PIRLS 2016

december 5, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Idag presenterades resultatet av den senaste PIRLS-studien som undersöker läsförmåga och läsförståelse i årskurs 4. Studien genomförs vart femte år och har hittills gjorts fyra gånger. Efter att ha sjunkit både 2006 och 2011 så var 2016 års resultat tillbaka på ungefär samma siffror som första gången 2001, vilket är väldigt glädjande. Det tyder ju på att fler lärare och föräldrar arbetar aktivt med läsningen tillsammans med sina elever/barn.

Tyvärr verkar inte intresset för läsning ha ökat. Färre elever svarar i undersökningar att de gillar att läsa. Och intresset för läsning spelar såklart roll för vilka resultat eleverna får. Läsälskarna får markant bättre resultat än de läsovilliga. Det är också, precis som tidigare år, skillnad mellan flickors och pojkars resultat, till flickornas fördel. Det visar sig dessutom att socioekonomisk bakgrund fortfarande spelar stor roll för vilket resultat eleven får.

Läs (om) rapporten på Skolverket.

Julkalender Lucka 1 – Tjoho, nu är det jul!

december 1, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Grisen Ruffe har lärt sig att julen är farlig Han vet inte riktigt varför, men en galt på gården där han bodde (med en snäll bonde och barn som brukade leka med honom) sa att julen betydde elände. Om det kom en lastbil och körde iväg med honom skulle han fly för sitt liv, sa galten. Och det är precis vad som händer. Ruffe blir lastad på en lastbil, lyckas fly och ligger plötsligt och trycker sig platt mot marken i ett stort potatisland hos en sur och grinig bonde som patrullerar med gevär.

Det är såhär det känns med frihet alltså. Fritt, men också lite ensamt och läskigt. Men så stöter han på katten som får heta Kss-kss. När Ruffe vaknar efter sin första natt ute ligger hon helt enkelt hoprullad på hans rygg och värmer sig. Kss-kss vet ett ställe dit de skulle kunna gå. En övergiven stuga. Och efter flera dagar kommer de verkligen fram. Det är en lite skruttig stuga, men utanför finns ett potatisland och inuti är de skyddade från regnet och den värsta kylan. Det går ju alltid att städa, tänker Ruffe som tycker om när det är prydligt och rent.

I stugan möter de Andersson och Pettersson, två möss som brukade dela stugan med gubben Lundgren, men som nu bor ensamma där sedan Lundgren först hamnat på sjukhus och sedan dött. Kss-kss får lova att inte anfalla Andersson och Pettersson mot att de lovar att aldrig krafsa, för krafs kan hon bara inte motstå. Hör hon krafs så måste hon attackera.

Men hur ska de får mat? Potatislandet är redan tomt på potatis, för Ruffe smaskade i sig alltihop på två dagar, och äpplena som hänger kvar på trädet ska de ha till jul. Kss-kss menar att julen inte alls är farlig, utan nåt värt att fira.

Så för att få pengar beger de sig in till stan, Ruffe finklädd i Lundgrens gamla kostym och ytterrock och med lite leksaksinstrument i famnen. Muspip, kattjam och grisgrymt till trots lyckas de sjunga och spela ihop en hel del pengar och Ruffe går till mataffären och handlar.

Men trots att allt känns ganska bra där i stugan så är det något som gnager Ruffe. Han känner sig ensam. Katten är lite egen som ju katter är, och sover mest hela tiden, och mössen är virriga och verkar sova lite då och då de också. Ruffe längtar efter någon som är mer som han. En annan gris och helst en hona.

Och när vildsvinet Vilda plötsligt dyker upp i trädgården (och glufsar i sig alla juläpplena från trädet) är hans lycka gjord. Men Vilda flyttar inte in ensam. Med henne kommer en hel drös med små, halvstora och ännu större griskultingar och plötsligt får Ruffe ett väldigt sjå att få tag på mat och sysselsättning till alla i sin stora familj.

Tjoho, nu är det jul! är årets julkalenderbok från Rabén, skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Emma Adbåge. Det är en knasig och väldigt fin berättelse om vänskap, längtan efter tillhörighet och om att allt är möjligt om en hjälps åt

Julkalender 2017 – snart är vi igång

november 30, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Imorgon är det – tro det eller ej – den 1 december. Med risk för att låta urgammal – den här hösten har gått så sjukt snabbt. Jag är nog fortfarande mentalt kvar i oktober nångång.

Men hur som helst. December betyder julkalender och imorgon drar vi igång med ett boktips (och kanske ibland något annat typ av tips) om dagen ända fram till jul. Det blir en salig blandning av bilderböcker, deckare, skräck och julklassiker. Jag hoppas att alla passar på att hitta många julklappstips under veckorna som följer.

