Bläddra efter
Författare: Emelie

Bokbuss där den behövs som mest

Bokbuss där den behövs som mest

Kommentarer 1 kommentar
Bild från Forbes

Jag följer journalisten Magda Gad på Facebook och i morse scrollade jag förbi en post där hon uppmärksammade en ung afgansk kvinna som just hamnat på Forbes lista över 30 sociala entreprenörer under 30. Freshta Karim växte upp i Kabul under det konfliktfyllda 90-talet, men lyckades ta sig till England där hon tog mastersexamen vid Oxford University. Efter examen återvände hon till Kabul och startade förra året en bokbuss som åker runt i stan med böcker, en fristad och en önskan om att få dagens utsatta kabulbarn att tänka fritt och kritiskt. Bussen drivs av donationer och har varit i drift lite drygt ett år nu.
Många familjer har inga böcker hemma och analfabetismen är utbredd i Afganistan. Bussen besöker flera olika områden i Kabul regelbundet och ca 300 barn får tillgång till dess böcker på pashto, persiska och engelska varje dag. Barnen kan inte bara läsa på bussen utan den är även en plats där de kan ställa frågor, leka, sjunga och bara vara barn.

Interiören i bussen. Bild från Free Women Writers/Pari Shuaib

Verkligheten för Kabuls barn är ofta hård. Många tvingas arbeta för att familjen ska klara sig och många drivs in i kriminalitet. En enda biblioteksbuss kan naturligtvis inte förändra det afganska samhället, men varje barn som lär sig läsa, som vågar ställa kritiska frågor och inser att de har en möjlighet att göra något mer är en vinst och en möjlighet till utveckling inte bara för det enskilda barnet utan också för hela samhället. Vi har inte råd att låta fler generationer barn gå förlorade på grund av konflikter och galenskap.
Men varför återvände Freshta Karim till Kabul, när hon hade fått en utbildning vid ett ansett universitet i väst och skulle ha kunnat göra sig en karriär i England? Hon säger i en intervju med Free Women Writers (min översättning): ”Det finns en populär dikt av Mawlana Jalaludin Balkhi (mer känd under namnet Rumi) som går såhär:
هر کسی کو دور ماند از اصل خویش/ باز جوید روزگار وصل خویش
Det betyder ”Den som är skild från sina rötter kommer alltid sträva efter en återförening”. Jag känner starkt för den här dikten och känner tillhörighet till den här staden. Kabul är mitt hem. Jag växte upp här och gick i kommunal skola – helt gratis. De stipendium jag tilldelades fick jag just för att jag är afghan. Jag står i skuld till Afghanistan. Jag utbildade mig utanför Afghanistan och fick uppleva västvärldens lyx, men jag uppskattade det aldrig eftersom jag hela tiden jämförde våra liv med deras och såg alla våra problem. Riktig lycka för mig är när vi lyckas uppnå samma standard i vårt eget land, även om det betyder att vi måste börja på botten och att vägen dit är både smärtsam och lång.”
Läs hela intervjun. Det finns också en film om bussen från AFP News.

Jag beundrar hennes sätt att tänka. Många som hade sluppit ut från en konflikthärd som den i Afghanistan hade säkert stannat kvar där de var i relativ säkerhet och verkligen kunde njuta frukterna av sitt arbete. Freshta tänker tvärt om – hon vill bidra och göra skillnad trots att hon vet att det är svårt och tar tid. Det är häftigt!

Översättningar

Översättningar

Kommentarer 0 kommentarer

Även jag har varit på LitteraLund och lyssnat på många intressanta samtal och föreläsningar. En av dem jag fastnade för handlade om att översätta text.
Ofta när vi tänker på översättningar tänker vi på en bok som ska översättas från ett språk till ett annat. Men det finns ju många fler sätt att översätta text på, till exempel mellan konstformer.

