Bläddra efter
Etikett: Hcf

Samma stjärnor överallt!

Samma stjärnor överallt!

Kommentarer 0 kommentarer
I helgen testläste jag en ny bilderbok för min 6-åring där hemma. Hon gav den tummen (”Nej förresten, två tummar!”) upp, men tyckte också att den var ganska hemsk. ”Inte jag!” svarade såklart 4-åringen då, men jag tror att den gick lite över hennes huvud. Hon förstod inte riktigt vad det handlade om, kunde inte sätta sig in i. Det är alltså en bilderbok för förskoleklass och uppåt, om barnet inte själv har erfarenheter och kan relatera till innehållet.
https://www.adlibris.com/se/bok/stjarnorna-ser-likadana-ut-overallt-9789129702712Hala bor i ett land där det ibland exploderar bomber i trädgården och luften är full av svart stickande rök. Ibland måste hon sitta i ett mörkt rum under jorden hela natten, eftersom det är farligt att vara uppe i huset. Hala kan åka till mormor och morfar ute på landet, för där är det inte krig, men en dag kommer stridsvagnarna också dit. Då hämtar mamma och pappa Hala och säger att de ska åka långt, långt bort och inte komma tillbaka så länge det är krig. Det är för att pappa ska slippa bli soldat i kriget och för att Hala, mamma och pappa alltid ska få vara tillsammans. Men Hala är orolig, hon vet inte vart de ska och hon får inte ens ta med sig sin nalle. De åker länge, med lastbil och med båt, de får bo i ett konstigt tält med hål i taket, då går genom skogar och över fält till en tågstation, och för de sista pengarna köper pappa tågbiljetter till ett kallt, mörkt land.
I det nya landet finns inga bomber och hon kan sova i sin säng hela natten. Och ute på gården träffar hon en pojke som säger att han heter Gabriel. De kan inte prata med varandra med de kan i alla fall leka. Och han har en hemlig koja i ett träd.
Men Hala saknar alla som blev kvar hemma. På kvällen tittar hon på stjärnorna utanför fönstret och tänker på farmor, farfar, mormor, morfar, farbröderna, fastrarna, morbröderna, mostrarna, kusinerna och Layia. Och hon tänker på att de i alla fall kan se samma stjärnor som hon. 
Det är en fin bok om flykt att läsa och prata om i klassen – kanske nu inför FN-dagen.
Ester Tagg och den flygande holländaren

Ester Tagg och den flygande holländaren

Kommentarer 0 kommentarer
Ester har levt hela sitt liv på Silverskedens barnhem och det har verkligen inte varit någon dans på rosor. Det enda hon har kvar efter sina föräldrar är en halv skattkarta med en bild av ett flygande piratskepp. Föreståndarinnan Stella har nogsamt sett till att inte ett enda av barnhemmets barn blivit adopterat och på deras 10-årsdagar har hon sålt dem till en närbelägen fabrik, för att få pengar till den porslinsbutik hon drömmer om att öppna så snart barnen är borta. Nu är det bara Ester kvar på hemmet och om ynka tre dagar är det hennes tur. Men Ester kan inte tänka sig något värre än att bli slav på fabriken.
När hon ska gå in med morgontidningen till Stella ser hon en bild på piratskeppet Den flygande holländaren, och det ser exakt ut som skeppet på hennes karta. Ester inser att det är lönlöst, men hon ber ändå Stella om lov att få gå till torget där det står att skeppet ska ankra redan samma dag. När hon istället blir inlåst i jordkällaren, rymmer hon från sin inlåsning och lyckas smita ombord på skeppet trots den vaktande piraten. Så snart skeppet lättat ankar blir hon upptäckt och satt att skala potatis tillsammans med skeppskocken England. Ingen av de övriga piraterna, och framför allt inte Bess som var den som höll vakt när Ester smög sig ombord och kaptenen Stålhjärta, är förtjusta över att ha en fripassagerare så det känns det skönt att ha den snälla England vid sin sida. Men varför reagerar han så konstigt när hon säger att hon heter Ester Tagg och vad är det Stålhjärta döljer för henne angående hennes föräldrar.
Ester är smart, smidig och klurig. Det är en ganska okomplicerad historia som passar den som läser ganska obehindrat, men inte vill ha en alltför tilltrasslad handling. Vissa delar går lite väl enkelt och fort förbi, kan jag tycka, men allt måste såklart inte vara superkrångligt. Och jag gillar att det är Ester som sitter på lösningen till hela Stålhjärtas bekymmer och också att hon ensam hittar skatten när den vuxna piraten misslyckas. Författaren är debutant i barnbokssammanhang och jag hoppas att hon vågar dröja lite mer i handlingen i kommande böcker.
Det här är ganska tydligt första delen av flera om Ester Tagg (jag läser på förlagets webbplats att det ska bli totalt tre) och jag ser fram emot fortsättningen då jag hoppas att Stålhjärta, sitt namn till trots, ger sig ut tillsammans med piraterna och Ester på jakt efter Esters föräldrar.
BILDERböcker

