Biblioteksbubbel

Idag kom en av pedagogerna till biblioteket och satte en tavla vid min arbetsplats. Vilken fin gest!

Berättelsen om att Einstein skulle ha sagt detta är inte ny och det finns heller  inga belägg för att han ska ha sagt det. Det tycker jag kan kvitta , det är vad dessa ord säger som är det viktiga.
   Blir du högläst för som barn och får möjlighet att läsa och arbeta mycket med texter blir du en klokare människa. Du får möta olika verkligheter och lösningar. Du får lättare för att tänka i nya banor. För visst blänker böcker som solar och gnistrar som tomtebloss och tänder många tanketrådar hos oss.

Det finns flera  ungdomsböcker där föräldrar som dricker finns med i handlingen. Den senaste i raden heter Imorgon är allt som vanligt av Lina Stoltz.
Jag tror att det här är den bästa boken i ämnet som jag har läst. Det är Lilian som är huvudperson och hennes mamma super i perioder.
I skolan blir Lilian vald till lucia och hon blir stormande glad men samtidigt knyter det sig i magen. Tänk om mamma kommer full till skolan. Samtidigt vill hon att mamma ska komma och dela det  stora ögonblicket med henne.
Det blir besvärligt med lärarens alla frågor om hur det egentligen är och med bästa kompisen Ninas alla undringar om varför de aldrig är hemma hos Lilian.
Lilian som hellre skulle  dö än att någon fick reda på hur det egentligen står till.
Men omgivningen ger sig inte och sakta byggs ett skyddsnät upp kring henne. Storebror Tintin och hans flickvän Nelly kommer och hämtar henne när det är som värst. Då har redan storasyster flytt till en kompis. Till slut berättar hon för bästisen Nina och allt börjar kännas bättre.
I bokens handling finns ett budskap om att ingen annan än personen själv som dricker kan ta ansvar och bestämma sig för att fortsätta dricka eller sluta. Ingen annan bör ta på sig skuld och försöka skydda. Det är okej att hämta hjälp hos andra. Lina Stoltz lyckas förmedla detta utan att det känns som pekpinnar.

Jag blev så inspirerad av Marias fantastiska inlägg om högläsning och texters betydelse.
Därför vill jag berätta om resan som en av våra förskoleklasser har gjort under det här läsåret. I höstas kom gruppens förskollärare och berättade om hur illa ställt det var med deras barngrupp, de kunde inte lyssna eller ta till sig berättelser när pedagogerna högläste.
De bestämde sig för att ändra på det och har verkligen läst för dessa barn, i mindre grupper och i den stora gruppen. Vi har försökt välja korta texter med rak handling och avslutade händelser i varje kapitel. Där har t.ex. Emilböckerna och böckerna om Iggy fungerat bra. De har naturligtvis läst massor av bilderböcker där de skapat förförståelse genom bildpromenader innan läsningen och samtal under och efter läsningen.
Olczaks bokserie Jakten på Jack blev i början av våren en klar favorit. När jag kom med de efterlängtade fortsättningarna blev jag formligen överfallen av jubel och engagemang redan i hallen.
Strax innan jul läste förskollärarna Skåhlbergs Kalle som lucia. Den väckte mycket engagemang och de gillade verkligen berättelsen.
I går hade jag förmånen att ha ett boksamtal med gruppen. De fick berätta för mig vad de redan visste om Kalle. Jag frågade om de skulle vilja vara vän med honom och det var många som ville. Sedan läsberättade jag Kalle med klänning. Förskollärarna antecknade barnens kommentarer som de ska arbeta vidare med i gruppen.
Vilken tur att den här gruppen har fått så skickliga och engagerade förskollärare!

Spanarna är ett program i Sveriges Radio P1, som har funnits i drygt 25 år. I programmet från den 28 februari gör Jessika Gedin en mycket vacker hyllning till boken. Kanske inte helt oväntat, Jessika leder ju numera TV-programmet Babel,  har drivit förlag och varit i böckernas värld i stort sett hela sitt vuxna liv. För att inte säga hela sitt liv.
I programmet talar hon om att ett bibliotek är som ett helt universum där det är möjligt att resa i tid och rum. Efter hyllningen spanar hon på robotböcker och böcker som robotar. Lyssna gärna! Vill du inte höra hela spanartrion börjar Jessikas spaning 18 min in i programmet.

Många av bokförlagen ger idag ut lättlästa böcker. En hel del av dessa böcker är inte särskilt lättlästa. Det blir ju inte en lättläst text bara för att man drar ner på antalet ord och gör boksidor med kortare textmassor. Mer än en författare har vittnat om att det är bland det svåraste som finns, att skriva lättläst.
Nästa utmaning är att skapa ett innehåll med en handling som fängslar och berör. Många böcker känns mest händelselösa och platta. Det finns författare som klarar det med bravur ex. Cecilia Lidbeck, Mårten Melin och Torsten Bengtsson.
En annan duktig författare och dessutom illustratör är Erika Eklund Wilson. Hon ger ut flera olika lättlästa hästböcker på olika förlag. Böckerna om nybörjarryttaren Märta, Stall lilla stjärna och böckerna om hästen Hallon.
Jag tycker hon lyckats skapa en lättläst text som fungerar med stort stöd i de smått humoristiska bilderna. Dessutom finns det ett djup i berättelserna

med mycket känslor. Spänningen inför att börja rida och samtidigt rädslan inför dessa stora frustande djur. I de senaste böckerna om Hallon ryms stor dramatik i relationen till bästa kompisen. Om hon nu är en bästa kompis fortfarande. Tur att Tyra, Hallons ägare är så sjyst.
Jag ser fram emot fler böcker av Erika Eklund Wilson.

