Guldstunden

januari 4, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Många gånger läser jag bara första delen av en serie och bildar mig en uppfattning om serien utifrån den första boken. Framförallt när det är serier där delarna bygger på varandra och måste läsas i ordning. Tiden finns inte att läsa allt, inte lusten heller. När jag bokpratar om böcker i sammanhängande serier är det ju ändå första delen jag berättar om. Men när min äldsta dotter nu nått den aktningsvärda åldern 6, snart 7, år så får jag chansen att läsa de där fortsättningsdelarna också. Som Tam tiggarpojken. Jag hade bara läst del 1 tidigare (men tipsat i det oändliga om hela serien) och nu har vi ägnat den senaste dryga månaden åt att läsa hela Tamserien. Igår läste vi ut sista och sjätte delen, till dotterns stora sorg. Som vi har längtat efter att fortsätta läsa. Eftersom jag läser för 4-åringen också så blir det 2, max 3, kapitel åt gången för att inte klockan ska bli för mycket. Dessutom nattar pappan ibland och han har absolut inte fått läsa Tam – för mig alltså, jag har inte velat missa ett enda kapitel. Det har känts oändligt långsamt. Men nu är det slut!

Tam är en tiggarpojke i den stora staden Demar. Demar ligger på ett högt berg och har fem murar. Längt ut och ner, innanför den yttre stadsmuren bor de fattiga, tiggare, tjänstefolk och trashankar, innan för nästa mur bor köpmän och hantverkare, ytterligare högre upp på sluttningen bor handelsmän och läkare, innanför den fjärde muren bor adelsfamiljerna och högst upp ligger slottet och drakstallet.
Tam bor i ett litet fallfärdigt skjul som lutar sig mot den yttersta muren. Han är föräldralös och hankar sig fram tack vare sin goda vän Indre och stadsvakten Hind. Varje kväll står Tam på stadsmuren och ser stadens åtta drakar komma inflygande, och han drömmer en omöjlig dröm om att en gång själv få rida på en drake. Men det är bara adelsfamiljernas barn som blir drakriddare. Till och med för att få bli drakskötare och stalldräng måste du komma från en adelsfamilj. Tam har inte en chans. Men så blir Tam sjuk. Han får huvudvärk, feber och tycker att han hör röster i sitt huvud. Han tror att han har blivit galen, men en kväll dyker en av drakarna, den blå som kallas Sky, ner mot muren och griper tag i Tam och det visar sig att det är drakens röst han hör i sitt huvud. Sky är den yngsta av drakarna och det är hennes uppgift att hitta den nya draken, och den nya drakens drakriddare. Kan det vara Tam?
Det blir inte någon enkel uppgift för Tam som aldrig gått i skolan att lära sig allt som de andra blivande drakriddarna haft flera år på sig att lära sig och dessutom känner sig barnen från adelsfamiljerna hotade av Tam och gör allt för att han ska misslyckas. Som tur är har han Sky, Magister Taftar och den mystiska flickan Chaia som lider av en hemsk förbannelse och lever gömd i lönngångarna i slottet.
Böckerna om Tam är verkligen väldigt spännande och alla slutar med en cliffhanger. Vi har bara varit tvungna att fortsätta, och jag har sett till att nästa bok alltid legat på vänt medan vi läst den föregående. Allt för att inte stå boklösa.

Nästa långserie blir Olczaks böcker om Jack. Dottern fick den första samlingsvolymen med fyra böcker i julklapp. Jag kanske har läst två av de böckerna innan, men det ska bli kul att dyka ner i Stockholms undre värld tillsammans med barnen den här gången. Högläsningsstunden med barnen är troligen det bästa på hela dagen.

Adventskalender Lucka 22

december 22, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Dagen före jullovet får Maja plötsligt veta att hennes pappa har ärv ett gammalt slott ute på landet och att föräldrarna bestämt sig för att åka dit på prov över jul. Den gamla släktingen var en mystisk och mytomspunnen skådespelare som åkte till Amerika, blev känd och sedan plötsligt återvände till Sverige och stängde in sig i sitt slott. Nu har hon varit död i 50 år och slottet har varit igenbommat lika länge. Maja tycker såklart att det är lite spännande, men ändå… flytta ut på landet, långt bort från bästisen Ingo, det är läskigt också.

