Johanna Lindbäcks sjätte ungdomsroman (på lika många år – imponerande) släpptes för några veckor sedan. Jag har läst alla hennes tidigare böcker, jag har lyssnat på henne när hon pratar om sina böcker flera gånger (senast för ett halvår sedan på Tolvåkerskolan) och naturligtvis har jag läst hennes senaste bok också!

Precis som i hennes tidigare böcker utspelar sig Som om jag frågat bland några ungdomar och bokens miljö är ganska ofta skolan; på lektioner, vid skåpen eller på väg till och från skolan. Bokens huvudperson är John vars far är idrottslärare på högstadiet där John går.

Det är sensommar, skolan ska snart dra igång igen och kompisarna återvänder från semestrar och sommarstugor. John har varit på Sardinien med föräldrarna och kusiner, en helt ok semester MEN det är inte alls som vanligt mellan Johns föräldrar. De pratar knappt med varandra längre och om de pratar så är det korthugget och snäsigt. John är orolig, något är på gång mellan dem, vad är det som händer, ska de skiljas nu? Träffar pappa någon annan eller var är han när han plötsligt bara försvinner?

Och så är det Saga och Lucas, Johns bästa kompisar. Saga, hans granne som han har lekt med och känt sedan de var fem år och Lucas hans bästa kompis sedan sjuan. I våras blev de plötsligt ihop. Saga och Lucas!!? Och John känner sig såklart utanför.

John känner sig osäker och lite ledsen inför skolstarten i nian. Hur ska det bli? Med Johns föräldrar? Med relationen till Saga och Lucas?

Johanna Lindbäck bemästrar konsten att skriva en ungdomsroman som utspelar sig i skolmiljöer fullständigt. Hon gör det mycket bra, kanske är hon den författare som beskriver denna miljö allra bäst i Sverige just nu. Hon rör sig obehindrat mellan lektioner, raster och lärare. Interaktionen mellan tonåringarna har hon full koll på och hennes sätt att låta ungdomarnas röst bli hörda i boken genom deras speciella ungdomsspråk både irl och via sms är på pricken och exakt vad som hörs i skolkorridorerna, på pendlingsbussar och i tonårshemmen, daterat 2012. Här känner tonåringarna säkert igen sig. Hon lyckas också skildra tonårsföräldrar och deras osäkerhet inför den plötsligt uppväxte sonen eller dottern på ett mycket träffsäkert sätt.

Men. Ändå. Johanna Lindbäck har bevisat detta sätt att skriva, bland ungdomar och i skolmiljöer, i bok efter bok. Nu är min önskan att begåvade Lindbäck går vidare och skriver en bok som utspelar sig i en annan miljö och med andra fokus. Kanske i en helt annan genre eller för en annan målgrupp? Varför inte en första roman för vuxna?

Det hade varit spännande läsning!

För er som inte har läst någon bok av Johanna Lindbäck förut säger jag bara, Gör det!