Bläddra efter
Författare: Emelie

Jordgubbar stora som äpplen

Jordgubbar stora som äpplen

Kommentarer 0 kommentarer

Maria och hennes bror Gabriel bor med sina föräldrar i en liten by på landet. De har ganska ont om pengar, men tillräckligt för att klarar sig. För det mesta. På sommaren åker de runt med familjens häst och kärra för att leta metallskrot som de kan sälja inne i stan.

Maria skulle väldigt gärna vilja lära sig simma, men Iulia som är några år äldre än Maria säger att hon bara lär henne om hon har något att byta med. Vilken tur att deras supertjocka hittehund visade sig ha valpar i magen. En valp är perfekt att betala simlektionerna med. Men Iulia är inte riktigt glad trots den fina valpen, för snart måste Iulias mamma resa långt långt bort och tjäna pengar.

I byn talas det en del om jordgubbsbarn. Det är barnen som försvinner från skolan för att de måste flytta hem till släktingar medan deras föräldrar åker till Sverige för att tjäna pengar på att plocka jordgubbar stora som äpplen. Maria tycker det är ett både underbart och hemskt ord.
Sommaren blir torr och deras lilla jordbruk klarar inte torkan. När Gabriel dessutom hamnar på sjukhus efter att ha försökt laga taket till huset tar pengarna slut. Familjen har inget val. Farmor flyttar hem till barnen, medan mamma och pappa reser iväg till Sverige för att tjäna pengar på jordgubbsplockning.
Det blir en tung och trist höst. Vilken tur att farmor är snäll och att Aurelia i affären ger dem några kycklingar som bli hönor, som lägger ägg. Det är bara Sorin i skolan som retas och säger att föräldrarna inte alls plockar jordgubbar, eller jobbar med något alls, utan tigger pengar i Sverige. Maria vill inte tro att hennes föräldrar skulle göra något sånt eller att de har ljugit för henne hela tiden.

Jordgubbsbarnen utgår hela tiden från Marias perspektiv på det som händer. Hon är våra ögon och visar den andra sidan av tiggeriet; barnen som finns kvar hemma och vars framtid föräldrarna tycker är värd att förnedra sig för.
Författaren Sara Olausson har själv lärt känna Felicia från Rumänien som försörjer sig genom att tigga, och har skrivit två böcker om henne och hennes liv. Hennes önskan är att många ska läsa den här boken och börja reflektera lite över livet som tiggarna lever.
Det är nog både ett och annat barn här i Sverige som behöver fundera på hur det hade varit att vara i Marias och Gabriels situation, hur det hade känts om deras föräldrar tvingats åka till ett land långt bort för att tigga så att de skulle kunna äta sig mätta. Av den anledningen är det så bra att förlaget gjort en lärarhandledning till boken, vilket jag skrev om i måndags. Så läs den här boken i klassen, prata om den, diskutera tiggeri, mänskliga rättigheter, livsvillkor och orättvisor. Kanske som ett tema inför FN-dagen, eller när som helst bara för att det är otroligt viktiga frågor.

Lärarhandledningar

Lärarhandledningar

Kommentarer 0 kommentarer

Ett av de uppgifter som vi i skolbiblioteksgruppen lägger ner mycket gemensam tid på är våra lärarhandledningar. Vi brukar knåpa ihop 2-3 per termin och försöker se till att vi skriver handledningar till alla åldrar. Handledningarna ligger öppet på skolbibliotekens webbplats och har blivit oväntat spridda. Vi får förfrågningar från bibliotekarier och lärare i olika delar av landet om de får använda dem. Det får de såklart!
Det är också en och annan som mailar och undrar om vi inte skulle kunna skriva en handledning till den eller den boken. Ibland gör vi det, ibland inte. Just nu försöker vi fokusera på de böcker som vi har köpt in som klassuppsättningar i kommunen.