Programpunkten Vad händer med berättelsen i översättningen? var ett samtal mellan manusförfattaren Alex Haridi, dramatikern Harald Leander och översättaren Helena Hansson. De hade alla olika erfarenheter av översättning och det var spännande att höra hur tankarna går när en bok ska översättas, omvandlas, anpassas.
Helena Hansson hade översatt en ungdomsbok från danska, vilket inte låter så komplicerat. Det är vårt närmaste grannland, vi är i mångt och mycket lika varandra, men det visade sig att översättningen ändå inte är så ”enkel” som från ett språk till ett annat. Även här behövde översättningen innehålla en del kulturella anpassningar. Svordomar är till exempel en sak som kräver en del arbete.

En sak som alla tre var överens om var att titta på vad originaltexten vill förmedla, vilken stämning och intention som finns. Denna är det viktiga att behålla, oavsett vad som sedan händer med orden, kronologin och, ibland även, dramaturgin.
Alex Haridi har skrivit manus till bland annat den Netflixaktuella serien Störst av allt. Serien bygger på en bok av Malin Persson Giolito och när det kommer till att översätta en välkänd, storsäljande roman till sex exakt lika långa avsnitt med lämplig dramatisk kurva för varje avsnitt så kommer ju helt andra utmaningar. Det är helt enkelt omöjligt att följa bokens exakta uppbyggnad. Vissa saker ur boken måste plockas bort, berättarperspektivet kanske behöver ändras, nya småkonflikter läggs in. Men eftersom det ofta finns en läspublik som ska bli nöjd är det essentiellt att bokens stämning finns kvar, så att det kan känna igen sig.
Även Harald Leander fick göra stora ingrepp i texten när han gjorde om barnboken Legenden om Sally Jones av Jacob Wegelius till teaterpjäs. Boken innehåller inga repliker överhuvudtaget och huvudpersonen är en apa som ju inte talar överhuvudtaget. Harald Leander berättade att han läste boken mycket innan han började arbeta med sin översättning, men att när han greppat textens känsla eller anda så släppte han den och började arbeta mer självständigt.

Jag fick inse att jag inte tidigare hade reflekterat så mycket över texters översättningar. Klart att jag ibland undrat hur originalet låtit och visst har jag irriterat mig på att filmatiseringar inte följer boken slaviskt, men det var verkligen spännande att höra hur tankarna går när man som författare måste göra större ingrepp i någon annans text.

Kävlinge har (minst) fyra Skolbibliotek i Världsklass!

Kävlinge har (minst) fyra Skolbibliotek i Världsklass!

Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det officiellt!!! Alla fyra enheter i kommunen som ansökte om Skolbibliotek i Världsklass 2019 har tilldelats utmärkelsen.
Det är så roligt att vi, 1,5 år efter att vi som grupp blev Årets skolbibliotek, fortsätter visa att vi gör ett bra jobb ute på våra egna skolor. Inget av det här går ju att göra själv. Vi behöver en förstående och engagerad chef, lärare som inser vikten av vårt arbete och som öppnar upp för samarbete samt förutsättningar i form av tid och en kombination av stöttning och frihet att arbeta med det vi älskar.
Idag blir det tårta till fikat på Ljungen och Lackalänga och jag tror att Rinnebäcksskolan, Skönadalsskolan och Tolvåkersskolan också kommer fira utmärkelsen antingen idag eller senare i veckan. Det är vi faktiskt värda. Allihop!
Hela listan hittar du på DIKs webbplats.

Noveller ftw!

Noveller ftw!

