Hcf – Sida 9 – Biblioteksbubbel

Majken Majken

januari 25, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Den ensamstående pappan håller på att bli stor i barnböcker för yngre barn, jag har läst några på sista tiden. Koko och Bosse, Världens mesta Ester, Viggo och rädslolistan för att ta några. Och nu senast Majken Majken.

https://www.adlibris.com/se/bok/majken-majken-9789172999497

Var Majkens mamma är får vi inte veta förrän precis i slutet. Hon nämns inte alls när pappa, 1-åriga lillebror Bobbo som alltid skriker och gråter och Majken flyttar in i den nya lägenheten i höghuset. Det vi får veta är att Majken precis börjat ettan och att hon inte känner någon i klassen, så antagligen har hon bytt skola också. Majken är så rädd för att säga fel saker, så helst säger hon inget alls i skolan. Till och med när hon säger något alldeles vanligt, tycker hon själv att det låter konstigt och tror att alla fnissar åt henne i smyg. Det är tur att hon har en så snäll fröken i alla fall.
Majken är nyfiken på alla de nya grannarna i huset och en dag kikar hon in genom fönstret till lägenheten närmst porten. Hon ser en gammal tant som smyger runt där inne och plötsligt kliver in i en garderob och stänger dörren om sig. Majken fattar ingenting. Är det nåt fel på tanten? En annan dag kikar hon in och får se tanten sitta i soffan. Hela tantens ansikte är insmort i tårta och på bordet står resterna, alldeles tilltryckta. Tanten tar tårtan med händerna från kinderna och stoppar i munnen. Majken måste bara fråga pappa varför tanter gör såna saker. Pappa förklarar att gamla människor ibland gör lite tokiga saker just för att de är gamla och har blivit lite snurriga.
Men när Majken, pappa och Bobbo hälsar på hon tanten för att presentera sig, eftersom de är nya i huset, verkar hon alldeles vanlig. Inte konstig, inte snurrig, inte täckt av tårta. Dessutom visar det sig att tanten också heter Majken.
När Majken glömt nyckeln och pappa inte är hemma går hon och ringer på hos gamla Majken. Det visar sig att gamla Majkens syster bor i lägenheten bredvid och att de två tanterna alltid håller på med en massa hyss med och mot varandra. Majken börjar inse att saker och ting inte alltid är som de först verkar.

Jag gillar verkligen Majken. Boken är ganska tunn och relativt snabbt läst – jag läste den högt för dottern i ett svep häromdagen, men det är en fin skildring av vänskap mellan generationerna. Och så är det svaret på var mamma är, som också förklarar varför pappa plötsligt bara måste släppa ner Bobbo på golvet och gå in på toaletten OCH LÅSA OM SIG en stund när de kommer hem. Jag hade dock gärna sett att den var lite tjockare och att det var mer som handlade om skolsituationen, för plötsligt har hon bara en kompis som vill följa med hem och som hon inte alls är rädd för att säga fel inför. När hände det?
Men tanterna alltså, som jag önskar att jag blir en sån tant när jag blir gammal. En som leker kurragömma och kastar tårta i ansiktet på min syster (förlåt i förväg, Julia) och bjuder in ensamma flickor (som blivit lite åsidosatta på grund av stökiga småsyskon) på fika. Vi behöver fler av den sorten, det är helt klart.
Och bilderna! Underbara bilder av Louise Winblad, mer känd som Hejhejvardag på Instagram.

Inte årets bästa bok, tyvärr

januari 9, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Jag gillar konceptet böcker om böcker. Det känns peppigt att läsa om någon som älskar böcker, för det ger mig en känsla av samhörighet redan från början. I barnboksaffären Bokslukaren i Stockholm snubblade jag över en bok som både med titel och omslag tog tag i mig, Flickan som ville rädda böckerna. Boken har sådär matt, lite dammigt, omslag och matta sidor som gör att bilderna nästan känns målade direkt i boken. Oemotståndlig!

Jag köpte boken som en julklapp till min rödhåriga och fräkniga 6(snart 7)-åring och vi läste den i förra veckan. Det är ingen bilderbok direkt, även om den har bilderboksformat och många och väldigt fina bilder, men den är inte heller uppdelad i kapitel. Tre kvällar tog det oss att läsa ut den.