Men vi länkar också till en mängd förlag som själva har gjort arbetsmaterial och lärarhandledningar till sina böcker, och här finns även några länkar direkt till vissa specifika böcker. Jag fick igår tips om att en relativt ny bok om mobbning och konflikter i skolan har fått en handledning och letade upp den. Det är Så himla taskigt som Maria skrev om här på Bubbel i början av året. 
Boken kommer från Rabén & Sjögren och handledningen ligger på deras webbplats, som vi naturligtvis länkar till. Här finns också handledningar till flera andra nyare böcker som Sara Olaussons Jordgubbsbarnen som jag kommer blogga om senare, Comedy Queen av Jenny Jägerfeld och Petrus Dahlins rykande färska Bara den svagaste överlever.
Glöm alltså inte kolla förlagens webbplatser också när ni väljer en hög- eller helklassläsningsbok!
Ledig tjänst!

Ledig tjänst!

Kommentarer 1 kommentar

Skolbibliotekariegruppen i Kävlinge söker nu en ny medarbetare! skulle jag vilja skriva.
Sanningen är såklart att en av våra skolor söker en ny bibliotekarie. Men jobbar du som skolbibliotekarie i Kävlinge kommun innebär arbetet en hel del samarbete med oss på de andra skolorna. Så pass mycket att vi fick pris för det hösten 2017 då vi gemensamt utsågs till Årets skolbibliotek.
Skolan heter Skönadalsskolan och har ca 500 elever i åk F-6. Som bibliotekarie här är du en nyckelperson i skolans kultur- och litteraturarbete såväl som i det digitala. Läs annonsen för mer info om själva skolan.
När det gäller samarbetet så ses vi varje fredagseftermiddag 12-15, för lunch och möte (och kaka!). Under våra möten skriver vi lärarhandledningar, jobbar med gemensamma handlingsplaner, stöttar varandra i olika frågor som dyker upp på enheterna, delar med oss av erfarenheter och lektioner som vi hållit, boktipsar varandra med mycket mera. Ibland hjälps vi åt med mer handgripliga uppgifter som att gallra böcker eller packa upp eller ner böcker vid flyttar och dylikt. Vi är helt enkelt varandras arbetslag, med både praktiska och teoretiska uppgifter.
Jag har älskat det här samarbetet sedan jag började för snart tio år sedan och det är en starkt bidragande orsak till att jag stannat kvar så länge. Som ny är det ett otroligt stöd att ha någon som gör ungefär samma saker att fråga om tips och råd och det ger fortfarande otroligt mycket för min utveckling som skolbibliotekarie att ha flera andra på samma position och i samma situation att bolla idéer med.

Tyvärr har jag ingen nytagen bild på oss – den här är nog två år gammal – men ni ser ju… Vi är inte bara snälla, vi är snygga också!
Sök, sök, sök! Ända till den 26/7 går det att skicka in sin ansökan.
Sista delen: Viktor

Sista delen: Viktor

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har tidigare skrivit om både Ellinor och Leo här på bubbel så det är väl inte mer än rätt att jag tar hand om sista delen också. Ofta läser jag bara första delen av serier, på grund av tidsbrist och mängden böcker jag borde/vill/måste läsa, men vissa serier kräver liksom att jag mular i mig dem hela. Katarina von Bredows serie om den sista skälvande tiden i mellanstadiet är en sådan.

