I mitt namn
– en bok om att vara trans.

– en bok om att vara trans.
Är du mellan 7 och 13 år?
Gillar du att uttrycka dig på ett eller annat sätt?
Vill du vara en av tre lyckliga vinnare som får ”en resa till Stockholm och en natt på hotell. En vuxen får följa med. Vinnarna får ett studiebesök på ett bokförlag, träffa barn- och ungdomsboksförfattare, ett bokpaket samt hyllningar på Läslovsfestivalen den 4 november på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.”?
Ikväll börjar ett nytt program på svt som handlar om barnlitteratur. Det heter Bokslukarna och är riktat till 9-14-åringar. Det är ett gäng bokslukare som får prata om böcker, tipsa och recensera böcker som de läst. Det är en barn- och ungdomsbibliotekarie som leder samtalet, och programmet kommer också innehålla intervjuer med författare och annat. Jag tycker det låter väldigt roligt och ska försöka få tid att kolla på åtminstone en del av de 12 avsnitten.
HÄR kan du läsa en intervju med bibliotekarien.
HÄR och HÄR kan du läsa mer om programmet.
På semestern åkte jag med min familj till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Jag har inte varit där sedan 1984 och då såg det helt annorlunda ut, vilket jag inte minns eftersom jag överhuvudtaget inte minns besöket. Mina barn 4,5 och 2 år gamla är ganska välbekanta med Astrid Lindgrens karaktärer. De har sett Pippi, Emil, Madicken, Bullerbyn och Ronja på TV. Den stora och jag har dessutom läst två av kapitelböckerna om Emil och båda Madickenböckerna som godnattsaga under våren och sommaren.
Så stort! Så mycket att se! Så mycket att göra. Det hela var lite väl överväldigande för 2-åringen, men stora tjejen och jag for runt som tokar för att hinna kolla på så många teatrar som möjligt och leka i så många av miljöerna som möjligt. Vi såg Ronjas födelse när borgen rämnar på riktigt – väldigt snyggt gjort!, vi såg Stora tabberaset i Katthult, Madicken får löss, när Pippi får besök av sin pappa och många till. Vi klättrade i Inte-nudda-marken-banan och skyfflade hö i Mattias stall i Törnrosdalen, vi pumpade vatten på Katthults gårdsplan och ”matade hönsen” i Bullerbyn, vi tog lotter och försökte slå ner burkar med mjuka bollar (vann inget, lyckades inte…). Det var faktiskt väldigt roligt även för en vuxen som kan alla berättelserna utantill att se dem gestaltas på ett annat sätt än de klassiska filmerna. Jag vill definitivt åka tillbaka när barnen är lite större och vi har läst ännu fler av böckerna, för stället tål ett återbesök. Då kanske vi passar på att åka till Katthult, Bullerbyn och Astrid Lindgrens Näs också. Förresten så bad dottern genast att vi skulle börja läsa om Madicken när vi kom hem, så nu är vi inne på andra läsningen. Inte mig emot, det är en bra bok!
Det är verkligen helt fantastiskt när en tänker på vad Astrid Lindgren lyckats göra med sina böcker. Inte bara skrivit odödliga historier, utan skapat en försörjningsmöjlighet för massor av människor idag, 40-50-60 år senare. Hon har gjort landsbygden lite mer åtråvärd, skapat en marknad för restauranger, pensionat, caféer och små butiker på de mest avlägsna platser. Hon lockar människor från hela norra Europa till en liten småländsk stad med 8000 invånare. Visst är det en industri, och visst betalade jag löjligt mycket för en liten vit mjukdjurshäst med prickar till 2-åringen, men på något vis är jag beredd att göra det för Astrid. Långt hellre än jag köper en ren vid namn Sven från ett Disneyställ i matbutiken i alla fall.
Alla böcker som jag läser till jobbet kan ju inte kvala in som det bästa jag läst. Ofta undviker jag de där som ser lite tramsiga ut och tänker att de nog lånas ut ändå. De har sina läsare, och jag är övertygad om att böcker av alla sorter behövs. Alltid fångar de in någon som förut inte velat eller inte gillat att läsa och får dem att se att böcker behöver inte vara så himla svåra och seriösa.
Men när en har tiden på sin sida, som under sommaren, då kan en unna sig att läsa även en och annan bagatell, trots ganska låga förväntningar.
Jag måste erkänna att jag ganska sällan läser fantasy. Det var ju inte länge sedan jag läste första Harry Potter-boken, och det tack vare den fina illustrerade nyutgåvan. Men som förberedelse inför högläsningstips till både lärare och föräldrar i början av hösten insåg jag behovet av att ha läst böcker i alla genrer och greppade den relativtv nya I monstrens rike – De förhäxade barnen.
För mig som trygghetsnarkoman går det inte att tänka sig hur det skulle vara att tvingas lämna mitt hem med mina barn och tränga in mig med hundratusentals andra i ett tältläger på obestämd tid. Att inte kunna veta vad som ska hända, inte känna att jag har makt eller överblick över mitt eget liv. Barn kanske är vana vid att inte ha makt över sina liv, men att leva i tältläger är verkligen ingen semester för dem heller.
Kinanah lever i ett flyktingläger tillsammans med sina föräldrar. Hon har en vän som heter Hasnaa som hon träffar varje dag, men Hasnaa måste också ta hand om sin lillebror. Så kommer Basheer till lägret. Han har tappat bort sin familj under flykten och bor tillsammans med en annan familj som tog sig an honom. Kinanah förstår att han måste känna sig väldigt ensam utan sina föräldrar, men Basheer har en förmåga att få andra att se sin situation på ett nytt sätt. Det är inte lätt att behålla hoppet i ett flyktingläger, men Basheer får Kinanah att berätta om sina mardrömmar och plötsligt känns de inte lika farliga. Istället drömmer hon om hopp och om att fokusera på det som gör henne glad istället för på det som gör henne ledsen. Saker förvandlas beroende på hur du ser på dem, sa Basheer i drömmen och när Kinanah vaknar försöker hon göra just det och Kinanah skrattar för första gången på länge, länge. Men hur magisk världen än kan vara så finns den hårda verkligheten där och när Basheer anklagas för att ha stulit mat från familjen som tar hand om honom blir det svårt både för honom och Kinanah att behålla hoppet.
Boken Det flygande tältet är utgiven i samarbete med Books for Syria, som är ett UNESCO-certifierat projekt som levererar böcker till barn på flykt. Texten står parallellt på svenska och arabiska och det går också att lyssna på boken på båda språken på förlagets hemsida. Jag hoppas att SvA-lärarna ska hitta fram till den här boken och läsa, lyssna och diskutera boken med sina elever, och också att lärarna i de vanliga klasserna genom den kan prata om situationen i världen med fler människor på flykt än någon gång tidigare.
Amanda och Amund är tvillingar, ganska (men inte identiskt) lika till utseendet men extremt olika till sättet. Amanda gillar att spela fotboll med killarna, är tuff och kaxig, rättfram och öppen. Amund är tystlåten och blyg, han gillar inte de stöddiga, skräniga killarna i klassen och sitter hellre och läser bloggar och chattar framför att spela bil- eller skjutaspel på datorn. Amund brukar tänka att Amanda inte riktigt lyckas vara tjej och att han själv inte riktigt lyckas vara kille. För min del tänker jag att de båda tvillingarna är lysande exempel på att det inte finns ETT sätt att vara vare sig tjej eller kille på, och alla sätt borde vara lika ok.