Den stora häxjakten av Sofi Hjort är något mitt emellan en historiebok och en roman. Jag är ganska säker på att den förhåller sig väldigt trogen sanningen, men tyvärr på bekostnad av spänningen. Jag hade gärna sett mer gestaltning och mindre beskrivningar av händelserna när Anna Månsdotter och alla de andra kvinnorna pekades ut som häxor av sina grannar och deras barn. Men om jag läser den som en historiebok, och alltså ändrar mina förväntningar på den, tycker jag den funkar bättre. Jag, som är lite av en historienörd, tycker ju det är väldigt spännande att tänka mig in i verkligheten för de stackars satar som klafsade runt i gyttjan och mörkret på de backiga gatorna på Söder för flera hundra år sedan. Och det är intressant att barnen som anklagade kvinnorna för häxeri faktiskt togs på så stort allvar, medan de vuxna kvinnorna antogs ljuga.

Egentligen är vi inte så olika de där häxrädda 1600-talsmänniskorna. Vi får bara översätta skvallret i handelsboden med ”gilla och dela”-kulturen på sociala medier. Fjädrar blir hönor, källkritiken får inte den tid som den behöver, sensationslystnaden tar över. Vi är lite arga på någon, vi tycker oss ha blivit orättvist eller elakt behandlade och så hänger vi ut någon för något som hen kanske är helt oskyldig till. Drevet startar. Vår tids häxprocesser är igång. Det är också intressant att titta på häxjakten ur ett kvinnohistoriskt perspektiv. Vad var en kvinnas ord värt, vilket beteende kunde orsaka en häxanklagelse, vilka ramar hade kvinnorna att förhålla sig till? Och hur ser det egentligen ut idag?

Den här boken kanske inte är den jag kommer rekommendera elever när de söker efter en spännande bok, men däremot ska jag tipsa lärarna när de ska arbeta med Stormaktstiden i historia. Det går, som sagt, att dra många paralleller till vår tid.