Ellinor och Viktor har varit tillsammans några veckor nu och det är spännande och pirrigt. Men för Viktor också förenat med ångest, för hemma finns mamma och han måste till varje pris dölja hur det står till med henne. Han önskar så att han kunde berätta sanningen, i alla fall för Ellinor. Men om hon får veta så kanske Meja får veta, och om Meja vet så vet alla. Det får bara inte bli som på förra stället. Viktor vill absolut inte att folk ska börja viska, prata bakom hans rygg, eller ännu värre – tycka synd om honom. De flyttade ju för att komma bort från allt, börja om på ett nytt ställe.
Utifrån sett har Viktor allt. Hans pappa är webbutvecklare och mamman advokat, de bor i ett stort fint hus, Viktor ser bra ut och sjunger som en gud. Men oron gör att han inte kan slappna av. Han inser att om Ellinor får veta sanningen så kommer hon att göra slut, alltså får hon aldrig veta sanningen. Men det är svårt att motivera att de aldrig kan vara hos honom när de ses. Han drar till med cancer. Det är en dålig lögn om man inte vill få ömkan, men det är det bästa han kommer på i stunden.
Men det som började som en liten lögn blir snabbt en härva som det gäller att hålla i minnet för att inte bli avslöjad. Och oavsett om pappa ber honom eller inte så känner Viktor hela tiden att han måste hålla koll på mamma, både för hennes och sin egen skull. Hon får inte göra bort dem, göra livet omöjligt även i den nya stan. Det är ett tungt ansvar på en 13-åring.
Till på köpet är det Ellinors relation till Leo som han inte blir klok på, och Meja med sin vaniljdoft och sina urringade linnen som hans blick ständigt dras mot, och så ringer hans gamla kompis Johannes – han som vet allt, men inte har några spärrar – och säger att han kommer för att hälsa på några dagar.
Det hade kunnat vara ett härligt sommarlov med tjejen har är kär i, men nu känns allt istället mest rörigt och jobbigt.
Det här är viktiga böcker om svåra frågor som faktisk är vardag för många unga. Vi kanske tror att vi vet en massa saker om folk i vår närhet, men sanningen är att vi oftast inte har en aning. Ingen vet på riktigt hur någon annan människa mår, eller varför den reagerar som den gör på olika händelser. När jag läste Viktor kom jag att tänka på citatet som Nora i Skam har på sin vägg (fast det kommer ursprungligen från den skotske författaren Ian Maclaren): ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.” Något som många, jag själv inte minst, borde tänka på lite oftare.

Sommarboken

Sommarboken

Kommentarer 0 kommentarer

Precis som Maria bokpratar jag i alla klasser inför sommarlovet. Jag brukar ha 6 titlar med mig till varje klass och förutom att berätta om dem och läsa ur några gör jag reklam för Sommarboken från folkbiblioteket.
Sommarboken är en läsutmaning som uppmuntrar barn att fortsätta läsa under lovet. Det märks otroligt stor skillnad på de elever som läser under lovet, och de som inte gör det. Det är faktiskt ingen skillnad på springkondis och läskondis. Om du inte tränar något under två hela månader så är det tungt och jobbigt att komma igång igen efter uppehållet. Oavsett om det gäller att springa 5 km eller läsa en bok.

Sommarboken handlar om att läsa 6 böcker under lovet och få en bok i present. De som är med kan också fylla i ”glasstrutar” med lite mer information om boken och dessa fungerar sedan som lotter i en dragning efter sommaren. Priserna i den utlottningen brukar vara biobiljetter och annat kul, men det kan variera från år till år. Tänk på att foldrar och glasstrutar ska lämnas in på folkbiblioteket, inte på skolan!
Tidigare år har jag lämnat böckerna jag bokpratat om i klassrummen för att eleverna ska se dem och lockas att plocka upp en, men i år tänker jag ha dem på biblioteket istället. De står samlade i lådor, en för varje klass, så att eleverna lätt hittar de böcker som jag berättat om för hens klass. Förhoppningsvis lånas böckerna ändå, och kanske blir svinnet av böcker mindre eftersom de inte lika lätt glömmer att låna dem.
Den osynliga gästen

Den osynliga gästen

Kommentarer 0 kommentarer

Idag tog jag med en ny bok hem för att läsa för min ständiga testgrupp, Alma 7 år och Edith 4,5. Den här gången var det dags för en av de nya muminböckerna Mumintrollen och den osynliga gästen. Jag gjorde misstaget att börja med att titta på kartan över Mumindalen och peka ut lite olika ställen (jag älskar kartor i böcker!) och sedan läsa presentationen av bokens karaktärer. 4-åringen knorrade och undrade förtörnad om jag aldrig skulle börja läsa på riktigt och visa ”de fina bilderna”. Jag undrade hur det här skulle gå…

