Bläddra efter
Etikett: Viveca sten

Att bära framtiden på sina axlar

Att bära framtiden på sina axlar

Kommentarer 0 kommentarer

Eftersom jag har skrivit om de andra två delarna i serien är det väl inte mer än rätt att jag avslutar också. Mareld, sista delen om Tuva i Stockholms skärgård, kom redan i vintras men det har bara inte blivit av att jag läst den. Förrän sista veckan på semestern. Du kan läsa vad jag skrev om Djupgraven och Sjörök om du vill uppdatera dig först.

Det är sen höst i skärgården. Vädret är lynnigt och en dag fryser en färja fast i isen och försvinner. Inte en enda av passagerarna överlever. Ingen kan förklara vare sig hur isen kunde lägga sig så snabbt eller varför ingen lyckades rädda sig från den sjunkande båten. Men Tuva har sina aningar. Havsfrun är arg, på Tuva som ställt sig på människornas sida och på alla människor som aningslöst fortsätter förorena och döda havet, trots att de borde veta bättre. Tuva söker efter henne under ytan, utan att hitta henne. Tillsammans med båtkarlen Österman och skolsköterskan Maria, som båda har speciella förmågor, försöker hon ta reda på vad som håller på att hända. Vad är det havsfrun planerar?
Det enda som håller Tuva uppe är tanken på att Rasmus (som flyttat från skärgården) kommer för att hälsa på över julen. Hela lovet ska han bo i ett grannhus på ön och till och med fira jul tillsammans med Tuvas familj.
När Tuva äntligen får klarhet i vad det är som kommer hända blir hon nästan paralyserad av skräcken. Havsfrun vill förinta alla människor, och det kommer hon säkert också göra om inte Tuva lyckas stoppa henne. Men hur skulle hon klara av det? Sist de hade en dust med varandra höll Tuva nästan på att stryka med och nu har Havsfrun fått enorma kraften av alla de hundratals offer som redan gett sitt liv genom båtolyckan.
Samtidigt fortsätter Tuva att brottas med sin identitet. Som både människa och havsvarelse är hon dragen till båda elementen och det är inte lätt att välja det ena framför det andra.

Jag gillar slutet på den här trilogin. Det är verkligen inget lyckligt slut, men det finns någonting hoppfullt i hur det går ändå. Och ändå känner jag mig beklämd eftersom det i mångt och mycket påminner så mycket om vår egen verklighet. När de vuxna inte förmår göra något åt situationen i världen är det barnen som får dra det tunga lasset. Jag tänker naturligtvis på Greta Tunbergs kamp och hårda arbete för klimatet, men också på Malala som fått upp världens ögon för flickors situation. I Camilla och Viveca Stens trilogi är det den knappt tonåriga Tuva som bär jordens framtid på sina axlar. Det är tungt!

Vad döljer sig i dimman?

Vad döljer sig i dimman?

Kommentarer 0 kommentarer

Jag inser att alla böcker jag läst oh läser den här veckan har någon koppling till hav. Igår skrev jag om Haj-Jenny, som föredrog att simma ensam. Idag är det Tuva, som simmar ensam oavsett om hon vill eller inte.

Sjörök är fortsättningen på den otroligt spännande och kusliga Djupgraven av Camilla och Viveca Sten. Det har gått några månader sedan Tuva räddade skärgårdsfolket från havsormarna. Hon lyckades föra dem till djupgraven och sjunga dem till sömns. Hon fick veta att hon tillhörde Havsfolket och att hon var en bortbyting. De konstiga ärren på sidorna av halsen visade sig vara gälar och hon fick en vän, sin första, i klasskompisen Rasmus.

Sedan flera veckor är skärgården insvept i en tjock ogenomtränglig tjocka. Fastän det är mars och kvällarna borde bli ljusare, gör dimman att solen aldrig visar sig och det är dunkelt till och med mitt på dagen. Tuva anar att det är något som inte står rätt till.