Men så var det innehållet. En flicka som älskar böcker och en gammeldags bibliotekarie i kjol och knut. Okej, det kan jag ta. Men när sedan bibliotekarien har ångest över att behöva gallra böcker som ingen vill läsa längre och behåller dem på sitt rum… Nja, där får jag problem. Visst finns det enstaka titlar som jag inte vill ska försvinna från biblioteket för att jag tycker att de förtjänar att bli lästa och älskade av många fler, men generellt är min inställning till gallring ganska krass. Det måste göras. Alla, både bibliotekarier och låntagare, mår bra av att det görs.
Nåja, bibliotekarien tipsar flickan om en bok som är så otroligt bra att hon varken kan eller vill släppa den. Hon läser och läser och plötsligt är den slut, men berättelsen slutar som mitt i. Huvudpersonen ska få veta något fantastiskt, men vad?!? Frustrationen är stor och flickan letar med ljus och lykta efter boken i stadens bokhandlare för att hitta en där slutet finns med. Och här någonstans tappar boken mig fullständigt. För hon försöker inte rädda några böcker. Hon vill ta reda på slutet på en enda bok. Hon engagerar hela sin klass i letandet, men alla exemplar av boken saknar slutet. Flickan försöker få tag i författaren, men boken är skriven under pseudonym och inte ens personerna på förlaget vet vem det är. Det handlar om den här enda boken och alla de där böckerna som bibliotekarien ville rädda undan gallringen försvinner helt och hållet ur historien. Det är synd.

Det visade sig att inget skolbibliotek i kommunen hade köpt in boken, bara folkbiblioteken, och det kanske var rätt beslut. För boken kan inte bara leva på sina bilder när inte själva historien håller.

Guldstunden

januari 4, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Många gånger läser jag bara första delen av en serie och bildar mig en uppfattning om serien utifrån den första boken. Framförallt när det är serier där delarna bygger på varandra och måste läsas i ordning. Tiden finns inte att läsa allt, inte lusten heller. När jag bokpratar om böcker i sammanhängande serier är det ju ändå första delen jag berättar om. Men när min äldsta dotter nu nått den aktningsvärda åldern 6, snart 7, år så får jag chansen att läsa de där fortsättningsdelarna också. Som Tam tiggarpojken. Jag hade bara läst del 1 tidigare (men tipsat i det oändliga om hela serien) och nu har vi ägnat den senaste dryga månaden åt att läsa hela Tamserien. Igår läste vi ut sista och sjätte delen, till dotterns stora sorg. Som vi har längtat efter att fortsätta läsa. Eftersom jag läser för 4-åringen också så blir det 2, max 3, kapitel åt gången för att inte klockan ska bli för mycket. Dessutom nattar pappan ibland och han har absolut inte fått läsa Tam – för mig alltså, jag har inte velat missa ett enda kapitel. Det har känts oändligt långsamt. Men nu är det slut!

Tam är en tiggarpojke i den stora staden Demar. Demar ligger på ett högt berg och har fem murar. Längt ut och ner, innanför den yttre stadsmuren bor de fattiga, tiggare, tjänstefolk och trashankar, innan för nästa mur bor köpmän och hantverkare, ytterligare högre upp på sluttningen bor handelsmän och läkare, innanför den fjärde muren bor adelsfamiljerna och högst upp ligger slottet och drakstallet.
Tam bor i ett litet fallfärdigt skjul som lutar sig mot den yttersta muren. Han är föräldralös och hankar sig fram tack vare sin goda vän Indre och stadsvakten Hind. Varje kväll står Tam på stadsmuren och ser stadens åtta drakar komma inflygande, och han drömmer en omöjlig dröm om att en gång själv få rida på en drake. Men det är bara adelsfamiljernas barn som blir drakriddare. Till och med för att få bli drakskötare och stalldräng måste du komma från en adelsfamilj. Tam har inte en chans. Men så blir Tam sjuk. Han får huvudvärk, feber och tycker att han hör röster i sitt huvud. Han tror att han har blivit galen, men en kväll dyker en av drakarna, den blå som kallas Sky, ner mot muren och griper tag i Tam och det visar sig att det är drakens röst han hör i sitt huvud. Sky är den yngsta av drakarna och det är hennes uppgift att hitta den nya draken, och den nya drakens drakriddare. Kan det vara Tam?
Det blir inte någon enkel uppgift för Tam som aldrig gått i skolan att lära sig allt som de andra blivande drakriddarna haft flera år på sig att lära sig och dessutom känner sig barnen från adelsfamiljerna hotade av Tam och gör allt för att han ska misslyckas. Som tur är har han Sky, Magister Taftar och den mystiska flickan Chaia som lider av en hemsk förbannelse och lever gömd i lönngångarna i slottet.
Böckerna om Tam är verkligen väldigt spännande och alla slutar med en cliffhanger. Vi har bara varit tvungna att fortsätta, och jag har sett till att nästa bok alltid legat på vänt medan vi läst den föregående. Allt för att inte stå boklösa.