Men sen började jag faktisk läsa och vi fastnade alla tre för historien om den lilla flickan Ninni som blivit så illa behandlad att hon bleknat och till slut blivit helt osynlig. En regnig höstkväll kommer Too-ticki med henne till Muminfamiljen för att de ska ta hand om henne så att hon blir synlig igen. Något som visar sig svårare än de trott, trots att Muminmamman tar till alla knep hon kan och till och med kokar sin mormors hemliga huskur som ska hjälpa ”Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se”. På morgonen har det dykt upp ett par tassar, men inget mer. Kanske hjälper det inte att Lilla My är hånfull och bråkig mot stackars Ninni, som är så rädd för allt och alla. Med hjälp av Muminmammans tålamod, Muminpappans lugn, Mumintrollets nyfikenhet och kanske lite för att Lilla My är så bitsk och visar ett annat sätt att vara så kommer sakta med säkert mer och mer av Ninni fram ur dimmorna. Till slut är det bara ett huvud som saknas, men där verkar det ta stopp. Trots att tiden går får familjen inte se hur Ninni ser ut och Muminmamman konstaterar enkelt att ”Folk har väl klarat sig utan huvud förut.” och så är det inte mycket mer med det.

Jag måste ju erkänna att jag inte läst originalet, vilket väl i stort sett är att häda i bibliotekariekretsar, så jag kan inte jämföra hur väl bilderboken följer novellen, men som bilderbok sett så är den väldigt fin. Och min referensgrupp håller med. Ja, förutom de där tråkiga sidorna längst fram då förstås… Bilderna är tecknade av Filippa Widlund med Tove Janssons bildspråk för ögonen. Visst syns det att det är modernare teknik inblandad, konturstrecken är tjockare, detaljerna kanske lite färre, men jag köper det som en Muminbok ändå. Cecilia Davidssons språk funkar fint för målgruppen och berättelsen är enkel nog för att även 4-åringen ska gilla det och hänga med, men utan att bli barnslig för 7-åringen. En fin balansgång det där.
På Litteralund lyssnade jag på ett samtal om översättningar där Alex Haridi pratade om hur det var när han ”översatte” en annan av Tove Janssons noveller till en bilderbok (jag skrev om det samtalet för några veckor sedan, fast då med fokus på hans manus till Störst av allt), och vilket jobb det är att på ett sätt behålla stämningen, ansatsen, innehållet och samtidigt göra om texten helt och hållet för att passa en annan målgrupp och ett annat format. Det är stor respekt att lyckas med det.

Boken är tyvärr lite för lång för att passa när jag har högläsning för f-klasser och ettor på biblioteket, men jag ska definitivt försöka prångla ut den till lärarna som kanske kan läsa den i två sittningar. Den går att få in i flera olika teman, jag tänker höst, värdegrund, mänskliga rättigheter/barnkonventionen, och den är klart värd att läsa. Imorgon får den åka tillbaka till jobbet, men jag misstänker att den otåliga 4-åringen kommer att fråga efter den igen. Och igen. Och igen…

Och nu blir det lite obekvämt – sista föreläsningen om källkritik

Och nu blir det lite obekvämt – sista föreläsningen om källkritik

Kommentarer 0 kommentarer

Sist ut på källkritikskonferensen var kriminologen Nina Rung som pratade under rubriken Normer, övergrepp och prevention i skolans värld – och hur det hänger ihop med källkritik. Jag har följt Rung på instagram ungefär sedan #metoo drog igång för ett och ett halvt år sedan och var väldigt peppad på att höra henne live. Hennes föredrag skulle visa sig landa som en knytnäve i magen. Hon mjukstartade med lite bilder, inga nyheter direkt, men en påminnelse av vilka budskap våra barn matas med dagligdags.