Österman som brukar köra skolbåten har blivit sjuk och Tuva får skjuts med sin klasskompis Mattias. På vägen slutar gps:en att fungera, mobiltäckningen försvinner och plötsligt är båten helt på drift i den tjocka dimman. Mattias och hans mamma Ellinor får svårt att andas och Tuvas gälar öppnas – människorna håller på att drunkna i dimman. Samtidigt hör Tuva rösten i sitt huvud. Den där rösten som hjälpte henne i höstas när havsormarna skulle besegras. Men den här gången vill rösten inte rädda människorna. Den pratar om en pakt som är bruten, om ett krig som har börjat och att Matias och Ellinor måste dö.
Vem eller vad är rösten hon hör i huvudet? Vad är det för pakt rösten pratade om? Varför är den bruten och går den att laga? Vem är hon egentligen? Var är den första Tuva, hennes föräldrars riktiga barn, som byttes ut mot henne när de var bebisar? Kan hon rädda människorna och vill hon verkligen det? Vad är det som hänt med Österman? Varför svarar inte Rasmus på hennes sms?
Tuva har tusen frågor och ingen som vill svara på dem.
Sjörök är väldigt spännande, precis som första delen i serien, och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag känner verkligen med Tuva som vill vara som alla andra och samtidigt kunna vara sig själv. Hon är tyst, modig, bestämd och klok. Och jag förstår verkligen hennes mamma, som på alla sätt hon kan komma på försöker skydda henne från allt det svåra som hon inte förstår och är rädd för.

Nu längtar jag redan efter nästa del!

Djupgraven

Djupgraven

Kommentarer 0 kommentarer
https://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9163890046Tuva bor på en liten ö i Stockholms skärgård. När hösten kommer och alla sommargäster reser hem igen, trivs hon som allra bäst. Men den här hösten känns det annorlunda. Oroligare, illavarslande. Tuva får åka skolbåt till skolan på Runmarö, och det är bara 40 barn på hela skolan. Gemensamt för dem alla är att de inte gillar Tuva. Hon är annorlunda, vitblek, nästan grönaktig, hy och har konstiga ärr på sidan av halsen. Hennes föräldrar säger att hon fick dem när hon var bebis, då båten slog runt av en våg och hon föll i vattnet. Annars vill de inte prata så mycket om hur det var när hon var liten.
Det är tjock dimma den dagen klassen ska ha orientering. Alla ska spring i par, men Tuva blir över och trivs rätt bra med det. Är det ingen som tvingas samarbeta med henne är det heller ingen som kan lämna henne ensam i skogen utan karta. Och nu ligger som sagt dimman så tjock att Tuva nästan springer in i ett träd det första hon gör. Efter bara en liten stund stöter hon på Rasmus. Han är i par med Axel, men honom kan hon inte se någonstans. Rasmus går likt en sömngångare bort från vattnet och hur Tuva ropar, så verkar han inte höra. Så upptäcker Tuva att luften framför Rasmus är full av små ljuspunkter som dansar omkring, och det verkar vara de som hypnotiserat honom. Tuva lyckas bryta förtrollningen och kalla på hjälp och när alla återsamlats inser de att Axel fortfarande fattas. Polisen kommer för att förhöra Rasmus och Tuva, och i klassen viskas det att Tuva är den skyldiga. Outsidern får såklart skulden. Och hur ska Tuva kunna berätta vad hon såg, att det var… älvor som lockade med sig Rasmus ut i skogen. Vem skulle tro henne?
Och så är det havet. Havet som verkar lura på något stort, farligt och ondskefullt. Som redan har tagit flera personer som varit ute till havs efter mörkrets inbrott och nu verkar vara på jakt efter Tuva.
Det här är verkligen ingen solglittrande skildring av skärgården. Det är mörkt, ruggigt och otäckt. Och jag älskar att boken utspelar sig i en verklig miljö. Att kartan i pärmens insida visar verklighetens skärgård, önamnen stämmer, även om en del saker är anpassade för att passa historien. Jag gillar också att detta är första delen av en trilogi, så att jag vet att jag kommer att får läsa mer om Tuva och de mörka skärgårdslivet.