Majken Majken
Den ensamstående pappan håller på att bli stor i barnböcker för yngre barn, jag har läst några på sista tiden. Koko och Bosse, Världens mesta Ester, Viggo och rädslolistan för att ta några. Och nu senast Majken Majken.
Var Majkens mamma är får vi inte veta förrän precis i slutet. Hon nämns inte alls när pappa, 1-åriga lillebror Bobbo som alltid skriker och gråter och Majken flyttar in i den nya lägenheten i höghuset. Det vi får veta är att Majken precis börjat ettan och att hon inte känner någon i klassen, så antagligen har hon bytt skola också. Majken är så rädd för att säga fel saker, så helst säger hon inget alls i skolan. Till och med när hon säger något alldeles vanligt, tycker hon själv att det låter konstigt och tror att alla fnissar åt henne i smyg. Det är tur att hon har en så snäll fröken i alla fall.
Majken är nyfiken på alla de nya grannarna i huset och en dag kikar hon in genom fönstret till lägenheten närmst porten. Hon ser en gammal tant som smyger runt där inne och plötsligt kliver in i en garderob och stänger dörren om sig. Majken fattar ingenting. Är det nåt fel på tanten? En annan dag kikar hon in och får se tanten sitta i soffan. Hela tantens ansikte är insmort i tårta och på bordet står resterna, alldeles tilltryckta. Tanten tar tårtan med händerna från kinderna och stoppar i munnen. Majken måste bara fråga pappa varför tanter gör såna saker. Pappa förklarar att gamla människor ibland gör lite tokiga saker just för att de är gamla och har blivit lite snurriga.
Men när Majken, pappa och Bobbo hälsar på hon tanten för att presentera sig, eftersom de är nya i huset, verkar hon alldeles vanlig. Inte konstig, inte snurrig, inte täckt av tårta. Dessutom visar det sig att tanten också heter Majken.
När Majken glömt nyckeln och pappa inte är hemma går hon och ringer på hos gamla Majken. Det visar sig att gamla Majkens syster bor i lägenheten bredvid och att de två tanterna alltid håller på med en massa hyss med och mot varandra. Majken börjar inse att saker och ting inte alltid är som de först verkar.
Jag gillar verkligen Majken. Boken är ganska tunn och relativt snabbt läst – jag läste den högt för dottern i ett svep häromdagen, men det är en fin skildring av vänskap mellan generationerna. Och så är det svaret på var mamma är, som också förklarar varför pappa plötsligt bara måste släppa ner Bobbo på golvet och gå in på toaletten OCH LÅSA OM SIG en stund när de kommer hem. Jag hade dock gärna sett att den var lite tjockare och att det var mer som handlade om skolsituationen, för plötsligt har hon bara en kompis som vill följa med hem och som hon inte alls är rädd för att säga fel inför. När hände det?
Men tanterna alltså, som jag önskar att jag blir en sån tant när jag blir gammal. En som leker kurragömma och kastar tårta i ansiktet på min syster (förlåt i förväg, Julia) och bjuder in ensamma flickor (som blivit lite åsidosatta på grund av stökiga småsyskon) på fika. Vi behöver fler av den sorten, det är helt klart.
Och bilderna! Underbara bilder av Louise Winblad, mer känd som Hejhejvardag på Instagram.