Kommentarer 0 kommentarer
Bild från sverigesradio.se

När jag körde till jobbet i morse var jag lite senare än vanligt och hann därför lyssna på Kulturnyheterna innan jag var framme. Då hörde jag att de fem noveller som tävlar om Sveriges Radios novellpris nu är utsedda/nominerade och går att lyssna och rösta på. Novellerna har plockats ut av totalt tio noveller som under året specialskrivits för Sveriges Radio, och kanske hade jag inte reagerat speciellt mycket på det alls om inte Mårten Melin dykt upp som en av de nominerade. Mårten Melin får väl närmast betraktas som en husförfattare, med tanke på hur ofta han gör författarbesök på Kävlinges skolor. Jag hade trots det inte koll på att han skriver även för vuxna och känner spontant att jag måste in och lyssna, om inte på alla så åtminstone på hans novell. Fast när jag nu kollar listan lite noggrannare så är även Annika Norlin (aka Säkert!) med och då måste jag förstås lyssna på den också. Novellerna är ca 25 minuter långa och alltså helt perfekta för en enkel bilresa till eller från jobbet för mig.

Noveller är ju perfekta för den som tycker att en roman just för dagen känns lite väl mastig. Jag hade gärna läst mer noveller och blir alltid glad när det kommer novellböcker för unga. I helgen har jag börjat läsa Kärlek – 11 berättelser för mellanstadiet, med texter av välkända barnboksförfattare som bland andra Johanna Lindbäck, Mats Jonsson, Sara Kadefors och Alex Haridi. Novellerna handlar, som namnet antyder, om kärlek och de jag hittills har hunnit läsa är väldigt olika varandra. Det är bra, tycker jag, både ur ett pedagogiskt och ett läslustperspektiv. Ska boken användas för att visa hur en novell kan se ut så ser eleverna att de kan se olika ut. Och läses den på egen hand så finns det förhoppningsvis alltid någon som passar, oavsett vem läsaren är.

Så dagens tips är: Stick Kärlek i handen på närmsta 10-13-åring och passa sen på att trycka hörlurarna i öronen på dig och lyssna på de fem nominerade novellerna i Sveriges Radios novellpris. Du kommer troligen inte att ångra dig!

En kopia

En kopia

Kommentarer 0 kommentarer

I helgen läste jag en ny lättläst bok om robotar. Omfång, språk och ton skiljer sig rejält från Min hemliga tvilling som jag skrev om i höstas, men tematiken var samma.

Oskar älskar att spela dataspel, men hans föräldrar tycker att han spelar alldeles för mycket och lägger alltför lite tid på sina läxor. Efter att ha googleöversatt sin engelskläxa, och av misstag valt tyska istället för engelska, får hans föräldrar nog. De ger honom datorförbud och kräver att han förutom läxorna ska börja hjälpa till mer hemma. Oskar blir förtvivlad, men så dyker det upp en reklamruta på skärmen, reklam för en gratis kopia av honom själv. Bara att skicka bild så levereras kopian direkt till dörren. Oskar kan inte motstå möjligheten att få en robot som gör allt det trista, som läxor och hushållsarbete, medan Oskar själv kan spela datorspel och göra roliga saker.
När kopian dyker upp är den skrämmande lik Oskar, och efter några inledande missar så börjar den verkligen göra allt som Oskar ber den om. Oskars kompis Verner tycker inte det är någon vidare idé med den här roboten, men Oskar lyssnar inte på hans oro. Det är ju strålande att få beröm av fröken och ha så nöjda föräldrar, utan att behöva jobba för det själv.
Men snart kommer även Oskar att märka att roboten kanske inte är så lätt att styra över som det först verkar. Vad händer om den börjar leva på eget bevåg, och slutar lyssna på Oskars kommandon? Vad händer om den vill ta Oskars plats på riktigt?
Jag tycker det är både intressant och skrämmande med AI. Tanken på att datorer och robotar börjar leva sina egna liv och tar över är egentligen inte ny, det finns flera filmer på temat. Hittills har det verkligen bara känts som SciFi. Men nu… Kanske är det inte så långt bort!?
Att välja glädje?

Att välja glädje?