Nästa långserie blir Olczaks böcker om Jack. Dottern fick den första samlingsvolymen med fyra böcker i julklapp. Jag kanske har läst två av de böckerna innan, men det ska bli kul att dyka ner i Stockholms undre värld tillsammans med barnen den här gången. Högläsningsstunden med barnen är troligen det bästa på hela dagen.

Samma stjärnor överallt!

oktober 8, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

I helgen testläste jag en ny bilderbok för min 6-åring där hemma. Hon gav den tummen (”Nej förresten, två tummar!”) upp, men tyckte också att den var ganska hemsk. ”Inte jag!” svarade såklart 4-åringen då, men jag tror att den gick lite över hennes huvud. Hon förstod inte riktigt vad det handlade om, kunde inte sätta sig in i. Det är alltså en bilderbok för förskoleklass och uppåt, om barnet inte själv har erfarenheter och kan relatera till innehållet.

https://www.adlibris.com/se/bok/stjarnorna-ser-likadana-ut-overallt-9789129702712

Hala bor i ett land där det ibland exploderar bomber i trädgården och luften är full av svart stickande rök. Ibland måste hon sitta i ett mörkt rum under jorden hela natten, eftersom det är farligt att vara uppe i huset. Hala kan åka till mormor och morfar ute på landet, för där är det inte krig, men en dag kommer stridsvagnarna också dit. Då hämtar mamma och pappa Hala och säger att de ska åka långt, långt bort och inte komma tillbaka så länge det är krig. Det är för att pappa ska slippa bli soldat i kriget och för att Hala, mamma och pappa alltid ska få vara tillsammans. Men Hala är orolig, hon vet inte vart de ska och hon får inte ens ta med sig sin nalle. De åker länge, med lastbil och med båt, de får bo i ett konstigt tält med hål i taket, då går genom skogar och över fält till en tågstation, och för de sista pengarna köper pappa tågbiljetter till ett kallt, mörkt land.

I det nya landet finns inga bomber och hon kan sova i sin säng hela natten. Och ute på gården träffar hon en pojke som säger att han heter Gabriel. De kan inte prata med varandra med de kan i alla fall leka. Och han har en hemlig koja i ett träd.

Men Hala saknar alla som blev kvar hemma. På kvällen tittar hon på stjärnorna utanför fönstret och tänker på farmor, farfar, mormor, morfar, farbröderna, fastrarna, morbröderna, mostrarna, kusinerna och Layia. Och hon tänker på att de i alla fall kan se samma stjärnor som hon.

Det är en fin bok om flykt att läsa och prata om i klassen – kanske nu inför FN-dagen.

Ester Tagg och den flygande holländaren

juli 13, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Ester har levt hela sitt liv på Silverskedens barnhem och det har verkligen inte varit någon dans på rosor. Det enda hon har kvar efter sina föräldrar är en halv skattkarta med en bild av ett flygande piratskepp. Föreståndarinnan Stella har nogsamt sett till att inte ett enda av barnhemmets barn blivit adopterat och på deras 10-årsdagar har hon sålt dem till en närbelägen fabrik, för att få pengar till den porslinsbutik hon drömmer om att öppna så snart barnen är borta. Nu är det bara Ester kvar på hemmet och om ynka tre dagar är det hennes tur. Men Ester kan inte tänka sig något värre än att bli slav på fabriken.