BILDERböcker

Kommentarer 0 kommentarer

Jag köper inte in speciellt många nya bilderböcker till mina skolor, av den enkla anledningen att pengarna alltid tar slut ändå och att bilderbokslånandet är relativt begränsat. Visst lånar förskoleklassens elever och lärare en del och ibland kommer grupper av barn från de närmaste förskolorna, men det är ändå en ganska liten del av de totala utlånen.
Men när vi med ojämna mellanrum får böcker av kulturrådet via folkbiblioteket, så brukar jag hålla ett litet öga på bilderböckerna och norpa åt mig några stycken för att på så sätt ändå utöka och förnya beståndet.
Nu senast fick jag tre stycken och dessa har jag just läst. Jag hade tänkt testläsa dem på mina barn innan jag skrev om dem, men den ena ungen har snöat in på hästböckerna om Märta och för den andra är det bara kapitelböcker som gäller just nu. Igår läste vi ut första berättelsen om superhjälten Lisa, i Handbok för superhjältar.

Det var framförallt två av de tre jag fastnade för, och kanske båda var mest för bildernas skull. Vargen, ankan & musen är illustrerad av Jon Klassen som även skrivit och illustrerat de underbara hatt-böckerna Jag vill ha min hatt och Det är inte min hatt som vår tidigare medarbetare Magdalena skrev om här på bloggen för länge sedan. Väldigt mycket i Jon Klassens bilder ligger i miner, blickar, och i skillnaden mellan vad texten säger och bilden visar. I Vargen, ankan & musen är bilden mer ett rakt komplement och inte på samma sätt en motsats till texten, men känslan, stämningen, blickarna finns där fortfarande.
Boken handlar om musen som träffar på en varg i skogen. Vargen slukar musen hel och hållen, men när hen kommer ner i magen visar det sig att där redan bor en anka. Ankan har duk på bordet och marmelad till frukostbrödet och ser ut att ha det ganska mysigt. När hen berättar att det faktiskt är bättre i magen än utanför – eftersom hen inte längre behöver vara rädd för att bli uppäten av vargen – så inser musen att det skulle kunna bli riktigt bra. Musen bestämmer sig för att stanna. Men när de firar med dans mår vargen inte alls bra, han gnäller och åmar sig och ankan och musen kommer med goda råd inifrån magen. ”Ät en rejäl bit god ost. Och ett krus vin. Och några bivaxljus.” Fast frågan är om det gör vargens liv så mycket bättre. Men musen och ankan får en riktig fest!
Den andra boken handlar om den lilla tjocka ponnyn Rosabel. Hon är minst av alla hästarna i stallet och hon kan inte hoppa över ett enda av hindren på ridbanan. De andra skrattar åt henne när hon försöker, och misslyckas. Men på nätterna, och ibland även dagtid, så drömmer Rosabel att hon är någon annan. Att hon är den som alla vill följa efter, den alla vill vara eller vara med, att hennes man är fin och blank och att prinsessan ska vilja rida på henne. Rosabel frågar sin mamma varför hon heter Rosabel, när hon inte ör rosa. Hon kanske inte ens gillar rosa!
Men så dyker det upp ett konstigt djur vid ridhuset. Rosabel vet inte vad det är för något och det kanske inte har så stor betydelse. Djuret tar med Rosabel ut från stallet, bort mot skogen, iväg från alla stroppiga storhästar som tycker att de är så mycket mer värda än hon. Det känns skönt att vara fri, att skena över en äng, dricka vatten ur ett vattenfall och sedan upptäcka att det inte bara är mamma Margret som letar efter henne, efter Rosabel, på stallbacken och i hagarna. Oroligt ficklampsljus dansar runt hela stallområdet.
Även här är som sagt bilderna en stor del av upplevelsen. De är mestadels ganska mörka med ett och annat ljust, ofta rosa, uppslag. Den lilla tjocka (”Det är du inte alls. Du är bara lite mullig. Och stark. Som en ponny ska vara.” säger mamman) ponnyn, de uttrycksfulla ögonen och minerna. Och budskapet att du faktiskt inte behöver se ut eller vara som alla andra för att du ska vara viktig. Det är en fin bok.
Jag tror att jag behåller den hemma lite till så kanske jag kan locka åtminstone Märtaläsaren att testa en annan bok någon kväll.
De svåra frågorna