Kommentarer 0 kommentarer

Idag, den 20 mars, är det inte bara vårdagjämning och alltså uppenbart att vi är på väg mot varmare och soligare tider, utan även Internationella glädjedagen. FN instiftade denna dag för 6-7 år sedan på förslag från den lilla nationen Bhutan. Bhutan kanske inte leder BNP-ligan, men de menade att ett lands utveckling inte bara bör mätas i materiella och ekonomiska termer, utan även i hur dess invånare faktiskt mår.
Ungefär lika länge har FN också jämfört världens länder i ett lyckoindex World Happiness Report. Det är en ganska omfattande rapport och jag har inte läst den, men de nordiska länderna hamnar högt upp. Jag hörde på P1 i morse någon som pratade om att det troligen handlar om trygghet och tillit till rättsväsen och stat, avsaknad av korruption och (såklart) krig. Sverige har klättrat två placeringar från föregående år till plats 7, medan våra grannländer Finland, Danmark och Norge norpat åt sig medaljplatserna även i år. Därefter kommer Island, Nederländerna och Schweiz.


Idag försöker jag peppa de medarbetare och elever som inte redan är glada med hjälp av Bonniers Peppburk. Du hittar den och en massa annat material för klassrummet på Bonnierförlagen Lära. Ganska många har dragit både två och fem lappar ur burken för att hitta en som kändes helt rätt. och Jag kan hålla med om att dra lappen ”Du strålar”, när man är trött och glåmig efter en vaken hostnatt och det enda som strålar är ens nästipp – röd efter hundratals snytningar, kan kännas mer som ett hån än pepp.

Det är svårt det där med glädje. Jag kan förstå de som tycker att man borde anstränga sig för att vara glad, för sin omgivnings skull – det är jobbigt med sura negativa människor som liksom suger ut all livsglädje och energi ur ett rum. Samtidigt är det hemskt att spela glad när man mår dåligt. Och ofta till och med omöjligt.
Kanske kan en dag som denna, då vi läser rapporter om de lyckliga finländarna, iaf fundera över vad det är i våra liv som gör oss glada, vad som gör oss ledsna eller arga och kanske lyckas få bättre balans mellan dessa. För egen del är jag sällan arg och ledsen när jag läser, så att läsa ännu mer får väl vara mitt eget projekt för mer lycka i livet!

Majken Majken

Majken Majken

Kommentarer 0 kommentarer

Den ensamstående pappan håller på att bli stor i barnböcker för yngre barn, jag har läst några på sista tiden. Koko och Bosse, Världens mesta Ester, Viggo och rädslolistan för att ta några. Och nu senast Majken Majken.

https://www.adlibris.com/se/bok/majken-majken-9789172999497

Var Majkens mamma är får vi inte veta förrän precis i slutet. Hon nämns inte alls när pappa, 1-åriga lillebror Bobbo som alltid skriker och gråter och Majken flyttar in i den nya lägenheten i höghuset. Det vi får veta är att Majken precis börjat ettan och att hon inte känner någon i klassen, så antagligen har hon bytt skola också. Majken är så rädd för att säga fel saker, så helst säger hon inget alls i skolan. Till och med när hon säger något alldeles vanligt, tycker hon själv att det låter konstigt och tror att alla fnissar åt henne i smyg. Det är tur att hon har en så snäll fröken i alla fall.
Majken är nyfiken på alla de nya grannarna i huset och en dag kikar hon in genom fönstret till lägenheten närmst porten. Hon ser en gammal tant som smyger runt där inne och plötsligt kliver in i en garderob och stänger dörren om sig. Majken fattar ingenting. Är det nåt fel på tanten? En annan dag kikar hon in och får se tanten sitta i soffan. Hela tantens ansikte är insmort i tårta och på bordet står resterna, alldeles tilltryckta. Tanten tar tårtan med händerna från kinderna och stoppar i munnen. Majken måste bara fråga pappa varför tanter gör såna saker. Pappa förklarar att gamla människor ibland gör lite tokiga saker just för att de är gamla och har blivit lite snurriga.
Men när Majken, pappa och Bobbo hälsar på hon tanten för att presentera sig, eftersom de är nya i huset, verkar hon alldeles vanlig. Inte konstig, inte snurrig, inte täckt av tårta. Dessutom visar det sig att tanten också heter Majken.
När Majken glömt nyckeln och pappa inte är hemma går hon och ringer på hos gamla Majken. Det visar sig att gamla Majkens syster bor i lägenheten bredvid och att de två tanterna alltid håller på med en massa hyss med och mot varandra. Majken börjar inse att saker och ting inte alltid är som de först verkar.