Vittnet

november 24, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Framsidan på Camilla Lagerqvists nya bok i serien Blodsvänner är bra. Jag som historienörd fastnar för den smala gränden, själv husen, gatlyktorna, känslan i det svartvita fotot. Barnen kommer troligen mer att fokusera på titeln och blodet som lyser rött mot den vita snön. Alla får sitt, liksom.

Detta är andra boken i serien Blodsvänner. Ninni skrev om första delen Försvunnen här på bloggen i somras.

Det börjar närma sig jul i 1930-talets Uppsala. Disa har bara några dagar kvar på terminen och ser både fram emot och fasar för lovet. Det blir första julen utan familjen, första julen på barnhemmet. Samtidigt ska det bli skönt att slippa från läroverket och vara ledig några dagar.

Men så nås hon av nyheten att en man har blivit mördad utanför museet och en ung pojke har setts springa från platsen. Det visar sig att den mördade var vaktmästare på museet och eftersom några föremål från museets samlingar försvunnit misstänker man att vaktmästaren råkade upptäcka tjuven och tystades. Just de föremål som försvunnit var ovanligt sällsynta och några av de saker som Albins pappa hittat och skänkt till museet, och så dras Blodsvännerna in i ett nytt spännande äventyr.

Det blir en kamp mot tiden då Disa, Albin och Ville måste hitta pojken som blev vittne till händelsen innan mördaren gör det. Och återigen dyker den otäcka Mickel Falsum med de kalla ögonen upp. Falsum som fick Disas morfar inspärrad och som vill undersöka Disa på rasbiologiska institutet.

Den här serien är inte riktigt lika bra som Svarta Rosorna som utspelar sig på gränsen till Norge under Andra världskriget, men den är också väldigt bra. Och precis som Ninni skrev i sitt inlägg så är det en viktig, men hemsk, del av våra historia. Vi får aldrig glömma att vi också delade upp människor i olika raser, kategoriserade och katalogiserade människor och steriliserade de som ansågs mindre värda. Vi gjorde också vetenskapliga och medicinska experiment på människor, splittrade familjer och spärrade in de som inte fogade sig. Det måste vi alltid minnas!

Sagohus till Malmö

november 22, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Bild från Junibacken.se/sagotåget

För några veckor sedan var jag med min systers barn på Junibacken i Stockholm. Jag hade inte varit där tidigare och fascinerades över de fina miljöerna. På Junibacken finns miljöer från både Astrid Lindgrens och andra välkända barnboksförfattares världar uppbyggda och ett sagotåg som rör sig genom många av Astrids sagor. Det är ett fantastiskt sätt att uppleva barnböcker på, att själv få klättra, klä ut sig, upptäcka och improvisera sagor. Dessutom spelas teaterföreställningar och arrangeras sångstunder och pyssel varje dag.

Bild från Sydsvenskan. Skiss av Björn Ollner

Idag trillade jag över en artikel från måndagens Sydsvenskan där det stod att ett liknande barnkulturhus var på gång vid Mobilia i Malmö. Även här är det Staffan Götestam som står bakom idén. Staffan Götestam är bland annat skådespelare, dramatiker och författare, för de flesta känd för sin roll som Jonathan i filmatiseringen av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.

Kulturhuset i Malmö kommer heta Funnys Äventyr efter Götestams egen barnbokskaraktär Funny, och författarna till Pettsson & Findus, LasseMaja, Mumin och Alfons Åberg har gett muntliga löften om att tillåta sina karaktärer på kulturhuset. Det dröjer ännu några år innan Funnys äventyr öppnar, en del finansiering återstår och själva huset ska ju byggas, men jag ser redan fram emot att kunna ta mina barn dit och leka när det är klart. Någon gång år 2020.

Mer firande

november 9, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Igår var vi skolbibliotekarier inbjudna till rektorsmötet på kommunhuset. Liksom vi, träffas de varje vecka, och den här gången ville de höra om vårt arbete och vilka faktorer vi ser som framgångsrika i vårt arbete. Det var roligt att få presentera allt de gemensamma arbete som vi gör, men som kanske inte alltid syns ute i verksamheten till vardags. Det är viktigt att våra chefer ser nyttan av det vi gör, ser vilken tillgång den här gruppen och dess samarbete är. Vi är naturligtvis själva väldigt glada och nöjda över allt vi kan åstadkomma tillsammans och nu fick vi dela med oss av det till alla cheferna, samt skolchefen på samma gång. Dessutom bjöd skolchefen på tårta efter vår presentation, och tårta kan ju aldrig göra en ledsen!

På tal om rektorer och skolbibliotek kan jag passa på att länka till en väldigt bra krönika som författaren Mårten Sandén skrev i veckan.