De svåra frågorna

Kommentarer 1 kommentar

Ofta fascineras jag av alla kloka saker som både mina egna (4 & 6 år gamla) och barnen jag möter på jobbet säger. Men ibland händer det naturligtvis att jag reagerar på den totala motsatsen och undrar hur ett barn kan ha levt 6, 8 eller 11 år UTAN att ha fått lära sig, fått höra talas om, fått veta… För det handlar ju oftast inte om att de inte lärt sig, lyssnat eller tagit reda på, det handlar om att vuxna i barnens närhet inte har sett till så att det har fått veta. Det är vår uppgift att bombardera barn med bra kunskap, sådant som de behöver veta och hjälpa dem förstå allt som verkar (eller är) knasigt.
I maj jobbade jag med en läsgrupp i åk 5. Vi läste Alex Dogboy som handlar om ett gatubarn i Honduras. Alex föräldrar överger honom för att åka till USA och han rymmer från sin moster för att leva på gatan. I diskussionerna om boken kom vi in på människor som lever på gatorna i Sverige och hamnade hos de romska tiggarna. Alla i gruppen hade naturligtvis sett dem, och alla hade synpunkter på deras liv och vad de sysslar med. Jag upplevde att det fanns en del fördomar bland barnen i deras syn på tiggarna, ord som kanske inte helt lät som deras egna, och jag kunde inte bemöta dem helt och fullt just då.
Idag,  när jag läste Pejjes många frågor – tiggare, längtan och mobiltelefoner, insåg jag att detta är en bok med en hel del bra svar.

Pejje ser tiggare utanför affären, en kvinna med ett foto av två barn och när han tittar på fotot känns det som att barnen tittar honom i ögonen och vill att han ska hjälpa dem. Han förstår inte riktigt hur det här med tiggarna egentligen funkar, och frågar sina föräldrar tusen frågor, men mamma och pappa verkar inte heller riktigt veta. Han undrar hur tiggaren som är så fattig kan sitta och prata i en mobiltelefon, när de är så dyra, och vem pratar hon ens med? Om barnen där hemma i Rumänien är fattiga borde de väl inte ha någon telefon, när inte ens han själv har fått en? Tillsammans benar Pejje och hans föräldrar ut hur det skulle kunna vara, och i slutet av boken får några tiggare själv svara på frågor som varför de är fattiga, hur de kan ha telefon, om någon annan tar deras pengar och var de sover om nätterna. Boken är illustrerad av Emma Göthner, som gör till synes enkla bilder, men med väldigt uttrycksfulla ögon.
Boken är utgiven i samarbete med Stockholms stadsmission och inspirerad av deras kampanj Prata med barnen. Här finns en film och svar från både tiggare och Stadsmissionen på frågorna ovan och några till. Du kan också läsa handfasta råd och tips på hur du kan prata med barnen om tiggeri. Detta är en bok jag ska tipsa ”mina” förskollärare om när hösten kommer.

Lättläst om att bli stark

Lättläst om att bli stark

Kommentarer 0 kommentarer

Böcker med huvudpersoner som inser att de inte längre måste göra som den populära i klassen bestämmer kan det nog inte finnas för många av. Det är ett klassiska tema om hur huvudpersonen får höra att hens sätt att vara inte duger för att få vara med och hur hen förtvivlat försökar plocka bort allt oönskat beteende, eller lägga till mer önskat beteende, och kanske ändå inte får vara med på lika villkor. Plus att huvudpersonen ofta inte blir så nöjd med den hen blev av allt det där justerandet.

