim har bestämt sig för att nu är det dags att utnyttja den där innestående önskningen och Micah måste hjälpa honom.

Micah lyckas få cirkusen att komma till hans hemstad, men det visar sig svårare än han trott att övertala Ljusmästaren att komma hem till farfars hus och rädda farfars liv. För det är i alla fall vad Micah tror att farfar har önskat sig.

Besöket på cirkusen, och allt som händer därefter, blir ett äventyr och nåt så fantastiskt som Micah aldrig trodde att han skulle få uppleva, men det leder också till uppvaknande. Micah inser saker om både sig själv, farfar Ephrahim och sin, sedan länge försvunna, farmor som inte är bara roliga och underbara.

Hopp om livet

februari 9, 2018 Emelie Kommentarer 2 kommentarer

De senaste dagarna har jag fått en stark känsla av att allt kommer bli bättre. Inte på det sättet att vi redan i år får världsfred och att isarna slutar smälta. Men på det sättet att barnen på mina skolor faktiskt har ett större utrymme att vara sig själva än för bara 5-10 år sedan. För att inte tala om hur det var när jag gick i låg- och mellanstadiet.
Nu är det ju otroligt länge sedan, men på 80- och 90-talet skulle det till exempel varit helt omöjligt för en pojke att ligga med huvudet i en annan pojkes knä och bli pillad i håret under sagoläsingen. Det skulle föresten ha varit omöjligt om det varit i pojke och en flicka också. Två flickor skulle möjligtvis ha kommit undan med det. Men just detta hände i onsdags när jag hade Kura gryning. Idag satt två barn tätt tryckta intill varandra i en fönsterkarm och läste tillsammans i en bok, på ett sätt som hade lett till en massa hån och spe ”på min tid”, men som ingen idag lyfte ett ögonbryn åt.
Och igår när jag hade känslosamtal kring Gå och bada Mister Räf med elever i åk 2, och vi pratade om självkänsla, komplimanger och vad en kan säga för snälla saker, så var det en pojke som berättade att han var kär i en annan pojke i klassen. Ingen reagerade nåt speciellt på det. Jag vet inte hur allvarlig pojken var, men när en fritidspedagog som satt med frågade om han menade ”tyckte om” vidhöll han att han var kär.
Jag tänker att vi vuxna har ett så otroligt stort ansvar att inte göra en stor sak av det – vilket jag delvis gör genom att skriva om det här på bloggen. Vi måste visa att det inte är viktigt vem någon är kär i, utan fokusera på det härliga med att vara kär, vad en kan göra för att visa det och hur det känns både när känslan är besvarad och när den inte är det. Samma sak när barn sitter tätt och myser, oavsett om det är med en vän eller någon hen är kär i. Det är inget vi behöver kommentera som om det vore nåt konstigt.
Nu håller jag hårt mina tummar för att de barn som växer upp nu fortsätter att vara så naturligt fysiska med varandra (självklart på ett respektfullt sätt) oavsett om det är pojkar eller flickor. Pojkar kan också krama en ledsen kompis, pojkar får lov att hålla hand och sitta nära. De måste inte gå över till att skojbrottas för att få lite närhet med sina kompisar. Men vi vuxna måste passa våra tungor, vara medvetna om med vilka ögon vi ser på barnen och vara lyhörda för andras eventuella kommentarer. En äldre elevs hånfulla ord kan göra det fullkomligt omöjligt att våga vara som en vill.

På besök i arbetslivet

februari 8, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Många barn tycker det verkar spännande med olika yrken och undrar vad vi vuxna egentligen gör på jobbet. Många böcker om yrken handlar om spännande blåljusjobb eller liknande. Men nu har det kommit en serie lättlästa böcker som heter På prao. De handlar om olika barn i klass 2b som testar på olika lite mer stillsamma jobb. Miriam är på biblioteket, Melker hos en frisör och Sally på bageri. Böckerna är väldigt enkla, med 3-5 rader per sida, och vi kommer av förklarliga skäl inte på djupet vare sig när det gäller karaktärer eller yrke. Men det är underhållande små vardagshistorier humoristiskt illustrerade av Emelie Stigwan och ibland räcker det.

Alla historier får en positiv twist, Sally får med sig en hel påse kanelbullar hem, Melker får göra flätor på sin pappa och Miriam inser att det är roligt att läsa efter att hon utmanat sig själv och läst högt för en grupp förskolebarn. det har än så länge kommit ut fyra böcker i serien (av någon outgrundlig anledning köpte jag inte Ridskolan), och jag hoppas att fler titlar är på gång. Jag bygger gärna upp ett helt litet bibliotek med På prao-böcker att ta fram när förskoleklass och lågstadiets första år har arbetsliv/yrke som tema.

Noveller för lågstadiet

januari 30, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

För ganska många år sedan nu kom Ingrid Jönssons novellsamling Läsnovor. Jag minns att jag själv gillade de lågmälda berättelserna, men att den visade sig vara svår att låna ut både till elever och lärare. Framsidan var kanske lite väl lågmäld.