När de kommer fram möts de av Nora som sett efter slottet i alla år. Hon visar dem runt och berättar lite om huset och Gloria. Hon säger också att det finns en del av huset som hon inte har nyckel till och aldrig har varit inne i. Den kan de bara låta vara. Och så antyder hon att det kanske spökar lite.
Dagen före julafton är det Majas födelsedag. Hon får en drönare och blir superglad, såklart. Dessutom får hon välja rum i huset och har hittat ett som hon tycker är så fint, med himmelsäng, kakelugn och en litet skrivbord framför fönstret.
De firar en mysig julafton i huset, trots att Maja helst vill åka hem till allt det vanliga, men sen börjar det hända konstiga saker. På kvällen blåser dörren upp med ett brak och sveper med sig drivor av sön, trots att det inte blåser det minste ute. På morgonen efter är alla i familjen sura på henne och när hon kommer ner i hallen förstår hon varför. Där står allas väskor packade och redo för att åka hem. Men Maja svär på att det inte är hon. En stund senare ropar mamma på henne, och det är en allt annat än hjärtlig röst hon använder. När Maja kommer in till köket ser hon att varenda ledigt utrymme är täckt av skålar med marängsviss – hur mycket marängsviss som helst. Maja har ingen aning om hur den hamnat där, hon själv hade varit på övervåningen och pratat i telefon med Ingo och pappa och bröderna var nere på byn, men mamma surar och är säker på att det är Maja som försöker visa sitt missnöje.
Eftersom Ingos pappa blivit matförgiftad, och bara ligger hemma på badrumsgolvet och ojar sig, kommer Ingo med tåget för att hälsa på. Tillsammans börjar de luska i vad som egentligen pågår i slottet. Vem eller vad är det som försöker bli av med dem, vad vet egentligen Nora om den mystiska Gloria och vad är det för en konstig fågel som kommer till slottet hela tiden?
Maja och jullovsmysteriet är en härligt mysrysig julberättelse, perfekt för lediga jullovsdagar.

Adventskalender Lucka 16

december 16, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Det är svårt att mäta hur mycket en författare som H.C Andersen påverkat oss och senare tiders författare, men att han gjort ett stort och outplånligt intryck på barnlitteraturen och kulturen i stort är helt klart. Flera av hans böcker har blivit dans-, teater- och operaföreställningar. Jag ska ta med min 6-åring på Snödrottningen under jullovet och det blir operapremiär för henne. Spännande!

Snödrottningen är berättelsen om vännerna Gerda och Kaj. Men egentligen börjar den med en elak vätte och en magisk spegel. Vättens spegel visade bara fula saker. Allt som speglades i den visades grått och fult och vanställt. När spegeln gick i kras spreds alla tusentals små sandkornsstora skärvor för vinden och alla som träffades såg världen som ful och tråkig, och om de fick en skärva i hjärtat blev de dessutom elaka och arga.

Men tillbaka till Gerda och Kaj. De bodde grannar och brukade göra allt tillsammans. På vintrarna var de inne och lyssnade på Gerdas mormors sagor om Snödrottningen som gör att det snöar och på somrarna lekte de på terrassen mellan husen. Och just en sån där sommardag på terrassen träffades Kaj av skärvorna från den magiska spegeln. Från ena stunden till den andra blev han en helt annan människa. Han blev sur och arg och tyckte att allt var tråkigt och fult. Gerda förstod ingenting.
Tiden gick och en vinterdag var han ute med sin kälke när en vacker vit släde for förbi. Han kastade ett rep om släden och åkte efter, genom byn långt ut på landet. Där stannade släden och en kvinna klev ur – det var snödrottningen. Hon kysste Kajs panna och vips frös hans hjärta till is och han glömde allt om sitt gamla liv. Han glömde Gerda och den lilla byn han bodde i.
Men Gerda kunde inte glömma. Hon gav sig ut på en lång vandring för att hitta sin bästa vän igen.