Jajemensan, det här är vad våra femåringar ska leva upp till. Starka, kaxiga pojkar och passiva, lite flirtiga flickor. Vi pratar även olika till flickor och pojkar, enligt undersökningar på förskolor. Pojkar får kommandon, och svarar på samma korthuggna sätt. De ska ”Upp igen!” om de trillar och förväntas inte gråta. Med flickor talar vi hela meningar, vi tröstar och omhuldar dem på ett helt annat sätt och pratar om hur saker känns. Genom att säga till flickor att ”pojkar är sådär” om de retas, ”han är säkert kär i dig” när han tafsar, eller ”han menar inget illa” om han säger något elakt, så lär vi också både flickor och pojkar att våld och kärlek hör ihop. Flickor får vänja sig vid att deras kroppsliga integritet kränks, och pojkar vänjer sig vid att göra vad de har lust med.
Rung pratade en lång stund om riskfyllda killnormer. Hur pojkar/killar/män aldrig får sina känslor bekräftade, utan bedöms utifrån sina prestationer. Många män kan inte prata om sina känslor, kan inte uttrycka vad de känner, eftersom de aldrig fått träna.
Det är också en ständig ansträngning att visa att man finns, att allt är lugnt. Män ska kunna ta en glirning och ögonblickligen kunna ge igen med samma mynt, eller värre.
Rung visade upp omslag av några stora magasin för kvinnor och män. På Cosmopolitan och Vanity fair visar halvnakna kvinnor upp vad Rung kallar ”knullbarhet”, dvs att de är snygga, sexiga, passivt väntande. På framsidorna till King och Café kavlar männen upp sina skjortärmar redo att börja jobba. Men det märkliga i allt detta är att när det kommer till kvinnors kroppar blir de handlingskraftiga männen helt handlingsförlamade och det är kvinnans fel att mannen våldtar. ”Hon hade kort kjol.”, ”Hon ’bad’ om det.”
Här är några exempel på fullkomligt vidrig reklam som normaliserar våldtäkt, visar att kvinnors kroppar är till för män och helt vanligt legitimerar män att tappa kontrollen om de ser lite hud. Den här typen av bilder måste diskuteras och analyseras. Vad vill de egentligen? Vilken bild ger de av kvinnor och män och är det bilden av en verklighet vi vill leva i?
Sen kom Rung in på de riktigt tunga bitarna, om våldtäkt och övergrepp på barn. Om hur porren påverkar män till allt grövre övergrepp, eftersom de matats med att sex innehåller våld, stryptag, gaging och framförallt INGET samtycke. Detta är något som måste diskuteras i skolan eftersom allt yngre pojkar tittar på porr och de tittar allt mer. Samtidigt behöver vi prata om den våldtäktsutsatta. Visa på att det inte finns ett (rätt) sätt att reagera efter ett övergrepp, det finns ingen relevans i vad offret hade på sig, vad hon gjorde eller inte gjorde. Det vi har är en pojke eller man som valde att våldta, och en person som blev utsatt för det och som behöver hjälp att hantera det trauma som detta innebär. Lägg skulden där den hör hemma.
Vi hann också få ta del av en läskig bild på vad som händer i hjärnan på barn som utsätts för våld eller övergrepp. I de svarta delarna finns ingen verksamhet. Symtomen är koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll, att korttidsminnet inte levererar till långtidsminnet osv. Ett tips var att fråga hur barnen egentligen har det istället för att göra en adhd-utredning, eftersom det finns risk för felaktiga diagnoser. Och missade missförhållanden!
Inga lätta frågor, jobbiga diskussioner att ta. Rung avslutade med några peppiga tips.
– Vem är du? Hur pratar du? Använd ord och begrepp som du är bekväm med.
– Prata om det – kunskap är makt att förändra!
– Hur hjälper vi barn att förstå bilder och reklam?
– Hur hjälper vi barn att kritiskt förhålla sig till personer eller fenomen på nätet?
– Bemötande – öppet och nyfiket! Ha frågorna – inte svaren!
– Förvalta förtroendet om barnen kommer till dig!
– Involvera barnen
– Agera vid oro och våga fråga!
– Anmäl!
Nina Rung var en av initiativtagarna till knytblusmanifestationen förra våren efter att dåvarande akademiledamoten Sara Danius tvingats bort från sin position som ständig sekreterare. Hon har jobbat inom polisen med frågor som rör barns och kvinnors utsatthet för våld i hemmet och sexuella övergrepp och hon har tillsammans med sin man startat föreningen Huskurage som syftar till att stärka grannars mod att fråga och ringa på när man misstänker att någon i huset utsätts för våld i en nära relation. Följ henne på Instagram och bli lite lagom arg och uppeldad och läs mer om Huskurage.
Hugo Ewald sätter fokus på källkritik

