Biblioteksbubbel

Om det är något som skrämmer mig med att bli gammal så är det demens. Att inte längre minnas mina nära och att inte kunna ta hand om mig själv. Det är ofta jobbigt och svårt att läsa om, omgivningen blir ledsen och sårad av att den gamla glömmer och ganska ofta blir arg och våldsam. Därför känns det befriande med en berättelse som Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp.

En gammal man vaknar en morgon och vet inte var han är. Han känner inte igen rummet, han känner inte igen sig själv i spegeln:
”Det där kan väl inte vara jag? Rufsigt hår och konstig näsa. Och titta – ögonen ser helt annorlunda ut. Var är MITT ansikte? MINA ögon? MIN frisyr? Om det där inte är jag, var är jag då?”
Han går ut på jakt efter sig själv i trädgården och möts av ett barn som kallar sig barnbarn.
”Morfar? Vad kul! Är jag så gammal?”
Barnbarnet vet att morfar alltid letar efter sig själv och tar honom i hand och leder honom till allt som är kärt för den gamle mannen; hans växthus, hans katt, hans båt. Det är jobbigt för den gamla mannen att inse allt han har glömt bort, och hela tiden glömmer, men barnet finns där hela tiden, berättar, visar, tröstar. Det är så ömsint berättat, hur barnbarnet inte tröttnar på att visa samma saker, säga samma saker trots att läsaren förstår att detta är inte bara sker en dag utan varje dag, utan tar sig tiden att gång på gång hjälpa den gamle att bli trygg i att det är han som är han. Ingen annan.