Mera Litteralund
Det var premiär för mig att delta i Litteralunds konferensdel, av olika anledningar. Men vilken konferens! Jag är helt överväldigad av intryck som jag översköljts av under dessa två dagar! Så många skratt, en del allvar, tips som jag vill prova bums, några ”Wow, att en kan tänka så!” och en hel del ”Ja visst ja, så är det ju!”
Att mötas av denna makalösa trappa förhöjde bara upplevelsen!
Efter en stark inledning av läsambassadören Anne-Marie Körling, som berättade om att vara läsande förebild så fick så småningom vi möta två ALMA pristagare nämlingen Kitty Crowther och Meg Rosoff. Så roligt att få ta del av deras tankar om att ha fått priset och deras tips till nästkommande pristagare.
En trilogi som jag slukade när den kom är ”Half bad” av Sally Green. Hon berättade om böckerna och hur det kommer sig att de skildrar så mycket våld. Hon menar att barnen ändå kan föreställa sig det, och att vi gör dem en björntjänst genom att ”gömma undan” våldet. Hon ville också skriva om starka kvinnor, och genom att välja häxor så blev det så. Trots att berättelsen handlar om häxor, onda och goda, så utspelar sig berättelsen inte i någon fiktiv värld, utan i vår vanliga. Hon har därför medvetet valt bort de typiska häxsymbolerna såsom trollstavar, spetsiga hattar och trollformler. Häxorna får inte heller sina förmågor förrän de är vuxna, och då får de själva komma på vilka de är, vilket kan komplicera saker och ting. Hon berättade även att hon under tiden som hon skrev ”Half bad” bestämt sig för att aldrig mer skriva en trilogi, men upptäckte att det hon skriver nu inte bara blir en trilogi, utan även ren fantasy.
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst, men slutar med att konstatera att det seminariet som handlade om dikter, gav väldigt mycket. Det är en genre som jag är nästan helt obekant med, men tack vare Lena Sjöberg, Mårten Melin, Lisen och Emma Adbåges smakprov och uppläsning ur sina böcker så väcktes en nyfikenhet i mig. En del verser har tonsatts och framfördes av Kulturskolans elever och det gav ytterligare en dimension åt texterna.
I övrigt kan jag bara instämma i Marias inlägg om hur makalöst roligt samtalet mellan Pija Lindenbaum och Erik Titusson var, och även finalen med Meg Rosoff.