När hon ska gå in med morgontidningen till Stella ser hon en bild på piratskeppet Den flygande holländaren, och det ser exakt ut som skeppet på hennes karta. Ester inser att det är lönlöst, men hon ber ändå Stella om lov att få gå till torget där det står att skeppet ska ankra redan samma dag. När hon istället blir inlåst i jordkällaren, rymmer hon från sin inlåsning och lyckas smita ombord på skeppet trots den vaktande piraten. Så snart skeppet lättat ankar blir hon upptäckt och satt att skala potatis tillsammans med skeppskocken England. Ingen av de övriga piraterna, och framför allt inte Bess som var den som höll vakt när Ester smög sig ombord och kaptenen Stålhjärta, är förtjusta över att ha en fripassagerare så det känns det skönt att ha den snälla England vid sin sida. Men varför reagerar han så konstigt när hon säger att hon heter Ester Tagg och vad är det Stålhjärta döljer för henne angående hennes föräldrar.

Ester är smart, smidig och klurig. Det är en ganska okomplicerad historia som passar den som läser ganska obehindrat, men inte vill ha en alltför tilltrasslad handling. Vissa delar går lite väl enkelt och fort förbi, kan jag tycka, men allt måste såklart inte vara superkrångligt. Och jag gillar att det är Ester som sitter på lösningen till hela Stålhjärtas bekymmer och också att hon ensam hittar skatten när den vuxna piraten misslyckas. Författaren är debutant i barnbokssammanhang och jag hoppas att hon vågar dröja lite mer i handlingen i kommande böcker.

Det här är ganska tydligt första delen av flera om Ester Tagg (jag läser på förlagets webbplats att det ska bli totalt tre) och jag ser fram emot fortsättningen då jag hoppas att Stålhjärta, sitt namn till trots, ger sig ut tillsammans med piraterna och Ester på jakt efter Esters föräldrar.

BILDERböcker

juli 11, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Jag köper inte in speciellt många nya bilderböcker till mina skolor, av den enkla anledningen att pengarna alltid tar slut ändå och att bilderbokslånandet är relativt begränsat. Visst lånar förskoleklassens elever och lärare en del och ibland kommer grupper av barn från de närmaste förskolorna, men det är ändå en ganska liten del av de totala utlånen.
Men när vi med ojämna mellanrum får böcker av kulturrådet via folkbiblioteket, så brukar jag hålla ett litet öga på bilderböckerna och norpa åt mig några stycken för att på så sätt ändå utöka och förnya beståndet.
Nu senast fick jag tre stycken och dessa har jag just läst. Jag hade tänkt testläsa dem på mina barn innan jag skrev om dem, men den ena ungen har snöat in på hästböckerna om Märta och för den andra är det bara kapitelböcker som gäller just nu. Igår läste vi ut första berättelsen om superhjälten Lisa, i Handbok för superhjältar.

Det var framförallt två av de tre jag fastnade för, och kanske båda var mest för bildernas skull. Vargen, ankan & musen är illustrerad av Jon Klassen som även skrivit och illustrerat de underbara hatt-böckerna Jag vill ha min hatt och Det är inte min hatt som vår tidigare medarbetare Magdalena skrev om här på bloggen för länge sedan. Väldigt mycket i Jon Klassens bilder ligger i miner, blickar, och i skillnaden mellan vad texten säger och bilden visar. I Vargen, ankan & musen är bilden mer ett rakt komplement och inte på samma sätt en motsats till texten, men känslan, stämningen, blickarna finns där fortfarande.

Boken handlar om musen som träffar på en varg i skogen. Vargen slukar musen hel och hållen, men när hen kommer ner i magen visar det sig att där redan bor en anka. Ankan har duk på bordet och marmelad till frukostbrödet och ser ut att ha det ganska mysigt. När hen berättar att det faktiskt är bättre i magen än utanför – eftersom hen inte längre behöver vara rädd för att bli uppäten av vargen – så inser musen att det skulle kunna bli riktigt bra. Musen bestämmer sig för att stanna. Men när de firar med dans mår vargen inte alls bra, han gnäller och åmar sig och ankan och musen kommer med goda råd inifrån magen. ”Ät en rejäl bit god ost. Och ett krus vin. Och några bivaxljus.” Fast frågan är om det gör vargens liv så mycket bättre. Men musen och ankan får en riktig fest!