Civil olydnad

november 3, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Wursten heter egentligen Bodil och hon har precis insett att hon inte längre har någon bästa kompis. Veronika, som hon vet allt om (och som vet allt om henne) och har känt sedan de var fyra, inser hon inte längre är henne kompis. Istället hänger Veronika bara med Emmy, och Emmy har Wursten aldrig kunnat tåla.
Men så träffar hon Diana, som är vegan. Diana engagerar omedelbart Wursten i en märklig politisk djurrättsaktion som Wursten inte kan komma på några vettiga argument för att slippa vara med i. I alla fall inga argument som biter på Diana. De gör inbrott i kiosken vid golfbanan, byter ut korven mot vegansk dito och gräver ner köttkorven i skogen så att djuren som fått sätta livet till i alla fall får ett värdigt slut. Dessutom har en iller rymt från Wurstens granne och det surrar rykten om en satanist som målar upp- och nervända kors på träden i skogen och som dödar småfåglar i satanistiska riter.
Det blir helt enkelt inte en sommar som liknar någon annan som Wursten har varit med om.
Åsa Asptjärn har tidigare skrivit tre ungdomsböcker om Emanuel Kent och hans inte helt smärt- och friktionsfria liv, men det här är hennes första bok för mellanåldern. Jag hoppas att det kommer fler!

Optisk illusion

november 2, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Hedda, lillebror Teo och deras mamma flyr från Stockholm och mammans misshandlande pojkvän Thomas. De har ingen annanstans att ta vägen än hem till mormor som bor i en liten norrländsk by som heter Glömskan. Hedda har knappt aldrig träffat mormor eftersom mamma och mormor inte kommer överens.

Efter bara någon dag så kommer Teo hem och säger att han träffat

en talande häst. Hedda tror inte honom men när Teo dagen efter försvinner och inte kommer tillbaka börjar hon ana att det finns något i skogarna runt Glömskan som inte tillhör den vanliga världen. Hedda träffar Simon som bor i ett fallfärdigt hus i skogen och trots att de först inte kommer överens inser de till slut att de behöver varandra. Tillsammans med gubben Jari försöker de ta reda på vem eller vad det är som tagit Teo. Hedda får sakta med säkert inse att världen inte är så enkel som hon förr trott. Det finns något bortom det hon först ser, som en sådan där dold 3D-bild som gömmer sig i ett virrvarr av mönster och färger. Det gäller att spänna blicken på ett speciellt sätt så framträder allt det där andra; skogsrå, vitterfolk, näcken… Det där som mormor kan se och känna och som är anledningen till att mamma inte velat eller kunnat hålla kontakten. Och nu visar det sig alltså att Hedda också har den förmågan.

Glömskan är en berättelse som blandar kvinnomisshandel, psykisk ohälsa och övernaturliga väsen på ett fullkomligt självklart sätt. Jag gillar hur relationen mellan Hedda och Simon växer fram. Det påminner om hur Ronja och Birk från hat och konkurrens blir helt ovärderliga för varandra.
Författaren Johanna Olsson är manusförfattare till vardags och det syns i hennes debutroman. Den ger tydliga filmbilder åtminstone i mitt huvud, och då har jag ändå inte varit längre norrut än Åre.

Lars är lol

oktober 29, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Det kommer då och då underbara böcker från vårt rika grannland i väster och nu har det hänt igen. Iben Akerlie, som är skådespelare, debuterade förra året med Lars er lol och det blev det årets mest sålda norska barnbok. Jag kan förstå varför!

Amanda har sett fram emot att börja sexan för hennes klass ska vara faddrar åt de nya eleverna på skolan. Men Amanda får veta att hon inte ska bli fadder åt en gullig försteklassare utan åt en ny elev som ska gå i hennes klass. En kille som heter Lars och som har Downs syndrom. Amanda känner sig inte alls hedrad, som hennes lärare verkar tycka att hon ska, utan oroar sig mer för vad alla andra ska tycka. Tänk om han hänger efter henne hela tiden. Tänk om han dreglar, beter sig konstigt och att hans beteende smittar av sig på hennes, redan lite låga, sociala status.
Amanda har visserligen kompisar. Sari, som känner henne utan och innan, och så Kay. Men i klassen finns också Adam som Amanda drömt om i två år, men aldrig riktigt vågar prata med och alltid får något slags paralyseringstillstånd när hon kommer i närheten av. Och så dessutom Amandas gamla kompis Anna, som hon också vill imponera på.
Men när Lars börjar visar det sig att han är ganska lugn. Anna och hennes kompis Christina fnittrar visserligen hysteriskt när han ska presentera sig, men det gör de alltid. Och redan en av de första dagarna följer Amanda med Lars hem och inser att det finns en massa sätt att umgås på. De utvecklar en alldeles egen relation och även om de inte umgås så mycket i skolan så är de riktigt goda vänner. Ända tills det visar sig att Anna och Christina har startat en blogg som heter retardmuch där de lägger upp inte så smickrande bilder på sina klasskompisar och andra, men mest av allt på Lars. Amanda vet ju vad hon borde göra, men när hon får veta att de tagit bilder på henne väljer hon att rädda sitt egen skinn, framför att göra det hon egentligen vet är rätt. Hon får Anna att radera bilderna på Amanda, men det är till ett oväntat högt pris. Inte bara Lars slutar prata med henne. Alla i klassen fryser ut henne och värst av allt, Sari slutar prata med henne. Amanda inser att det är väldigt svårt att få förlåtelse från andra, men ännu svårare att förlåta sig själv.

