Bläddra efter
Etikett: funktionsvariationer

Lars är lol

Lars är lol

Kommentarer 0 kommentarer

Det kommer då och då underbara böcker från vårt rika grannland i väster och nu har det hänt igen. Iben Akerlie, som är skådespelare, debuterade förra året med Lars er lol och det blev det årets mest sålda norska barnbok. Jag kan förstå varför!

Amanda har sett fram emot att börja sexan för hennes klass ska vara faddrar åt de nya eleverna på skolan. Men Amanda får veta att hon inte ska bli fadder åt en gullig försteklassare utan åt en ny elev som ska gå i  hennes klass. En kille som heter Lars och som har Downs syndrom. Amanda känner sig inte alls hedrad, som hennes lärare verkar tycka att hon ska, utan oroar sig mer för vad alla andra ska tycka. Tänk om han hänger efter henne hela tiden. Tänk om han dreglar, beter sig konstigt och att hans beteende smittar av sig på hennes, redan lite låga, sociala status.
Amanda har visserligen kompisar. Sari, som känner henne utan och innan, och så Kay. Men i klassen finns också Adam som Amanda drömt om i två år, men aldrig riktigt vågar prata med och alltid får något slags paralyseringstillstånd när hon kommer i närheten av. Och så dessutom Amandas gamla kompis Anna, som hon också vill imponera på.
Men när Lars börjar visar det sig att han är ganska lugn. Anna och hennes kompis Christina fnittrar visserligen hysteriskt när han ska presentera sig, men det gör de alltid. Och redan en av de första dagarna följer Amanda med Lars hem och inser att det finns en massa sätt att umgås på. De utvecklar en alldeles egen relation och även om de inte umgås så mycket i skolan så är de riktigt goda vänner. Ända tills det visar sig att Anna och Christina har startat en blogg som heter retardmuch där de lägger upp inte så smickrande bilder på sina klasskompisar och andra, men mest av allt på Lars. Amanda vet ju vad hon borde göra, men när hon får veta att de tagit bilder på henne väljer hon att rädda sitt egen skinn, framför att göra det hon egentligen vet är rätt. Hon får Anna att radera bilderna på Amanda, men det är till ett oväntat högt pris. Inte bara Lars slutar prata med henne. Alla i klassen fryser ut henne och värst av allt, Sari slutar prata med henne. Amanda inser att det är väldigt svårt att få förlåtelse från andra, men ännu svårare att förlåta sig själv.

Trots att jag verkligen gillar den här boken och att det finns massor att prata om när de läses högt i en klass så irriterar jag mig på att all skuld hamnar hos Amanda. Det är inte hon som startat sidan och skriver fruktansvärda kommentarer till bilderna, ändå är det hon som får bära all skuld. Anna och Christina verkar komma extremt lindrigt undan, och de lär sig heller inget av det som hände. Jag har svårt att se att något sådant verkligen får passera utan en rejäl insats från skolan. Men om jag bortser från det så är det en väldigt läsvärd bok. Den hade passat utmärkt in i högläsningstemat som vi hade på Ljungen och Lacka i början av hösten, men vi kan ju återkomma till det ett annat år.

Funktionsvariationer

Funktionsvariationer

Kommentarer 0 kommentarer

En av de sista sakerna jag gjorde innan jag gick på semester var att läsa in mig på de böcker som lärarna ska högläsa när terminen startar igen i augusti. De senaste åren har vi på Ljungen och Lackalänga haft högläsningsprojekt i början av varje termin. Jag har bestämt vilka titlar som ska läsas och så har alla i samma årskurs läst samma bok. I de tidigare omgångarna har jag utgått ifrån skolans värdegrundsord när jag valt titlar, men den här gången har jag fokuserat på böcker där någon har en funktionsvariation. Det kan till exempel vara en ADHD-diagnos eller en hörselskada, olika långa ben som gör att det är omöjligt att spela fotboll eller en hjärnskada efter en sjukdom i barndomen. Eftersom jag läst oförsvarbart få sådana böcker tidigare fick jag ta hem en stor bunt att läsa och välja bland. En del var tydligt undervisande, medan andra handlade om helt andra saker och där funktionsvariationen bara var en egenskap bland andra. Båda typerna av böcker tycker jag fyller sin funktion och behövs på hyllorna.
När en ska välja högläsningsböcker är det så mycket att ta hänsyn till. Böckerna ska vara lagom långa, ha ett bra språk, inte innehålla alltför mycket som kan vara jobbigt att läsa högt men ändå tillräckligt mycket att diskutera… Så några av de jag valde bort var ändå väldigt bra böcker.

