Samma stjärnor överallt!
I helgen testläste jag en ny bilderbok för min 6-åring där hemma. Hon gav den tummen (”Nej förresten, två tummar!”) upp, men tyckte också att den var ganska hemsk. ”Inte jag!” svarade såklart 4-åringen då, men jag tror att den gick lite över hennes huvud. Hon förstod inte riktigt vad det handlade om, kunde inte sätta sig in i. Det är alltså en bilderbok för förskoleklass och uppåt, om barnet inte själv har erfarenheter och kan relatera till innehållet.
Hala bor i ett land där det ibland exploderar bomber i trädgården och luften är full av svart stickande rök. Ibland måste hon sitta i ett mörkt rum under jorden hela natten, eftersom det är farligt att vara uppe i huset. Hala kan åka till mormor och morfar ute på landet, för där är det inte krig, men en dag kommer stridsvagnarna också dit. Då hämtar mamma och pappa Hala och säger att de ska åka långt, långt bort och inte komma tillbaka så länge det är krig. Det är för att pappa ska slippa bli soldat i kriget och för att Hala, mamma och pappa alltid ska få vara tillsammans. Men Hala är orolig, hon vet inte vart de ska och hon får inte ens ta med sig sin nalle. De åker länge, med lastbil och med båt, de får bo i ett konstigt tält med hål i taket, då går genom skogar och över fält till en tågstation, och för de sista pengarna köper pappa tågbiljetter till ett kallt, mörkt land.
I det nya landet finns inga bomber och hon kan sova i sin säng hela natten. Och ute på gården träffar hon en pojke som säger att han heter Gabriel. De kan inte prata med varandra med de kan i alla fall leka. Och han har en hemlig koja i ett träd.
Men Hala saknar alla som blev kvar hemma. På kvällen tittar hon på stjärnorna utanför fönstret och tänker på farmor, farfar, mormor, morfar, farbröderna, fastrarna, morbröderna, mostrarna, kusinerna och Layia. Och hon tänker på att de i alla fall kan se samma stjärnor som hon.
Det är en fin bok om flykt att läsa och prata om i klassen – kanske nu inför FN-dagen.