Nu har hon kommit med en ny novellsamling som vänder sig till lite yngre barn, från 6 år kanske. Det är vardagshändelser, sådant som kanske inte ser så stort ut utifrån men som är viktigt för den det gäller. Det handlar om en pappa som inser att rymden kan vara en lika värdefull hobby för sonen som fotboll var för honom själv. Det är kompisar som står kvar och förlåter fast en betett sig lite illa. Det är en tax som försvinner och en nyvunnen vän som hjälper till att leta. Det är en mamma som gör vad hon kan för att kompensera att pengarna inte alltid räcker till allt. Det är de där små viktiga händelserna som ju faktiskt utgör våra liv.

Ingrid Jönsson beskriver dem fint, rättframt, och visst är det lite osannolikt att allt alltid löser sig så bra, men den känslan beror nog mer på att jag sträckläste boken, vilket en ju oftast inte gör med noveller annars. Läser läraren eller fritidspedagogen en berättelse i taget, eller kanske bara väljer en av berättelserna, så kommer det bara kännas som en berättelse om någon som har ett problem som löser sig. Jag tror att många av barnen kan relatera till händelserna i novellerna, och jag tror definitivt att berättelserna kan fungera som samtalsunderlag i diskussioner om vänskap, sorg, att vara annorlunda, ärlighet och mycket mer.

Den långa vandringen

januari 26, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

En fin uppgift som vabbande förälder är att läsa böcker. Den här gången hade jag dessutom tagit med en alldelen nyuppackad bok från jobbet som jag såg fram emot att testa på minigrisarna där hemma; Den långa vandringen av Martin Widmark och med illustrationer av den makalösa Emilia Dziubak. Jag har tidigare köpt in och läst Lilla Sticka i Landet Lycka av samma duo och gillat både Widmarks berättande och Dziubaks bilder. Tyvärr blev jag lite besviken på berättelsen den här gången.
Bokan handlar om två barn som står på var sin sida av ett stort hav. När Adam ser solen försvinna vid horisonten ser Sonia solen resa sig över det glittrande vattnet och hon undrar hur det ser ut där borta där solen går upp. Både Adam och Sonia har en trogen följeslagare vid sin sida, men denna kväll drar Adams hud Rufus sin sista trötta suck och lämnar Adam ensam. I samma stund vädrar Sonias katt Missan i luften och leder iväg Sonia på en lång, lång vandring.

Under tiden Sonia blir kallad tiggarunge av en bagare, blir utskälld av en gränsvakt, räddar livet på en bilist och får leva på bär och vatten från bäckar i skogen verkar det inte gå någon nöd på Missan. Hon blir bara rundare och rundare om magen.

Och hela tiden liggen Adam i sin säng och sörjer sin älskade Rufus. Han vill inte äta, inte leka, inte leva. Hans snälla farmor försöker på alla sätt få honom att komma tillbaka till livet, men Adam bara ligger där och stirrar ut genom fönstret som vetter mot havet.

Många dagar senare kommer Missan och Sonia fram till en liten stuga vid havet. Missan stannar framför dörren och Adams farmor öppnar den förvånat. Missan gör sig genast hemmastadd och när inte Sonia lyckas pigga upp Adam så visar det sig att Missan kan. Men hjälp av de tre kattungar som hade växt i hennes mage under hela den långa resan.

Men trots att bilderna är fantastiska och att det kunde vara en underbar berättelse sitter jag och funderar på saker som: Hur långt ifrån varandra bor de om en ser solen gå ner när den andra ser den gå upp? Hur långt är det runt havet? Hur långt orkar ett barn, som bara får i sig lite bär, gå? Resan pågår troligen ca 2 månader (en katts dräktighetstid – ja, jag fick googla), och om hon orkar gå en mil om dagen så skulle hon ju bara komma som härifrån och till Stockholm…

Jag vet, jag vet, det är tramsigt att tänka så. Det är en saga och i sagor händer märkliga saker, de får lov att vara ologiska och magiska. Jag hade inga problem med de enorma insekterna i Lilla Sticka (eller om det var Lilla Sticka som blev liten när hon kom till Landet Lycka), men i den här boken känns hela tilltalet mer realistiskt och då vill jag ha det trovärdigt.

Nåja, det är en fin berättelse om en kan bortse från min invändning ovan. Jag frågade mina minigrisar efter högläsningen vad de gillade mest ber boken och stora (snart 6 år) tyckte om slutet när Adam och Sonia stod vid stranden och tog varandras händer, medan lilla (3,5 år och matvrak, så länge hon slipper lagad mat) tyckte bäst om när Sonia får ett bröd av bagaren efter att hon fångat en tjuv som tagit hans pengar. Och mamman/bibliotekarien tycker nog ändå att bilderna är den största behållningen av boken. Hon är verkligen duktig, Emilia Dziubak.