Trots att jag verkligen gillar den här boken och att det finns massor att prata om när de läses högt i en klass så irriterar jag mig på att all skuld hamnar hos Amanda. Det är inte hon som startat sidan och skriver fruktansvärda kommentarer till bilderna, ändå är det hon som får bära all skuld. Anna och Christina verkar komma extremt lindrigt undan, och de lär sig heller inget av det som hände. Jag har svårt att se att något sådant verkligen får passera utan en rejäl insats från skolan. Men om jag bortser från det så är det en väldigt läsvärd bok. Den hade passat utmärkt in i högläsningstemat som vi hade på Ljungen och Lacka i början av hösten, men vi kan ju återkomma till det ett annat år.

Försvunna

oktober 27, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Igår satt jag en timma på café Chokladkoppen på Stortorget i Gamla stan. Jag drack varm choklad såklart, obligatoriskt om jag är i Stockholm under vinterhalvåret, och så läste jag i Cecilia Lidbecks nya bok De försvunna.

Boken handlar om Judith som är på väg till ett läger långt ut i skogen när busschauffören blir plötsligt sjuk och tappar kontroll över bussen som kör in i ett träd. Chauffören dör och de nio ungdomarna och ledaren befinner sig långt långt ifrån civilisationen utan mobiltäckning. En av tjejerna skadar sin fot i krocken och det är omöjligt för alla att ta sig till fots tillbaka, så ledaren ger sig av med två av ungdomarna medan resten blir ombedda att stanna kvar vid bussen. Men obehaget över att vara nära den döda chauffören gör att ungdomarna bestämmer sig för att lämna bussen och leta efter räddning. Och de väljer att fortsätta vägen fram istället för att gå åt samma håll som ledaren, hållet de kom ifrån, där de förr eller senare garanterat kommer tillbaka till civilisation. Det här beslutet känns väldigt ologiskt för mig. Jag förstår inte hur de tänker i det här läget, men å andra sidan kan en kanske inte räkna med att sju chockade 12-13-åringar tänker logiskt.

Judith är inte speciellt förtjust i de andra, förutom Noomi, tjejen som skadade sin fot. Hon hjälper Noomi längs vägen och de får ett speciellt band. Efter en hel dags mödosam vandring tar vägen slut. Plötsligt finns det bara en stig kvar och inget hus har dykt upp. Ungdomarna inser att de inte kommer att hitta hjälp och bestämmer sig för att slå läger. Och i det här lägret stannar de medan dagarna går. Det llla bröd de har med sig tar slut och gruppen får förlita sig på vad de kan hitta i skogen. Alla är hungriga, törstiga, trötta och frusna. Omständigheterna tär på relationerna, som inte var speciellt bra ens till att börja med.

Nästan halva boken genom sitter jag och väntar på att reda på vad det egentligen är för sorts bok. Kommer det att bli ett övernaturligt inslag med illasinnade naturväsen, finns det någon människa där ute som inte vill bli störd i sitt ljusskygga liv. Eller är det helt enkelt en robinsonad om de fysiska och psykiska utmaningarna i att överleva i ödemarken. Inledning i boken antyder att det ska komma nåt mer, och jag känner att jag hålls på halster länge.

Ingen av ungdomarna är någon enkel person, alla kommer med sina svårigheter och sitt bagage och det här påverkar såklart deras relationer. Det finns en intressant spänning mellan Judith och den tuffa Vincent, men det är vänskapen med Noomi som är dem stora behållningen med boken. Jag gillar hur de tyr sig till varandra och hur deras resepktive bakgrunder, och den sorg de båda bär på, binder ihop dem.

Cecilia Lidbeck har inte skrivit en enkel bok och den är definitivt inte för alla. Men för de ambitiösa, tålmodiga läsarna från 11 år så är det här en bok väl värd sina timmar. Kanske kan den också funka som högläsning om läraren tar sig tid att prata mycket om det som händer.