När jag läste den här satte jag flera post-itlappar på sidorna med mina associationer till andra böcker. Kajs tjuvåkande på snödrottningens släde fick mig genast att tänka på när Lisabeth åker snålskjuts på Anderssons släde i Madicken. Den vita släden och iskalla snödrottningen skickade mig rakt till Narnia, Edmund och Vita häxan. Renen som visar vägen och den kloka gummans ord om att Gerdas kärlek till sin vän räcker för att bryta förtrollningen är ju uppenbart en inspirationskälla till Frost. Och jag undrar om inte den snälla rövardottern med svarta ögon som räddar Gerdas liv har fått blomma ut i Ronja rövardotter…

Den version av boken som jag läst är tolkad och skriven av Rachel Elliot och illustrerad (mer gulligt än läskigt) av Charlotte Cook.

Adventskalender Lucka 10

december 10, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Viggo är 7 år och bor med sin pappa och 4-åriga lillebror. Mamma bor i Köpenhamn så henne träffar han bara varannan helg när hon kommer och hälsar på. Tack vare mamma kan Viggo en massa bra svordomar på danska, som ”för helvidde” till exempel. Däremot är han inte så bra på det där med att skriva och läsa, och det känns överhuvudtaget ganska trist och meningslöst. Men trots det så håller Viggo på med en lista, en rädslolista, där allt som han tycker är läskigt ska med. Till exempel så är han rädd för mörker, för att det ska hända en olycka så att mamma skadas, att någon ska komma på natten och ta lillebror. Men eftersom bokstäver är jobbiga så har han ritat allt det där på sin lista, och det verkar ständigt dyka upp nya grejer som måste ritas dit. Speciellt efter att Malte börjat i Viggos klass. Tuffa Malte som vill att Viggo ska följa med ut på bus eller godis-runda på halloween. Men om det är något som Viggo vet om halloween så är det att allt måste vara läskigt och hända i mörker. Hur ska Viggo våga sig ut med Malte i mörkret? Och hur ska han våga berätta för Malte att han är rädd, och kanske slippa hela grejen? Allra jobbigast är nog att pappa inte fattar, utan bara skrattar åt honom när han försöker berätta hur rädd han är. Om pappa skrattar åt hans mörkerrädsla så är det bara helt omöjligt att berätta om alla de där andra grejerna han också är rädd för.
Viggo sätter ord på en massa känslor och saker som många barn oroar sig för. Han får lov att vara liten och rädd och grubblande och sin egen, även om det ibland också innebär att inte riktigt våga vara ärlig.
Viggo och rädslolistan är en fantastisk högläsningsbok. Jag testade den hemma på min 6-åring och hon älskade den. Nu längtar vi båda på fortsättningen som kommer ut i vår.

Adventskalender Lucka 4

december 4, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Okej, vi är redan några dagar in i december och det här är en adventskalenderbok med ett kapitel om dagen hela december, men ni hinner nog ikapp.

Tomtespelet handlar om 11-åriga Michael som älskar att spela dataspel med sin kompis Arvid, men egentligen inte gör så mycket annat på sin fritid. Några dagar före 1 december går han ner på stan tillsammans med Arvid för att kolla in julmarknaden och då ser han ett bord med en mycket tomtelik person bakom. På bordet ligger inga tovade tomtenissar, inget ätbart, inga lottringar och lotterivinster. Överhuvudtaget ser det inte alls ut som de andra marknadsstånden. Michael blir nyfiken och går fram. Det visar sig vara ett spel. Deltagarna lämnar namn och nummer och har chans att vinna ett pris om de gör den uppgift som de får via sms på eftermiddagen varje dag under december. Det är inga stora saker, utan kan handla om att baka pepparkakor, skicka ett julkort, laga tomtegröt eller göra något snällt för någon. Varje kväll kommer sedan ett svar med Michales ranking i tävlingen, och ibland en kommentar till hur han löst uppgiften. Michael försöker verkligen göra sitt bästa varje gång och inte alltid lösa uppgiften på enklaste sätt, men blir alltmer fundersam till hur tomten/tävlingsledaren kan veta så mycket om honom och hur han löst uppgifterna.

Tomtespelet måste hållas hemligt, men samtidigt engageras hela familjen i Michaels uppdrag, och de får en december som verkligen är full av mysiga julförberedelser och -aktiviteter.

