Vem är det som bor på Gengången 1 egentligen? Är det Oliver, den pianospelande pojken, som Ellinor just lärt känna eller är det  kvinnan med stram hårknut, balettlärare och egentligen död sedan många år? Och vad menade Charlotte, den blinda kvinnan på loppisen, när hon sa att det spelande smyckeskrinet, som Ellinor så gärna ville ha när hon var där med sin mormor, var gratis, men bara för rätt person?
Den här boken, en ny rysare av Ingelin Angerborn, nu hennes sjätte bok i samma genre, börjar med att Ellinor och hennes mormor alltså besöker en loppis och Ellinor förälskar sig i ett vackert smyckeskrin, ett sådant som  spelar, då man öppnar locket och där en liten ballerina snurrar runt, runt till musiken. Redan här slås den mystiska tonen an, när den blinda kvinnan, som äger loppisen, tycks veta direkt att Ellinor är personen, som smyckeskrinet ”väntat” på.

Och det är runt smyckeskrinet, som historien vävs, sakta, men säkert skruvas spänningen och ”det läskiga” upp. Den lilla ballerinan i skrinet, står alldeles stilla. Hon dansar inte, som andra smyckeskrinsballerinor. Hennes ansikte är perfekt, med ”pyttesmå mörka ögon, smala ögonbryn, näsa och mun. Och en liten vit fjäder i det kolsvarta håret”
Men det är något konstigt med ballerinans ena fot” Foten som ballerinan stod på var alldeles sned och konstig, Mindre och liksom förvriden”

Inte konstigt att du inte kan dansa, tänker Ellinor.

Ballerinor och smyckeskrin, låter så lagom spöklikt eller läskigt, men ifrån detta byggs en ganska komplicerad och mycket spännande historia. Som alltid finns ett stråk av sorg i Angerborns historier och trots att historien kan ha vissa drag gemensamt med de andra av Angerborns rysare, är den oavbrutet spännande. Perfekt för en regning sommardag i soffan.