Överallt ligger det travar med böcker. På mitt skivbord, på golvet, i lådor… Just nu är det extra många klasser på Skönadalsskolan som vill arbeta strukturerat med skönlitteratur och jag jobbar hårt med att få ihop böcker till dem.
En klass tänker satsa på Bokjuryn och ska få genomgång av några titlar och bokkataloger till alla. En annan klass vill starta upp ett projekt där alla läser samma bok. I en av fyrorna ska det bli bokcirklar med böcker som utspelar sig under Vikingatiden.
Femmorna ska längre fram i vår få skrivarutbildning av författaren Mårten Melin och startar nu med att läsa hans böcker. Extra roligt att klasserna valt olika sätt att arbeta med hans böcker.
Sexorna har under fyra veckors tid läst och funderat kring några olika titlar. Idag hade jag ett avslutande boksamtal i den ena klassen. Det blev ett så bra samtal med mycket engagerade elever. Återigen slås jag av hur positiva eleverna är till att ”tvingas” arbeta strukturerat med böckerna. ”Jag har upptäckt andra sorters böcker.” ”Kul att prata med andra som läst samma bok.” ”Det blir mer ordning på mig och roligare att läsa.”. Vi fick också anledning till att tala om hur man ska lägga upp sitt arbete för att inte känna sig stressad av en deadline.
Vilket härligt jobb jag har!

Den senaste tiden har jag deltagit i flera förädramöten på skolan. Det är alltid trevligt och känns mycket meningsfullt. Jag tycker det är viktigt att påminna föräldrarna om hur betydelsefulla de är i sitt barns utveckling. Vilken skillnad de kan göra genom en så enkel och fantastisk sak som att läsa för sina barn. Naturligtvis delar jag också med mig av mina bokfavoriter.
Under senare år har jag också börjat propagera för att pappor måste engagera sig extra i sina söner. Läsa för dem naturligtvis men också visa på att det är viktigt att satsa på skolan. Måtte trenden att pojkar obevekligt halkar efter kunna vändas. Annars tror jag vi står inför ett stort samhällsproblem.

Det var länge sedan jag skrattade och fnissade så mycket som när jag läste Åsa Asptjärns debutbok. Egentligen är det en djupt sorglig berättelse om en vilsen tonårskille som man får följa under ett par veckor höstterminen i nian.
Emanuel Kent saknar riktning i livet och önskar sig en vägledning. Han finner ingen och försöker göra en själv. Ta min, säger han, och gör precis tvärtom. Då får du nog ett liv värt namnet.
Han har en vän och det är Tore, klädd i gummistövlar och en mössa med öronlappar. Tore älskar att fiska. De har hängt ihop sedan lågstadietiden.
En dag kommer inte Tore till skolan, hans pappa har omkommit.
Då öppnar sig plötsligt nya möjligheter för Emanuel. Den nya tjejen Bianchi (egentligen Bianca) intresserar sig för honom och även skolans populäraste tjej, Ammi, hakar på. Nu försöker Emanuel med alla medel hålla kvar tjejernas uppmärksamhet. Han till och med förråder sin bäste och ende polare.
Även om Emanuel inte trodde det kunde bli värre visar det sig att det är fullt möjligt. Nu avlöser pinsamheterna varandra. Vi får vara med när Emanuel förälskar sig och man kan inte annat än tycka synd om honom. Att bli berusad och sen gå på fest (objuden) och säga sanningar till folk är inget lyckat grepp. Det är nästan så man vill sitta där med handen under huvudet när den rejäla bakfyllan ska ur kroppen.
Fast jag är aldrig riktigt orolig för honom. Han har föräldrar som ser honom och en verklig stötta i sin äldre syster. Dessutom, riktiga vänner förlåter det mesta även om det kan ta sin tid.
Livet gör rejält ont emellanåt, men det blir oftast bättre.
Det finns de som säger att det här är Greg, fast för äldre. Jag vet inte. Jag är inte särskilt förtjust i Gregböckerna, men den här gillar jag!

Ännu en efterlängtad uppföljare har kommit. Kristina Ohlssons Silverpojken. En fristående fortsättning på Glasbarnen. I det här fallet kan jag hålla med om att det fungerar att läsa den utan att ha läst första delen. Med Glasbarnen vann Kristina Ohlsson Barnens romanpris 2013. HÄR kan du läsa våra tidigare inlägg om just den boken.

Silverpojken är en fascinerande berättelse där det troligtvis finns ett övernaturligt inslag. För precis som i Glasbarnen lämnas det öppet och det blir upp till läsaren att tolka.
Alladin bor tillsammans med sina föräldrar i det gamla vattentornet. Där driver även hans föräldrar en restaurang. Det är svårt med ekonomin vilket Alladin börjar förstå allt mer.
Det försvinner mat från restaurangen nästan dagligen och det förbättrar inte läget för Alladins familj. Hans föräldrar börjar till och med att fundera på om det inte vore bättre att flytta tillbaka till Turkiet igen. Alladin var väldigt liten när de kom till Sverige och han vill absolut inte flytta. Åhus är hemma för honom.
Tillsammans med sina vänner Billie och Simona försöker han avslöja mattjuven.
I berättelsen vävs in en 100 år gammal berättelse om en silverstöld vilket ökar spänningen.
På ett väldigt fint sätt tar författaren in aktuell debatt om nyinflyttade svenskar och flyktingar utan att det känns som några pekpinnar.
Jag gillar boken och tycker att språket flyter bättre i den här delen. Reservationskön är redan lång.