Jag gillar verkligen Majken. Boken är ganska tunn och relativt snabbt läst – jag läste den högt för dottern i ett svep häromdagen, men det är en fin skildring av vänskap mellan generationerna. Och så är det svaret på var mamma är, som också förklarar varför pappa plötsligt bara måste släppa ner Bobbo på golvet och gå in på toaletten OCH LÅSA OM SIG en stund när de kommer hem. Jag hade dock gärna sett att den var lite tjockare och att det var mer som handlade om skolsituationen, för plötsligt har hon bara en kompis som vill följa med hem och som hon inte alls är rädd för att säga fel inför. När hände det?
Men tanterna alltså, som jag önskar att jag blir en sån tant när jag blir gammal. En som leker kurragömma och kastar tårta i ansiktet på min syster (förlåt i förväg, Julia) och bjuder in ensamma flickor (som blivit lite åsidosatta på grund av stökiga småsyskon) på fika. Vi behöver fler av den sorten, det är helt klart.
Och bilderna! Underbara bilder av Louise Winblad, mer känd som Hejhejvardag på Instagram.

Spöktåget

Spöktåget

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har läst massor av böcker den senaste veckan, men någonstans på vägen har bloggandet kommit bort. Dags att ta tag i det.

https://www.adlibris.com/se/bok/linje-15-till-rannebergen-9789172999596
En av böckerna är Lena Arros nya Linje 15 till Rannebergen. En ung man är på väg hem, det är halloweennatt och gatorna ligger ödsliga och tomma. Så kommer spårvagnen, lite för tidigt till och med. Arvin hoppar på och vagnen kör iväg, men det är något konstigt med den. Den åker snabbare än vanligt och stannar inte på någon hållplats, inte ens ändhållplatsen där Arvin ska av. När Arvin står där vi dörren lägger han märke till de andra passagerarna. Alla ser så unga ut. Varför är spårvagnen full med barn så dags på natten? Kanske har de varit ute på bus eller godis? När vagnen äntligen saktar ner och stannar befinner den sig på den öde spökstationen Rannebergen, den som började byggas, men som aldrig blev klar och togs i bruk. Så vänder sig barnen mot Arvin och han inser att de alla är bleka i ansiktena och svarta runt ögonen. En liten pojke kommer fram till Arvin, lägger sina iskalla händer i hans och ber om att få berätta en historia. Arvin kan inget annat än att lyssna på pojkens hemska berättelse om hur han blev övergiven och dog redan som liten. Sedan kommer de fram en efter en och berättar om sina öden, kräver att Arvin ska lyssna på dem och lindra deras ensamhet en stund. En del av dem har varit döda länge, andra bara ett kort tag, men alla saknar de någon eller något från sina liv. Alla känner sig svikna av vuxenvärlden. Alla vill de att Arvin ska hjälpa dem. Men hur skulle han kunna göra det?

Det här är en rysig novellsamling, där Arvin och spårvagnen utgör ramverket som håller ihop de olika berättelserna. De är bra och spännande, utan att bli alltför obehagliga.