En av dem är Karamellens ord av Gonzalo Moure. Boken handlar om den döve pojken Kori som växer upp i ett flyktingläger i Saharas öken. Kori vet inte hur hans namn låter, men han vet hur det ser ut: ”Läpparna runda, Munnen utdragen”. På samma sätt heter hans mamma ”Läpparna ihop, Munnen öppen, Tänderna över läppen, Läpparna utdragna, Munnen öppen.” Alla hörande i byn visste att det lät Mahfuda, men inte Kori. Kori får gå i en speciell skola, men han får inte lära sig att räkna och läsa, utan istället får han rita, och det han älskar att rita allra mest är kameler. Han är speciellt förtjust i de enpuckliga kamelerna som kallas dromedarer. Koris farbror har ett dromedarsto och Kori brukar gå till hennes lilla inhägnad och titta på henne. Dromedarstoet blir tjockare och tjockare och en dag står det ett litet föl bredvid henne när Kori kommer dit efter skolan. Kori tycker att fölet ser ut som kola och börjar tänka på honom som kolakaramellen och sedan bara Karamellen. Dromedarer idisslar sin mat, precis som kor, och när de står där och tuggar om maten ser det för Kori ut precis likadant som när människor pratar. Kori är därför övertygad om att dromedarerna prata med honom. Han sitter varje dag hos Karamellen och försöker uttyda vad han säger. En dag bestämmer han sig för att lära sig skriva. Hans fröken säger nej, det är alldeles för svårt, men Kori ger sig inte och det visar sig när hon försöker att han har väldigt lätt för att lära. Varje dag sitter Kori sedan vid Karamellens inhägnad och skriver ner det som Karamellen säger till honom. Det är som vacker poesi. Men när Karamellen har blivit ett år kan inte längre hans farbror behålla honom. Karamellen måste slaktas och bli till mat för familjen. Kori bestämmer sig för att försöka rädda honom undan kniven.
Detta är en väldigt fin liten bok. Den är liten till omfånget, men känns ändå rik på så många sätt.
En annan av de ratade böckerna handlar också om en hörselskadad person, Dan. Dan har fortfarande lite av sin hörsel kvar, men han vet att han kommer att höra allt sämre. Dan har en bästa kompis som heter Dylan och hon kan som tur är teckenspråk, medan Dans mamma hellre skriver vad hon vill säga till honom. I skolan tycker Dan det är jobbigt med hörapparat och den mikrofon som läraren Kenneth ska ha på sig för att han ska höra. Läraren glömmer ofta att starta den, Dan hör inte vad klasskompisarna säger och han blir så sjukt trött av att koncentrera sig för att hänga med i diskussionerna. En dag i slutet av terminen ska klassen arbeta med sinnena och Kenneth tar fram Dan för att förevisa hur det är att vara hörselskadad. Dan vill inte bli uppvisad som något slags freak, men Kenneth lyssnar inte. Som tur är kommer Dylan och räddar honom från situationen. Den sommaren träffas Dan och Dylan nästan jämt och de hittar en ungdomsgård bara för personer som tecknar. Det blir en riktig ögonöppnare för Dan. Här får han träffa andra som har hörapparat och som inte skäms för det, som inte låter hörselnedsättningen bli ett problem i deras liv.