Kronan

november 22, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Henry och Mimmi är bästa kompisar även om de är väldigt olika. I Henrys familj är det viktigt med ordning och reda, riktig mat på bestämda tider, att komma hem när man lovat, att inte göra farliga saker. Hos Mimmi blir det som det blir. Ibland finns det mat, ibland inte, tider är inte det viktigaste och Mimmi har ganska mycket frihet att hitta på vad hon vill. På gården står en massa gamla skrotbilar som Mimmis mammas kille Broman ska fixa lite med. Broman är en sån där människa som har svårt att behålla ett jobb, och som alltid är den första polisen pratar med när det hänt nåt i området. Henrys föräldrar snörper alltid lite på munnen när de pratar om honom.

Mimmi och Henry har byggt en flotte, och den här gången hoppas de verkligen att den ska hålla för en tur nerför älven. Åka flotte är absolut en sådan där farlig sak som Henrys föräldrar inte tillåter, men så snart Broman kollat hållfastheten så ger han och Mimmis mamma tummen upp för en provtur, så länge de stannar i god tid före fallet.

Broman har fått tag i en ny gammal bil. Han har fått den billigt eftersom den beter sig konstigt, skakar och rycker och är fullkomligt livsfarlig att köra. Men Broman är övertygad om att han kan fixa den. När Henry och Mimmi undersöker bilden (de brukar alltid leta genom Bromans gamla bilar i jakt på tappade mynt och annat kul) hittar de en tygpåse med något hårt i. Det visar sig vara en krona. Den ser gammal och ganska speciell ut och när Mimmi sätter den på huvudet får hon en massa konstiga bilder i huvudet. Samma sak för Henry. De tycker kronan känns obehaglig och inser snart att den säkert är stulen någonstans. Om kronan hittas i närheten av Broman kommer polisen direkt tro att det är han som stulit den. De bestämmer sig för att gräva ner den vid älvstranden. En liten stund senare ser de hur tusentals myror marscherar runt i en cirkel, exakt lika stor som kronan, just där de grävde ner den och de bestämmer sig för att flytta den till ett mindre iögonfallande ställe. Men kronan bär på en stark magi och kraft. Mimmi och Henry vet inte hur de ska göra sig kvitt den utan att de själva eller Broman ska råka illa ut.

Det här är en riktigt spännande bok på gränsen mellan deckare och fantastik. Den är tjock för att vara Hcf (6-9 år) och ganska krävande så jag skulle säga att den passar bäst i åk 3-4, eller en lässtark 2:a. Annars funkar den bra att läsa högt också. Fint omslag och illustrationer av Sofia Falkenhem som bland annat illustrerat Kalle Skavank och Trio i trubbel.

Radions julkalender Tonje i Glimmerdalen

november 19, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Det börjar dra ihop sig och om mindre än två veckor kör radions julkalender (och alla andra julkalendrar också, för den delen!) igång. I år är det en av mina gamla bokfavoriter som ligger till grund för kalendern, Maria Parrs Tonje och det hemliga brevet, som blivit Tonje från Glimmerdalen i radions version. Jag skrev om boken för länge sedan, i ett julklappstipsarinlägg i december 2010.

Boken handlar om Tonje som bor i den lilla byn Glimmerdalen. Här finns inte så många barn, men det gör inget för Tonje eftersom hennes bästa vän är gubben Gunvald som bor i grannhuset. Gunvald och Tonje bygger supersnabba sparkstöttingar, spränger laviner och pratar om allt. Tror Tonje i alla fall. Ett brev på villovägar får dock Tonje att inse att hon kanske inte vet allt om Gunvald trots allt. Enligt radions text handlar kalendern om längtan. Efter den man älskar och efter svar på livets svåra frågor. Och eftersom det är en julkalender så handlar det såklart också om längtan efter julen.

På Sveriges radios webbplats hittar du allt möjligt om julkalendern. Läs om personerna och lyssna på hur de låter. Flera kända röster dyker upp, och det är inte alla vi är vana att höra som skådespelare, utan kanske snarare i sportinslag på TV och radio (lite kul tycker jag!). Hör Freja som spelar Tonje berätta om sig själv och sin roll.

