Biblioteksbubbel

Våren 2017 levde jag i ett SKAM-rus. Jag skrev om serien vid två tillfällen, i januari när jag nyligen börjat titta och i juni när jag sett alla avsnitt. Året efter började jag kolla på SKAM Austin, den amerikanska versionen, men fastnade inte riktigt på samma sätt. Jag trodde att jag kanske hade kommit över SKAM. Men tydligen inte. För någon vecka sedan insåg jag att alla fyra säsongerna av den norska serien låg på SVT play och jag började kolla. Igen. Jag erkänner – det är inte sunt! Dessvärre hann jag inte sista säsongen innan serien togs bort. Gah!
Eftersom jag fortfarande inte var sugen på den amerikanska versionen så började jag kolla runt och hittade på UR Play första säsongen av tyska, spanska och franska versionerna. Med svenska textning. Ett tips om ni missat det!

Det börjar så otroligt likt, men skiljer sig naturligtvis åt på många sätt. Russetiden med bussar och festande är så specifikt för Norge och det känns som det är svårt att hitta på något lika självklart för ungdomarna att samlas kring i de andra länderna, men känslan finns ändå där. I stora drag. Jag började också leta på Youtube efter senare säsonger och fastnade för säsong 3 av SKAM France, med engelsk textning som funkar ibland – Evak-säsongen har ju hela tiden varit min absoluta favorit. Hur skulle den bli med andra Isakar och Evenar!? När jag tänker på det blir det ju lite som Isak tänker sig, med parallella universum. Allt som skulle kunna ske kommer till att ske, någonstans.

I den franska versionen heter de Lucas och Eliott, och de är nästan lika fina som Isak och Even. Men bara nästan. Jag stör mig på vissa saker, lite som när jag läst en bok och sedan ser filmen. Det ÄR ju inte samma sak, mina bilder stämmer inte med det jag ser. Men å andra sidan, hur skulle de kunna göra det. Det är samma på- och av-situation i förhållandet, Lucas försöker ha en relation till en tjej, Eliott lämnar små teckningar i Lucas fickor, Lucas vågar inte berätta för sin bästa vän, Eliott flippar när han blir manisk och går iväg naken mitt i natten… Men andra saker är lite fel. Lucas är inte alls lika hyschig som Isak, han berättar rakare, tydligare, med färre omskrivningar om sina känslor, han gråter mer (vilket jag egentligen tycker är väldigt bra – mer känslor till folket), Eliott är inte riktigt lika kufisk i början. De är helt enkelt mindre tillknäppta och hemliga, och lämnar kanske lite mindre till tittaren att själv klura på och gissa över. Jag gillar nog det där klurandet och gissandet. Att allt inte sägs rakt ut. Dessutom gillar jag varken ”Linn” eller ”Eskild” (som såklart heter något som jag glömt i franska versionen). De verkar överhuvudtaget inte gilla Lucas, beter sig mest störigt och elakt. Inge bra!

Nu funderar jag på om jag ska försöka släppa det här med SKAM och bete mig som den 38-åriga tvåbarnsmamma jag är, kanske titta på serier för vuxna människor, eller om jag ska omfamna min förtryckta inre 17-åring, som aldrig festade runt på det sättet, och fortsätta trycka i mig SKAM på detta hejdlösa hetsätande sätt. Den som lever får se!