Maneter med humor

Maneter med humor

Kommentarer 3 kommentarer
Jag har precis läst den lilla boken Roliga fakta Maneter utgiven av Beta Pedagog. Och den är rolig. Kanske inte faktan i sig, den är väl som fakta är mest, men texten i kombination med bilderna tecknade av författaren Emmalill Frank själv är lyckad. Maneterna illustreras oftast en ljuslila blob med otroligt uttrycksfulla ögon som ses i olika (dråpliga) situationer.
Jag älskar uppslaget med rubriken ”Vill du ha en puss?” Jag lär mig att maneten äter och bajsar med samma hål (jag vill alltså INTE ha en manetpuss) och att detta hål sitter på undersidan av kroppen. Inte så att jag skrattar högt av texten. Men i kombination med de här bilderna blir det något helt annat. Jag vet inte hur bra upplösning det blev på bilderna här, men alltså, så söta. Och roliga! Jag tänker mig att det här är en underbar högläsningsbok att sitta med tillsammans med ett eller några få barn och titta och fnissa ihop.
Det finns en del långa och krångliga ord, som namnen på några av maneterna, men annars upplever jag att boken är ganska lättläst. Med lite hjälp funkar den att läsa själv för de som kommit en liten bit i sin läsning.
Jag hade gärna visat fler uppslag ur den här boken, men nöjer mig såhär för nu. Låna den, läs den! Den lyste helt klart upp min annars ganska trötta och gråmulna onsdagseftermiddag.
Inte årets bästa bok, tyvärr

Inte årets bästa bok, tyvärr

Kommentarer 0 kommentarer

Jag gillar konceptet böcker om böcker. Det känns peppigt att läsa om någon som älskar böcker, för det ger mig en känsla av samhörighet redan från början. I barnboksaffären Bokslukaren i Stockholm snubblade jag över en bok som både med titel och omslag tog tag i mig, Flickan som ville rädda böckerna. Boken har sådär matt, lite dammigt, omslag och matta sidor som gör att bilderna nästan känns målade direkt i boken. Oemotståndlig!

Jag köpte boken som en julklapp till min rödhåriga och fräkniga 6(snart 7)-åring och vi läste den i förra veckan. Det är ingen bilderbok direkt, även om den har bilderboksformat och många och väldigt fina bilder, men den är inte heller uppdelad i kapitel. Tre kvällar tog det oss att läsa ut den.

Men så var det innehållet. En flicka som älskar böcker och en gammeldags bibliotekarie i kjol och knut. Okej, det kan jag ta. Men när sedan bibliotekarien har ångest över att behöva gallra böcker som ingen vill läsa längre och behåller dem på sitt rum… Nja, där får jag problem. Visst finns det enstaka titlar som jag inte vill ska försvinna från biblioteket för att jag tycker att de förtjänar att bli lästa och älskade av många fler, men generellt är min inställning till gallring ganska krass. Det måste göras. Alla, både bibliotekarier och låntagare, mår bra av att det görs.
Nåja, bibliotekarien tipsar flickan om en bok som är så otroligt bra att hon varken kan eller vill släppa den. Hon läser och läser och plötsligt är den slut, men berättelsen slutar som mitt i. Huvudpersonen ska få veta något fantastiskt, men vad?!? Frustrationen är stor och flickan letar med ljus och lykta efter boken i stadens bokhandlare för att hitta en där slutet finns med. Och här någonstans tappar boken mig fullständigt. För hon försöker inte rädda några böcker. Hon vill ta reda på slutet på en enda bok. Hon engagerar hela sin klass i letandet, men alla exemplar av boken saknar slutet. Flickan försöker få tag i författaren, men boken är skriven under pseudonym och inte ens personerna på förlaget vet vem det är. Det handlar om den här enda boken och alla de där böckerna som bibliotekarien ville rädda undan gallringen försvinner helt och hållet ur historien. Det är synd.

Det visade sig att inget skolbibliotek i kommunen hade köpt in boken, bara folkbiblioteken, och det kanske var rätt beslut. För boken kan inte bara leva på sina bilder när inte själva historien håller.