Sjörövarhöst
Mörkret sänker sig, regnet piskar och vinden viner runt knuten. Hösten är här och inbjuder till kurande inomhus under varma filtar. Och tredje boken om den föräldralösa flickan Stella passar perfekt att läsa under tiden. Skorstensjul kom som adventskalenderbok 2015, och Maria skrev om den på bloggen då. Jag minns att jag älskade historien om Stella och skorstensbarnen som lever obemärkta och bortglömda av alla uppe bland takkupor och prång på Stockholms tak. Det var en spännande, mystisk berättelse, perfekt för den magiska tiden fram till jul. För två år sedan kom Älvsommar och jag var väldigt peppad, men inser nu att jag aldrig läste den. Ingen bloggade heller om den. Och nu har då tredje delen Sjörövarhöst kommit.
Stella bor kvar hos Miriam som äger en antikaffär i Gamla stan. Här bor också Issa, som liksom Stella kom från barnhemmet i den första boken. En kväll bankar det på dörren nere i butiken och Stella smyger ner för att kolla vem det är som kommer så sent. Miriam tar emot en gammal sjökista från en man med träben, och hon betalar mycket pengar för den. Den känns på något sätt hemlig och när Miriam och Issa gått till sängs smyger Stella ner för att ta sig en titt. Hon hittar en ring med en kompass på, och sätter den på sitt finger, och en gammal loggbok. Boken hinner hon bara bläddra i innan hon hör att någon håller på att bryta sig in i butiken. Stella lägger tillbaka boken och stänger kistan innan hon gömmer sig under ett bord med en duk som hänger ner och döljer henne. Hon hör hur någon kommer in i butiken och tar kistan med sig. Någon med träben.
Varför säljer man något bara för att samma natt stjäla tillbaka det? Vem är egentligen ensamseglaren, vars kista det egentligen är? Vad är det för hemligheter som döljer sig i loggboken? Vad är Månvandraren?
Och varför kan Stella inte ta av sig kompassringen, hur mycket hon än försöker?
Sjörövarhöst är full av mystik, spökskepp och legender. Men också av Stellas eviga undran vem hon egentligen är. Vem lämnade henne till barnhemmet och varför? Finns hennes föräldrar kvar där ute någonstans? Vet ensamseglaren något om vem hon är?
Precis som i de tidigare böckerna illustreras varje kapitel av en helsidesbild av Lina Bodén. Hon har en förmåga att få bilderna tydliga och uttrycksfulla, trots att de egentligen är ganska oskarpa. Som man kan förvänta sig går färgskalan i mörkblått, lila, svart, grått. Så att läsaren riktigt omsluts av höstmörkret.