I Raketen och tjabbelmörtarna är det Parva som har för mycket fantasi. När det blir fullt av alla tankar och idéer i huvudet måste de ut. Hon berättar fantastiska och långa historier. I klassen finns Bea som Parva gärna vill imponera på. Hon bestämmer sig för att göra nåt fantastiskt för att Bea ska lägga märke till henne. Hon bygger en rymdraket för att kunna ta med Bea ut i rymden och visa henne stjärnor och planeter. Men på skolan blir allt fel. Bea bara skrattar åt henne.
Parva bestämmer sig för att sluta ha så mycket fantasi hela tiden. Istället för att berätta långa historier för sin mamma på kvällarna släcker hon lampan direkt och försöker sova. I skolan håller hon all sin fantasi i styr för att den inte ska sippra ut och förstöra. Men ändå blir hon ganska ofta lämnad utanför. Till slut är det som att Parva inte riktigt finns längre. Så börjar en ny elev i klassen, Rubi. Rubi ritar väldigt fantasifulla teckningar och Parva tänker att hon måste ha en massa fantasi i sitt huvud. När de ska jobba med rymden retar Bea Parvi för hennes gamla raket, den som ligger i botten på en soptunna, men Rubi blir eld och lågor. De måste göra en ny raket! Varje dag efter skolan jobbar de med sin raket och när det är dags för utställning inser Parva att hon inte bryr sig så himla mycket om vad Bea och de andra säger. 
Raketen och tjabbelmörtarna är en ganska lättläst bok från OPAL förlag. Jag gillar de uttrycksfulla bilderna, och det är något i dem som påminner om Lotta Geffenblads bilder. Det syns så tydligt i ögonen, på personernas hållning och minspel precis vad som rör sig i deras huvuden. Allt behöver inte skrivas när jag kan läsa i bilderna att mamma kanske är liiite trött på lyssna på Parvas oändliga berättelser, att Beas kompisar måste kolla med henne vad de tycker innan de vet hur de ska reagera, hur besviken Parva blir när Bea och de andra inte låter henne vara med och stoltheten när hon och Rubi visar upp sin färdiga raket.
För min del hade det gärna fått komma fler böcker om Parva och nu åker denna direkt upp på skylthyllan med böcker inför Internationella kvinnodagen.
Noveller för lågstadiet

Noveller för lågstadiet

Kommentarer 0 kommentarer

För ganska många år sedan nu kom Ingrid Jönssons novellsamling Läsnovor. Jag minns att jag själv gillade de lågmälda berättelserna, men att den visade sig vara svår att låna ut både till elever och lärare. Framsidan var kanske lite väl lågmäld.

Nu har hon kommit med en ny novellsamling som vänder sig till lite yngre barn, från 6 år kanske. Det är vardagshändelser, sådant som kanske inte ser så stort ut utifrån men som är viktigt för den det gäller. Det handlar om en pappa som inser att rymden kan vara en lika värdefull hobby för sonen som fotboll var för honom själv. Det är kompisar som står kvar och förlåter fast en betett sig lite illa. Det är en tax som försvinner och en nyvunnen vän som hjälper till att leta. Det är en mamma som gör vad hon kan för att kompensera att pengarna inte alltid räcker till allt. Det är de där små viktiga händelserna som ju faktiskt utgör våra liv.
Ingrid Jönsson beskriver dem fint, rättframt, och visst är det lite osannolikt att allt alltid löser sig så bra, men den känslan beror nog mer på att jag sträckläste boken, vilket en ju oftast inte gör med noveller annars. Läser läraren eller fritidspedagogen en berättelse i taget, eller kanske bara väljer en av berättelserna, så kommer det bara kännas som en berättelse om någon som har ett problem som löser sig. Jag tror att många av barnen kan relatera till händelserna i novellerna, och jag tror definitivt att berättelserna kan fungera som samtalsunderlag i diskussioner om vänskap, sorg, att vara annorlunda, ärlighet och mycket mer. 
Den långa vandringen