Den andra boken handlar om den lilla tjocka ponnyn Rosabel. Hon är minst av alla hästarna i stallet och hon kan inte hoppa över ett enda av hindren på ridbanan. De andra skrattar åt henne när hon försöker, och misslyckas. Men på nätterna, och ibland även dagtid, så drömmer Rosabel att hon är någon annan. Att hon är den som alla vill följa efter, den alla vill vara eller vara med, att hennes man är fin och blank och att prinsessan ska vilja rida på henne. Rosabel frågar sin mamma varför hon heter Rosabel, när hon inte ör rosa. Hon kanske inte ens gillar rosa!

Men så dyker det upp ett konstigt djur vid ridhuset. Rosabel vet inte vad det är för något och det kanske inte har så stor betydelse. Djuret tar med Rosabel ut från stallet, bort mot skogen, iväg från alla stroppiga storhästar som tycker att de är så mycket mer värda än hon. Det känns skönt att vara fri, att skena över en äng, dricka vatten ur ett vattenfall och sedan upptäcka att det inte bara är mamma Margret som letar efter henne, efter Rosabel, på stallbacken och i hagarna. Oroligt ficklampsljus dansar runt hela stallområdet.

Även här är som sagt bilderna en stor del av upplevelsen. De är mestadels ganska mörka med ett och annat ljust, ofta rosa, uppslag. Den lilla tjocka (”Det är du inte alls. Du är bara lite mullig. Och stark. Som en ponny ska vara.” säger mamman) ponnyn, de uttrycksfulla ögonen och minerna. Och budskapet att du faktiskt inte behöver se ut eller vara som alla andra för att du ska vara viktig. Det är en fin bok.

Jag tror att jag behåller den hemma lite till så kanske jag kan locka åtminstone Märtaläsaren att testa en annan bok någon kväll.

De svåra frågorna

juli 2, 2018 Emelie Kommentarer 1 kommentar

Ofta fascineras jag av alla kloka saker som både mina egna (4 & 6 år gamla) och barnen jag möter på jobbet säger. Men ibland händer det naturligtvis att jag reagerar på den totala motsatsen och undrar hur ett barn kan ha levt 6, 8 eller 11 år UTAN att ha fått lära sig, fått höra talas om, fått veta… För det handlar ju oftast inte om att de inte lärt sig, lyssnat eller tagit reda på, det handlar om att vuxna i barnens närhet inte har sett till så att det har fått veta. Det är vår uppgift att bombardera barn med bra kunskap, sådant som de behöver veta och hjälpa dem förstå allt som verkar (eller är) knasigt.
I maj jobbade jag med en läsgrupp i åk 5. Vi läste Alex Dogboy som handlar om ett gatubarn i Honduras. Alex föräldrar överger honom för att åka till USA och han rymmer från sin moster för att leva på gatan. I diskussionerna om boken kom vi in på människor som lever på gatorna i Sverige och hamnade hos de romska tiggarna. Alla i gruppen hade naturligtvis sett dem, och alla hade synpunkter på deras liv och vad de sysslar med. Jag upplevde att det fanns en del fördomar bland barnen i deras syn på tiggarna, ord som kanske inte helt lät som deras egna, och jag kunde inte bemöta dem helt och fullt just då.
Idag, när jag läste Pejjes många frågor – tiggare, längtan och mobiltelefoner, insåg jag att detta är en bok med en hel del bra svar.

Pejje ser tiggare utanför affären, en kvinna med ett foto av två barn och när han tittar på fotot känns det som att barnen tittar honom i ögonen och vill att han ska hjälpa dem. Han förstår inte riktigt hur det här med tiggarna egentligen funkar, och frågar sina föräldrar tusen frågor, men mamma och pappa verkar inte heller riktigt veta. Han undrar hur tiggaren som är så fattig kan sitta och prata i en mobiltelefon, när de är så dyra, och vem pratar hon ens med? Om barnen där hemma i Rumänien är fattiga borde de väl inte ha någon telefon, när inte ens han själv har fått en? Tillsammans benar Pejje och hans föräldrar ut hur det skulle kunna vara, och i slutet av boken får några tiggare själv svara på frågor som varför de är fattiga, hur de kan ha telefon, om någon annan tar deras pengar och var de sover om nätterna. Boken är illustrerad av Emma Göthner, som gör till synes enkla bilder, men med väldigt uttrycksfulla ögon.
Boken är utgiven i samarbete med Stockholms stadsmission och inspirerad av deras kampanj Prata med barnen. Här finns en film och svar från både tiggare och Stadsmissionen på frågorna ovan och några till. Du kan också läsa handfasta råd och tips på hur du kan prata med barnen om tiggeri. Detta är en bok jag ska tipsa ”mina” förskollärare om när hösten kommer.