För första gången finns det också en lärarhandledning till radions kalender, vilket jag tycker känns roligt. På så sätt kan klassen lyssna tillsammans och arbeta med innehållet. Handledningen är uppdelad i två. Dels ett dokument med tips på hur du kan lägga upp lyssningen och arbetet. Och sedan ett dokument med bilder på huvudpersonerna, diskussionsfrågor och en sammanfattning av det som hänt föregående avsnitt. Skriv ut båda. På webbplatsen finns också en bild till varje avsnitt som ni kan skjuta upp på smartboard eller annan skärm, för att eleverna ska ha något att vila ögonen på medan de lyssnar. Alla fina bilder är ritade av Katarina Strömgård som illustrerat många barnböcker och omslag. Ni hittar fler av hennes teckningar på hennes webbplats. Lyssnar ni hemma i familjen kan frågorna såklart också vara ett bra komplement och säkert ge upphov till många roliga och spännande samtal.

Dags att börja längta efter 1 december!

Astrid Lindgren-priset till Lisa Bjärbo!

november 15, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Foto: Janerik Henriksson/TT

Igår var det, som Ninni bloggade om, Astrid Lindgrens födelsedag. Det innebär också att en ny pristagare av Astrid Lindgren-priset tillkännagavs och årets vinnare heter Lisa Bjärbo. Lisa kommer själv från Småland, den lilla byn Ingelstad utanför Växjö, och är som hon själv uttrycker det ”marinerad” i Astrid Lindgens texter och böcker.

Lisa har skrivit böcker för alla åldrar, från bilderböckerna om Eddie och Ivar via ungdomsböcker till (roliga) kokböcker för vuxna som vill äta mer eller helt vegetariskt.

De senaste böckerna är Viggo och rädslolistan, för lågstadiet, och Inuti huvudet är jag kul för 15+. Viggo handlar om en 7-åring som tycker att det är besvärligt med bokstäver och är rädd för en massa saker som mörker och att det ska hända hans mamma, pappa eller lillebror något hemskt. En superbra högläsningsbok som många kan känna igen sig i och med massor att prata om. Inuti huvudet… handlar om Liv som lider av social fobi och som tvingas byta gymnasieskola när hennes pappa bestämmer sig för att följa sin dröm och köpa ett hus på den smålänska landsbygden. Den boken är så fruktansvärt bra att jag inte kan fatta att jag inte bloggade om den.

Lisa fick dock inte priset för någon specifik bok, utan för hela sitt författarskap. Motivering lyder:

”För ett mångsidigt, insiktsfullt och lovande författarskap som inte räds svåra ämnen, och som med hög trovärdighet skapar stora läsupplevelser för barn i alla åldrar.”

Astrid Lindgren-priset har delats ut årligen sedan 1967 av förlaget Rabén & Sjögren (och sedan förra året även Astrid Lindgrens aktiebolag) för ”förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen”. Vill ni se vilka som tidigare fått priset – och det är ju många av våra största författare – så hittar ni hela listan här.

En klassiker

november 8, 2018 Emelie Kommentarer 1 kommentar

En bokklassiker, även tidigare filmatiserad, har blivit TV-serie (två säsonger än så länge) och jag har just tittat klart på den andra. Lite (Hrm, ja okej då, mycket!) inspirerad av detta köpte jag i våras den nya utgåvan av Anne på Grönkulla och har sedan dess med lite dåligt samvete sett den stå där i hyllan, outlånad. Men nu har jag själv förbarmat mig över den stackars boken om den stackars föräldralösa flickan med det eldröda håret.

Boken utspelar sig i den fiktiva byn Avonlea på den högst verkliga ön Prince Edward Island utanför Canadas östkust. Det är tidigt 1900-tal och Anne kommer av misstag till det åldrande syskonparet Marilla och Mathew på gården Grönkulla. De ville egentligen ha en pojke, som skulle kunna hjälpa till på gården, men när Mathew kommer till stationen står den magra, pratglada flickan där och han har inte hjärta att berätta den tråkiga nyheten för henne. Istället tar han med Anne hem och trots att Marilla tycker att hon är för pratig och inte beter sig som en ung flicka borde får hon till slut stanna på gården. Anne med sitt pladdrande och sina långa, svåra ord kolliderar med den sträva fåordiga Marilla, medan Mathew tycker att hennes prat är ett välkommet tillskott eftersom hans egen tystnad då kommer i skymundan.