Hugo Ewald sätter fokus på källkritik

Kommentarer 0 kommentarer

Som Lena skrev i ett tidigare inlägg så tillbringade vi torsdagen på källkritikskonferens. Det var intressant att lyssna på personer från andra discipliner tala om källkritik från sina perspektiv. Det satte mitt jobb och kämpande med de här frågorna i skolan i ett lite annat ljus. Vi är fler som reflekterar över vad som händer i samhället om vi blir för lite, eller för mycket, källkritiska. Behöver påminnas om det ibland.
I det här inlägget tänkte jag försöka ge en liten inblick i Hugo Ewalds föredrag, men först måste jag bara hålla med Lena om att en av de absolut viktigaste poängerna under hela dagen var det som Åsa Wikfors sa om att sanningen inte nödvändigtvis, eller snarare väldigt sällan, ligger mitt emellan två polariserade påståenden. Ofta finns det faktiskt ett påstående som är sant, och ett annat som inte är det. Om vi tror att sanningen är däremellan är vi snart ute på väldigt hal is.

Hugo Ewald jobbade tidigare på Metro med Viralgranskaren och är nu faktaredaktör på Dagens Nyheter. Ett väldigt viktigt jobb, eftersom vi gärna vill kunna tro det som står i våra stora dagstidningar – tillbaka till det där med källtillit som Lena skrev om. Ewald är extremt kunnig i dessa frågor, men han pratade i 190 knyck och att få med allt han sa under sina 90 minuter på några rader är helt omöjligt.
Ewald började med att reflektera lite över begreppet ”fake news” som används ganska frekvent. Han pratar hellre om falska påståenden, eftersom allt felaktigt innehåll på nätet inte är ”news” och allt inte heller är ”fake”. Det kan till exempel vara ärliga misstag, missförstånd eller bara vinklade texter. Det finns en glidande skala från ren satir, vars syfte inte är att lura människor utan att underhålla med en twist, till helt fabricerade påståenden och texter var enda syfte är att få oss att tro något som inte stämmer.
Ewald påminde också om att det här att sprida falska påståenden inte är något nytt, det har bara blivit så mycket lättare i och med internet och sociala medier. Vissa frågor får en enorm spridning på sociala medier och då hakar ibland gammelmedia på, utan att ordentligt kolla sanningshalten först. Ewald pratade en hel del om Facebooks betydelse för att sprida olika politiska budskap. Till exempel menar han att det numera är betydligt mindre helt påhittat innehåll, men desto mer vinklat och propagerande budskap, vilket kan vara svårt att skilja från fakta.
Vad ska vi göra då?
Det handlar såklart om att läsa hela artikeln, om artikeln länkar tillbaka till en annan källa – läs den, länkar den i sin tur – gå vidare tills du hittar ursprungskällan. Finns det direktcitat i texten är det bättre än om det bara hänvisas till att X och Y sa si eller så? Är texten aktuell eller gammal? Hur verkar andra artiklar på samma sida och ser webbplatsen generellt trovärdig ut med tidsangivelser osv? Har andra medier plockat upp nyheten och skrivit om den? Om inte finns anledning att vara misstänksam.
Ewald visade också en mängd sätt att kontrollera både bilders och filmers ursprung och visade även hur man kan undersöka sponsrade inlägg som fungerar som annonser  – vem har gjort den, vilken är målgruppen, vad kostade den mm.
Kolla gärna in fler tips och trix på Viralgranskarens webbplats.



Ny piratserie av Mårten Melin

Ny piratserie av Mårten Melin

Kommentarer 0 kommentarer

Ibland känner jag att det saknas en kategori böcker för lågstadiet, de mellan Börja läsa-böckerna och kapitelböcker som ofta har ganska litet typsnitt. Det är en klurig nivå, men så viktig. Barnen har knäckt läskoden, tar sig genom böcker som Klass 1b och Kim & Lina utan större problem och nu behöver de peppas för att fortsätta utvecklas. En del tycker att de kan läsa och alltså inte behöver träna mer, andra vill men hejdas av att böckerna plötsligt känns övermäktiga. Här tycker jag att Mårten Melins nya bok Kapten Kidds skattkarta är en fantastiskt exempel. Det är en kapitelbok på ca 100 sidor, men marginalerna är breda, typsnittet stort och det är inte mer än 13 rader per sida. Texten lättas dessutom upp både av små vinjettbilder och stora bilder och en och annan helsidesbild. Men innehållet då?! Jodå, det är också bra. Spännande och lockande.