Lättläst om att bli stark

mars 1, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Böcker med huvudpersoner som inser att de inte längre måste göra som den populära i klassen bestämmer kan det nog inte finnas för många av. Det är ett klassiska tema om hur huvudpersonen får höra att hens sätt att vara inte duger för att få vara med och hur hen förtvivlat försökar plocka bort allt oönskat beteende, eller lägga till mer önskat beteende, och kanske ändå inte får vara med på lika villkor. Plus att huvudpersonen ofta inte blir så nöjd med den hen blev av allt det där justerandet.

I Raketen och tjabbelmörtarna är det Parva som har för mycket fantasi. När det blir fullt av alla tankar och idéer i huvudet måste de ut. Hon berättar fantastiska och långa historier. I klassen finns Bea som Parva gärna vill imponera på. Hon bestämmer sig för att göra nåt fantastiskt för att Bea ska lägga märke till henne. Hon bygger en rymdraket för att kunna ta med Bea ut i rymden och visa henne stjärnor och planeter. Men på skolan blir allt fel. Bea bara skrattar åt henne.

Parva bestämmer sig för att sluta ha så mycket fantasi hela tiden. Istället för att berätta långa historier för sin mamma på kvällarna släcker hon lampan direkt och försöker sova. I skolan håller hon all sin fantasi i styr för att den inte ska sippra ut och förstöra. Men ändå blir hon ganska ofta lämnad utanför. Till slut är det som att Parva inte riktigt finns längre. Så börjar en ny elev i klassen, Rubi. Rubi ritar väldigt fantasifulla teckningar och Parva tänker att hon måste ha en massa fantasi i sitt huvud. När de ska jobba med rymden retar Bea Parvi för hennes gamla raket, den som ligger i botten på en soptunna, men Rubi blir eld och lågor. De måste göra en ny raket! Varje dag efter skolan jobbar de med sin raket och när det är dags för utställning inser Parva att hon inte bryr sig så himla mycket om vad Bea och de andra säger.

Raketen och tjabbelmörtarna är en ganska lättläst bok från OPAL förlag. Jag gillar de uttrycksfulla bilderna, och det är något i dem som påminner om Lotta Geffenblads bilder. Det syns så tydligt i ögonen, på personernas hållning och minspel precis vad som rör sig i deras huvuden. Allt behöver inte skrivas när jag kan läsa i bilderna att mamma kanske är liiite trött på lyssna på Parvas oändliga berättelser, att Beas kompisar måste kolla med henne vad de tycker innan de vet hur de ska reagera, hur besviken Parva blir när Bea och de andra inte låter henne vara med och stoltheten när hon och Rubi visar upp sin färdiga raket.

För min del hade det gärna fått komma fler böcker om Parva och nu åker denna direkt upp på skylthyllan med böcker inför Internationella kvinnodagen.

Noveller för lågstadiet

januari 30, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

För ganska många år sedan nu kom Ingrid Jönssons novellsamling Läsnovor. Jag minns att jag själv gillade de lågmälda berättelserna, men att den visade sig vara svår att låna ut både till elever och lärare. Framsidan var kanske lite väl lågmäld.

Nu har hon kommit med en ny novellsamling som vänder sig till lite yngre barn, från 6 år kanske. Det är vardagshändelser, sådant som kanske inte ser så stort ut utifrån men som är viktigt för den det gäller. Det handlar om en pappa som inser att rymden kan vara en lika värdefull hobby för sonen som fotboll var för honom själv. Det är kompisar som står kvar och förlåter fast en betett sig lite illa. Det är en tax som försvinner och en nyvunnen vän som hjälper till att leta. Det är en mamma som gör vad hon kan för att kompensera att pengarna inte alltid räcker till allt. Det är de där små viktiga händelserna som ju faktiskt utgör våra liv.

