Att bära framtiden på sina axlar
Eftersom jag har skrivit om de andra två delarna i serien är det väl inte mer än rätt att jag avslutar också. Mareld, sista delen om Tuva i Stockholms skärgård, kom redan i vintras men det har bara inte blivit av att jag läst den. Förrän sista veckan på semestern. Du kan läsa vad jag skrev om Djupgraven och Sjörök om du vill uppdatera dig först.
Det är sen höst i skärgården. Vädret är lynnigt och en dag fryser en färja fast i isen och försvinner. Inte en enda av passagerarna överlever. Ingen kan förklara vare sig hur isen kunde lägga sig så snabbt eller varför ingen lyckades rädda sig från den sjunkande båten. Men Tuva har sina aningar. Havsfrun är arg, på Tuva som ställt sig på människornas sida och på alla människor som aningslöst fortsätter förorena och döda havet, trots att de borde veta bättre. Tuva söker efter henne under ytan, utan att hitta henne. Tillsammans med båtkarlen Österman och skolsköterskan Maria, som båda har speciella förmågor, försöker hon ta reda på vad som håller på att hända. Vad är det havsfrun planerar?
Det enda som håller Tuva uppe är tanken på att Rasmus (som flyttat från skärgården) kommer för att hälsa på över julen. Hela lovet ska han bo i ett grannhus på ön och till och med fira jul tillsammans med Tuvas familj.
När Tuva äntligen får klarhet i vad det är som kommer hända blir hon nästan paralyserad av skräcken. Havsfrun vill förinta alla människor, och det kommer hon säkert också göra om inte Tuva lyckas stoppa henne. Men hur skulle hon klara av det? Sist de hade en dust med varandra höll Tuva nästan på att stryka med och nu har Havsfrun fått enorma kraften av alla de hundratals offer som redan gett sitt liv genom båtolyckan.
Samtidigt fortsätter Tuva att brottas med sin identitet. Som både människa och havsvarelse är hon dragen till båda elementen och det är inte lätt att välja det ena framför det andra.
Jag gillar slutet på den här trilogin. Det är verkligen inget lyckligt slut, men det finns någonting hoppfullt i hur det går ändå. Och ändå känner jag mig beklämd eftersom det i mångt och mycket påminner så mycket om vår egen verklighet. När de vuxna inte förmår göra något åt situationen i världen är det barnen som får dra det tunga lasset. Jag tänker naturligtvis på Greta Tunbergs kamp och hårda arbete för klimatet, men också på Malala som fått upp världens ögon för flickors situation. I Camilla och Viveca Stens trilogi är det den knappt tonåriga Tuva som bär jordens framtid på sina axlar. Det är tungt!