Kapten Kidds skattkarta handlar om den föräldralösa Anne som jobbar på ett värdshus. Till Svarta galten kommer ofta pirater och busar, och det är inte saft i deras glas. Ibland går det vilt till. En kväll sitter några pirater och spelar kort vid ett bord och en av dem är havets fasa, piratkaptenen Mary Sweet. Mary spelar pengarna av sina motståndare och när de inte har ett endaste mynt kvar att spela om erbjuds hon den legendariska Kapten Kidds skattkarta. Mary får osannolikt bra kort och vinner kartan, men slagsmål bryter ut när hennes motståndare påstår att hon fuskat. Anne lyckas hjälpa Mary som hamnar i knipa och som tack blir hon erbjuden jobb som skeppspiga på Marys skepp. Efter lite tvekan bestämmer sig Anne för att tacka ja till erbjudandet, och redan nästa dag är hon på väg ut till havs.

Men Anne hörde något på värdshuset kvällen innan som får henne att misstänka att någon följer efter båten, någon som själv vill roffa åt sig skatten. Dessutom kommer de till farliga vatten, där sjöjungfrur sägs locka till sig människor för att dränka dem och äta upp dem. Det blir ett riktigt äventyr för Anne.

Bilderna är ritade av Johanna Kristiansson som har samarbetat med Melin även i serien som börjar med Vampyrjakt! och som illustrerat en mängd andra författares böcker.
Jag undrar lite om (och misstänker starkt att) hon medvetet gjorde piraten Edward le Grand så lik sin namne med efternamnet Blom. Även om det nog går ganska många barn förbi, så fnissade jag åt det medan jag läste.
På förlaget webbplats läser jag mig till att det är planerat en hel serie om Anne, eller Jolly Anne som hon kommer att kallas. Det ser jag fram emot. Spännande böcker om en smart och snabbtänkt tjej kan vi väl inte få för många av, tänker jag.
 

Bild från Edward Bloms Instagram
Bra på olika saker

Bra på olika saker

Kommentarer 0 kommentarer

Igår hade jag besök av en grupp blivande förskolaklasselever på biblioteket. De kom från en närbelägen förskola och var här för att bekanta sig lite med skolgården, lokalerna och då biblioteket. Jag berättade lite om vad de kan låna och så läste jag en bok för dem.
Som yngst, i en syskonskara eller på en skola, är det lätt att jämföra sig med de andra – storasyskon eller äldre skolkompisar. En jämförelse som ofta är ganska orättvis. Det är lätt att tänka att alla andra är mycket bättre på allting, när det egentligen ofta bara handlar om att de haft några fler år på sig att träna. Bra att tänka på till hösten när de går från att vara äldst på förskolan till att vara yngst på skolan.

Mint vill rita, precis som storebror, men hon vet inte vad. Storebror vet alltid vad han vill och fint blir det också. Mint försöker, men det blir inte alls som hon vill. Först syns inte snöflingorna hon ritar mot det vita pappret, sen blir det ett svart tuschstreck över hela teckningen och till slut välter katten Klas ut en vas över bordet så teckningen blir alldeles blöt. Skrynkligt fult papper är bara att knyckla, till och med klippa sönder och önska att det gör lika ont i pappret som det gör i Mint. Ingenting är kul! Men plötsligt visar det sig att det fula klippta pappret kan vecklas ut till en vacker snöflinga att sätta upp på fönstret och Storebror (som bara ritar saker han verkligen gillar) visar upp sin teckning som föreställer Mint. Kanske är det inte så tokigt ändå. Och nu hjälps de åt att klippa fler snöflingor. Storebror är nästan lika bra som Mint på att klippa.