Ingrid Jönsson beskriver dem fint, rättframt, och visst är det lite osannolikt att allt alltid löser sig så bra, men den känslan beror nog mer på att jag sträckläste boken, vilket en ju oftast inte gör med noveller annars. Läser läraren eller fritidspedagogen en berättelse i taget, eller kanske bara väljer en av berättelserna, så kommer det bara kännas som en berättelse om någon som har ett problem som löser sig. Jag tror att många av barnen kan relatera till händelserna i novellerna, och jag tror definitivt att berättelserna kan fungera som samtalsunderlag i diskussioner om vänskap, sorg, att vara annorlunda, ärlighet och mycket mer.

Den långa vandringen

januari 26, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

En fin uppgift som vabbande förälder är att läsa böcker. Den här gången hade jag dessutom tagit med en alldelen nyuppackad bok från jobbet som jag såg fram emot att testa på minigrisarna där hemma; Den långa vandringen av Martin Widmark och med illustrationer av den makalösa Emilia Dziubak. Jag har tidigare köpt in och läst Lilla Sticka i Landet Lycka av samma duo och gillat både Widmarks berättande och Dziubaks bilder. Tyvärr blev jag lite besviken på berättelsen den här gången.
Bokan handlar om två barn som står på var sin sida av ett stort hav. När Adam ser solen försvinna vid horisonten ser Sonia solen resa sig över det glittrande vattnet och hon undrar hur det ser ut där borta där solen går upp. Både Adam och Sonia har en trogen följeslagare vid sin sida, men denna kväll drar Adams hud Rufus sin sista trötta suck och lämnar Adam ensam. I samma stund vädrar Sonias katt Missan i luften och leder iväg Sonia på en lång, lång vandring.

Under tiden Sonia blir kallad tiggarunge av en bagare, blir utskälld av en gränsvakt, räddar livet på en bilist och får leva på bär och vatten från bäckar i skogen verkar det inte gå någon nöd på Missan. Hon blir bara rundare och rundare om magen.

Och hela tiden liggen Adam i sin säng och sörjer sin älskade Rufus. Han vill inte äta, inte leka, inte leva. Hans snälla farmor försöker på alla sätt få honom att komma tillbaka till livet, men Adam bara ligger där och stirrar ut genom fönstret som vetter mot havet.

Många dagar senare kommer Missan och Sonia fram till en liten stuga vid havet. Missan stannar framför dörren och Adams farmor öppnar den förvånat. Missan gör sig genast hemmastadd och när inte Sonia lyckas pigga upp Adam så visar det sig att Missan kan. Men hjälp av de tre kattungar som hade växt i hennes mage under hela den långa resan.

Men trots att bilderna är fantastiska och att det kunde vara en underbar berättelse sitter jag och funderar på saker som: Hur långt ifrån varandra bor de om en ser solen gå ner när den andra ser den gå upp? Hur långt är det runt havet? Hur långt orkar ett barn, som bara får i sig lite bär, gå? Resan pågår troligen ca 2 månader (en katts dräktighetstid – ja, jag fick googla), och om hon orkar gå en mil om dagen så skulle hon ju bara komma som härifrån och till Stockholm…

Jag vet, jag vet, det är tramsigt att tänka så. Det är en saga och i sagor händer märkliga saker, de får lov att vara ologiska och magiska. Jag hade inga problem med de enorma insekterna i Lilla Sticka (eller om det var Lilla Sticka som blev liten när hon kom till Landet Lycka), men i den här boken känns hela tilltalet mer realistiskt och då vill jag ha det trovärdigt.

Nåja, det är en fin berättelse om en kan bortse från min invändning ovan. Jag frågade mina minigrisar efter högläsningen vad de gillade mest ber boken och stora (snart 6 år) tyckte om slutet när Adam och Sonia stod vid stranden och tog varandras händer, medan lilla (3,5 år och matvrak, så länge hon slipper lagad mat) tyckte bäst om när Sonia får ett bröd av bagaren efter att hon fångat en tjuv som tagit hans pengar. Och mamman/bibliotekarien tycker nog ändå att bilderna är den största behållningen av boken. Hon är verkligen duktig, Emilia Dziubak.