Biblioteksbubbel

Jag vet ingen författare som kan det där med julstämning bättre än Astrid Lindgren. Nu har de tre Emil i Lönneberga-berättelserna som utspelar sig vid jul kommit i en egen samlingsvolym, med Björn Bergs originalteckningar fint restaurerade och färglagda.

Boken börjar med Det stora tabberaset i Katthult där Emil bjuder alla fattighjonen på julmaten som de feta släktingarna från Ingatorp egentligen skulle ha. Emils stora hjärta och rättvisepatos sätter honom i klistret. Både lilla Ida och drängen Alfred frågar honom om det verkligen inte är ett hyss, men ingen av dem hindrar honom från att ställa till med stort julkalas så att även de fattiga och hungriga stackarna från fattigstugan ska få känna julstämning. Och trots den fina intentionen blir det snickarboa för Emil dagen efter.
I nästa berättelse är det åter dags för julkalas i Katthult. Alla i Lönneberga är där (utom de stackars hjonen då såklart) och den unga lärarinnan får till både snöbollskrig och kysslekar bland gästerna. Fast sanning att säga är det mest barnen som uppskattar snöbollskriget. Emils pappa, som gett sig ut i snön för att fånga in pigan Lina som rymt från middagsförberedelserna, hamnar dessvärre mitt i striden. Emil får in en hård snöboll rakt i gapet på honom så att han varken kan gorma sitt ”Eeeemil” eller förklara varför han stänger den stackaren i snickerboa. Igen. Men under sittlekarna, efter att Emil kysst prostinnan, får han till slut det där erkännandet av sin far som han så ofta längtar efter.
I sista berättelsen gör så Emil sitt största stordåd, det som inte bara ger honom erkännande från sin far utan från alla i hela socknen. Det börjar med att Alfred skär sig i handen. Såret blir infekterat och Alfred blir till slut riktigt sjuk. Han måste till doktorn i Mariannelund. Problemet är bara att det är snöstorm och Katthult är fullkomligt insnöat. Ingen kommer dit och ingen kommer därifrån. Men Emil är inte ”ingen”. Att förlora Alfred är helt enkelt inte ett alternativ. Han selar på sin häst och bestämmer sig för att det bara måste gå, kosta vad det kosta vill.
Det här är tre välkända historier, ”alla” kan dem antingen från böckerna om Emil eller från filmerna. Men att läsa dem är ett fantastiskt sätt att skapa lite julstämning även här nere i Skåne där snön ofta lyser med sin frånvaro större selen av december (och resten av vintern också, för den delen …). Däremot är jag inte speciellt nöjd med titeln på boken. Ingen av historierna innehåller egentligen något hyss. Allt Emil gör i böckerna gör han av kärlek, socialt samvete och godhet. Utom möjligtvis den där snöbollen i pappans gap. Men det var ju inte som att han siktade på pappan, och han räknade kallt med att alla som var ute också var med på leken. Slut på klagomål!