Den långa vandringen

Kommentarer 0 kommentarer

En fin uppgift som vabbande förälder är att läsa böcker. Den här gången hade jag dessutom tagit med en alldelen nyuppackad bok från jobbet som jag såg fram emot att testa på minigrisarna där hemma; Den långa vandringen av Martin Widmark och med illustrationer av den makalösa Emilia Dziubak. Jag har tidigare köpt in och läst Lilla Sticka i Landet Lycka av samma duo och gillat både Widmarks berättande och Dziubaks bilder. Tyvärr blev jag lite besviken på berättelsen den här gången.
Bokan handlar om två barn som står på var sin sida av ett stort hav. När Adam ser solen försvinna vid horisonten ser Sonia solen resa sig över det glittrande vattnet och hon undrar hur det ser ut där borta där solen går upp. Både Adam och Sonia har en trogen följeslagare vid sin sida, men denna kväll drar Adams hud Rufus sin sista trötta suck och lämnar Adam ensam. I samma stund vädrar Sonias katt Missan i luften och leder iväg Sonia på en lång, lång vandring.

Under tiden Sonia blir kallad tiggarunge av en bagare, blir utskälld av en gränsvakt, räddar livet på en bilist och får leva på bär och vatten från bäckar i skogen verkar det inte gå någon nöd på Missan. Hon blir bara rundare och rundare om magen.
Och hela tiden liggen Adam i sin säng och sörjer sin älskade Rufus. Han vill inte äta, inte leka, inte leva. Hans snälla farmor försöker på alla sätt få honom att komma tillbaka till livet, men Adam bara ligger där och stirrar ut genom fönstret som vetter mot havet.
Många dagar senare kommer Missan och Sonia fram till en liten stuga vid havet. Missan stannar framför dörren och Adams farmor öppnar den förvånat. Missan gör sig genast hemmastadd och när inte Sonia lyckas pigga upp Adam så visar det sig att Missan kan. Men hjälp av de tre kattungar som hade växt i hennes mage under hela den långa resan.
Men trots att bilderna är fantastiska och att det kunde vara en underbar berättelse sitter jag och funderar på saker som: Hur långt ifrån varandra bor de om en ser solen gå ner när den andra ser den gå upp? Hur långt är det runt havet? Hur långt orkar ett barn, som bara får i sig lite bär, gå? Resan pågår troligen ca 2 månader (en katts dräktighetstid – ja, jag fick googla), och om hon orkar gå en mil om dagen så skulle hon ju bara komma som härifrån och till Stockholm…
Jag vet, jag vet, det är tramsigt att tänka så. Det är en saga och i sagor händer märkliga saker, de får lov att vara ologiska och magiska. Jag hade inga problem med de enorma insekterna i Lilla Sticka (eller om det var Lilla Sticka som blev liten när hon kom till Landet Lycka), men i den här boken känns hela tilltalet mer realistiskt och då vill jag ha det trovärdigt.
Nåja, det är en fin berättelse om en kan bortse från min invändning ovan. Jag frågade mina minigrisar efter högläsningen vad de gillade mest ber boken och stora (snart 6 år) tyckte om slutet när Adam och Sonia stod vid stranden och tog varandras händer, medan lilla (3,5 år och matvrak, så länge hon slipper lagad mat) tyckte bäst om när Sonia får ett bröd av bagaren efter att hon fångat en tjuv som tagit hans pengar. Och mamman/bibliotekarien tycker nog ändå att bilderna är den största behållningen av boken. Hon är verkligen duktig, Emilia Dziubak.
Vad är Pluto?

Vad är Pluto?

Kommentarer 0 kommentarer

Edwin tror inte att det är en slump att han fick just namnet Edwin. Hans mamma måste ha haft en tanke med det eftersom Edwin älskar och kan nästan allt som har med rymden att göra, och Edwin Hubble var den som kom på hur man kan sortera galaxer.

Edwin är ganska ensam i sin klass. Det blir så ofta fel med kompisarna, och Edwin blir arg, och så vill han gärna vara ifred. Han kan stå vid sitt träd med ryggen mot skolan och helt glömma bort både tid och rum, inte märka att det ringer in och att alla kompisarna försvinner från skolgården.
En dag säger klassens lärare Fredrik att de ska jobba med solsystemet. Edwin blir så glad. Äntligen något han kan och är bra på. Allt känns plötsligt så enkelt och roligt i skolan. Ända tills Fredrik säger att det i vårt solsystem finns nio planeter. 9. NIO. Nio? Det börjar klia och bråka inuti Edwin. Det borde ju Fredrik veta, att det inte finns nio planeter, utan att de bara är åtta. Han är ju läraren. Edwin kan inte behärska sig, han känner att snart så kommer han att explodera som en supernova.
På kvällen är Edwin ledsen. Både på sig själv och på läraren Fredrik. Vilken tur att mamma finns. Mamma som ibland verkar förstå vad han tänker utan att han ens behöver säga något. Kanske kan det lösa sig ändå?
Astra och rymdkakorna