Anne lever i sina fantasier, hon ser det vackra i naturen och döper om det till mer passande namn. Ett blommande körsbärsträd blir en brud i vitt, en mörk damm ruvar på djupa hemligheter, blommorna längs vägen är en möjlighet till utsmycknad av den egna trista utstyrseln. När Marilla tystar hennes prat lovar hon bot och bättring, men snart är hon igång igen med sina målande mångordiga beskrivningar, krångliga ord och drömmerier.

Anne får utstå en hel del spott och spe på grund av sitt röda hår och sitt märkliga språk i skolan, men hon får också vänner, nära vänner, som faktiskt tar henne som hon är och accepterar och till och med gillar hennes sätt. Och även om hon själv sätter sig i klistret ibland, så kan inte ens Marilla vara arg eller irriterad på henne något längre tag.

Jag gillar den här boken och dess obotligt positiva huvudperson, även om hon driver även mig till vansinne med sitt prat ibland. Jag tycker faktiskt att den är värd att läsa även om den har 110 år på nacken. Kanske är det svårt att se det hemska i att vara just rödhårig i en tid när människor färgar håret i alla röda nyanser, men det går ju att översätta till andra fysiska ”handikapp” som ännu inte vunnit samma acceptans eller popularitet.

Författarbesök i åk 2 – Bengt-Erik Engholm

oktober 25, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

I tisdags fick alla tvåor på Furulundsskolorna besök av författaren Bengt-Erik Engholm och igår var han på Skönadalsskolan. Alla klasser hade fått varsin hög med hans faktaböcker att jobba med inför besöket och de hade skrivit frågor på lappar som de höll hårt i under hela besöket.

Bengt-Erik visar upp anteckningsboken som är full med frågor

Bengt-Erik pratade mycket om hur hans böcker blir till, hur han får sina idéer, vad han gör först (Nej, inte skriva; nej, inte söka fakta; nej, inte ens tänka…), vad som händer med den kluddiga texten i anteckningsboken innan det blir en riktig bok. Barnen lyssnade intresserat, frågade mycket och häpnade över hur lång tid det tar att göra en bok och över hur lite pengar författaren får för varje exemplar.

Skrivprocess à la Bengt-Erik Engholm

När han frågade vad som behövs för att skriva en bok svarade nästan alla klasser ”papper och penna”. Då drog Bengt-Erik upp en pytteliten anteckningsbok och en liten blyertspenna ur fickan. Han berättade att han alltid har dessa med sig, för att kunna skriva upp idéer och tankar när de dyker upp. Han hade lärt sig att han aldrig mindes dem ända tills han kom hem, och att bra idéer på det sättet kunde försvinna.

Bengt-Erik pratar om sin bok Tänder

Bengt-Erik berättade att han började skriva när han gick på konstskola och fick i uppgift att illustrera en dikt, men inte hittade någon dikt som passade. Då skrev han en själv. Bengt-Erik har än så länge inte illustrerat några av sina egna böcker, men har i alla fall tagit upp tecknandet lite mer på senare tid. Och hans senaste böcker – läseböcker för lågstadiet – har hans son illustrerat. På frågan vad han skulle gjort om han inte var författare svarade han att fotograf vore kul.

Barnen gav en mängd förslag på faktaböcker de tyckte att han borde skriva, och ganska ofta fick de till svar att det kanske är ett ämne de själva borde skriva om. Till exempel är han inte intresserad av att skriva om fotboll eller andra sporter. Just det egna intresset och nyfikenheten var något han tryckte på när han pratade. Bengt-Erik sa att han var en ovanligt faktaboksförfattare eftersom han inte kunde någonting om det han skrev om innan han började arbetet, och att en stor del av arbetet var just att googla och läsa på om ämnet.

En sak som i alla fall den här bibliotekarien lyssnade lite extra till var när han började prata om superhjältar – att bibliotekarier är superhjältar. ”Bibliotekarier vet allt”, sa han, och la till ”om hur du tar reda på saker.” Och det har han ju rätt i. I princip…