Bläddra efter
Etikett: konst

Två böcker om osynlighet

Två böcker om osynlighet

Jag har läst två mycket bra böcker om hur en försöker hantera sina känslor genom att försöka vara osynlig, och i båda böckerna har huvudpersonernas konstnärsskap stor betydelse.

I Jandy Nelsons bok ”Jag ger dig solen” följer läsaren tvillingarna Noah och Jude som från början är oskiljaktliga. Noah målar och ritar i sitt skissbock och vill hellre leva där än i verkliga välden där han känner sig helt malplacerad. Jude är utåtriktad, omedelbart lätt att tycka om och gör makalösa sandskulpturer. När tragedin slår till har båda hemligheter som gör att de inte talar med varandra förrän livet vänds upp och ner på nytt. Katalysatorn är, som under hela deras liv, konsten. Noah har efter att han inte blev antagen på CBU helt slutat måla, medan Jude, som blev antagen, inte hittar gnistan i sitt skapande. Hon gör allt för att bli osynlig, eftersom att hon tycker att hon är ansvarig för det som skedde. Hon börjar arbeta med stenskulpturer för att försöka få förlåtelse för sin del i tragedin och möter två personer som får en stor roll i hennes skapande, liv och som visar sig vara nyckelpersoner i det förflutna.

”Eliza och hennes monster” är skriven av Francesca Zappia och handlar om Eliza. Hon är ingen. Ingen, som ägnar stor möda åt att vara osynlig. Fast online är hon allt annat än osynlig, hennes alias är LadyConstellation, skaparen och illustratören till den omåttligt populära fanfictionberättelsen Monstrous Sea som följs av miljoner människor. Förutom familjen är det bara två personer som vet vem hon är, vilket hon är mycket nöjd med. En dag börjar Wallace i hennes klass och Eliza börjar tro att livet kan innehålla något mer än bara tecknandet. Han är ett av Monstrous seas största fan. Hon kommer inte för att berätta vem hon är…När hennes alias avslöjas ställs hela tillvaron på spel.

Jag, som vanligtvis föredrar fantasy, blev helt såld på båda böckerna. ”Jag ger dig solen” tipsade en elev om, nu ska jag tipsa tillbaka om ”Eliza och hennes monster”

Jane och gåtornas hus

Jane och gåtornas hus

Boken är skriven av Kristin Cashore som tidigare skrivit den mycket bra fantasytrilogin ”De utvalda”, som jag sträckläste för några år sedan. När det nu kom en ny bok så kastade jag mig över den .
”Jane och gåtornas hus” är helt annorlunda än ”De utvalda” vilket är mycket spännande!

Huvudpersonen Jane är föräldralös och växer upp med sin moster Magnolia, som är undervattensfotograf. Som barn hade Jane en något äldre tjej, Kiran, som barnflicka och de springer oförhappandes på varann efter flera år då de inte setts. Janes moster har precis dött och Kiran bjuder med Jane till sitt föräldrahem, Tu Rivens. Jane är inte alls sugen på att åka, hon håller på att försöka ordna upp sitt liv utan sin moster, men några veckor innan Magnólia dog fick hon Jane att lova en sak, Om någon någonsin bjuder dig till Tu Rivens, lova att du åker!
Sagt och gjort, Jane åker med Kiran, hon har ju lovat.
Väl på Tu Rivens uppenbarar sig ett hus, helt olikt allt annat Jane någonsin sett, med ett persongalleri utan dess like. Här finns husföreståndarinnan Mrs Vanders, butlern Mr Vanders, Kirans tvillingbror Ravi, deras far och hans mystiskt försvunna hustru, deras barndomskamrater Ivy och Patrick och många fler.
Undertiteln är: Ett hus. Fem gåtor. Nu börjar berättelsen om konststölder, försvunna barn och olika personers hemligheter att nystas upp inför ögonen på Jane, men lagom tills att läsaren börjar förstå vad som hänt, så byter berättelsen perspektiv, totalt fem olika perspektiv på samma historia. Ett udda berättargrepp som tar tid att läsa sig in i, men så spännande det blir! Boken biter sig kvar hos mig, och jag funderar på vad jag missat 🙂 Det kan nog bli en omläsning framöver, då kan jag lägga de senare berättelsernas perspektiv på den första och se vad som händer!