Astra och rymdkakorna

Kommentarer 0 kommentarer

Astra och hennes familj ska flytta till planeten Nova Mundi. Resan tar 199 år och under tiden ska de vara nedsövda och nedfrysta för att inte åldras under resan. Robotar sköter rymdskeppet, lagar det som behöver lagas och söver om de som mot förmodan råkar vakna under resans gång. Innan avfärd känner sig Astra lite hungrig, och bara tanken på att gå och lägga sig och inte få frukost på 199 år gör henne ännu hungrigare. Den lilla roboten Pilbeam visar henne matroboten Nom-O-Tron, som kan producera vilken mat som helst en önskar och Astra önskar sig ett chokladkex. Det är gott och i ett plötsligt infall ber hon Nom-O-Tronen göra den perfekta kakan. Det skulle hon inte ha gjort! Nom-O-Tron börjar blinka och stängs plötsligt av. Astra blir lite rädd att den inte ska kunna göra någon frukost till alla de hundratals resenärerna som kommer vakna utsvultna om 199 år, men det är dags att sova och Astra går tillbaka till sin kapsel och Sängbot, sömnövervakningsroboten, kopplar in henne till alla övervakningssystem. Astra somnar.

Efter bara drygt 99 år vaknar Astra och är vansinnigt hungrig. Hon minns vägen till restaurangen där Nom-O-Tron står och beger sig dit för att få lite att äta, men möts av en förfärlig syn. Nom-O-Tron spottar ur sig kakor, den ena läskigare än den andra. Muffins med sylvassa tänder attackerar och äter varandra och när de får syn på Astra ger de sig allihop på henne. Kakorna blir smartare för varje generation, och nya generationer växer upp snabbt i kakvärlden. Dessutom tar Nom-O-Tron upp alldeles för mycket av rymdskeppets datorkraft och skeppet är på väg helt ur kurs. Risken finns att de aldrig kommer fram till Nova Mundi om inte Astra får stopp på Nom-O-Tronen  och fångar in alla de farliga kakorna. Problemet är bara att skeppet dessutom har blivit kapat av rymdpirater som plundrar – eller bärgar som de själva säger – skeppet på skedar och annat värdefullt.
Detta är, som ni hör, en helt galen historia. Jag kan tänka mig att den funkar mycket bra till högläsning för alla, men kanske framförallt årskurs 1-4. Köp den, gen den i julklapp till någon du gillar och läs den tillsammans redan på juldagen!
En myras liv

En myras liv

Kommentarer 0 kommentarer
Myran går i förskoleklass och har en bästis som heter Henny. Myran heter egentligen Morgan, men det är det ingen som säger. Myran har inga lösa tänder än, men han får ibland vicka på Hennys lösa tand, och så kan han knäppa med fingrarna och det är det inte alla som kan. Myran tycker inte så mycket om Felicia, och även om han oftast är snäll så kanske han inte alltid är så snäll mot henne. Helst vill han bara vara med Henny och ingen annan, men så får han en ny granne som går i ettan och som både gör och säger saker som ingen annan på skolan gör. Kanske finns det utrymme att vara lite med honom också ibland. Speciellt när Myran inte vill vara hemma för att mamma och pappa bara pratar engelska med arga röster. De pratar alltid engelska när de inte vill att Myran ska förstå och det blir allt oftare och allt argare.
Jag gillar verkligen Myrans stillsamma funderingar och vardagsliv. Det behövs inte en massa dramatik för att det ska bli dramatiskt. Det är klockrent när föräldrarnas gräl skrivs i gibberisch och blir lätt att förstå Myrans frustration över att inte förstå och inte veta vad som egentligen är på gång. Alla föräldrar och förskolelärare borde läsa den här boken högt för alla barn som någon gång funderat över det här med kompisar och livet och lösa tänder.