Det har väl inte undgått någon som sett/hört på nyheterna det senaste dygnet att författaren Ulf Stark är död. Han var en extremt produktiv författare med titlar som Kan du vissla Johanna?, Min vän shejken i Stureby och En stjärna vid namn Ajax i sin utgivning. Han senaste – sista? – bok kom ut så sent som för någon månad sedan.
Hemma har vi såväl Jaguaren från -87, Hönsfjäderskorna från -01, Kvällen när pappa lekte från -04 och Diktatorn från -10. Alla lika populära hos mina barn. Och själv så älskar jag den sorgliga En stjärna vid namn Ajax, om en älskad hund som dör.  Jag hörde på Kulturnytt på väg till jobbet idag att Ulf stark själv sagt att han aldrig skriver om döden, utan om livet. Så är det kanske. Om det liv som var och de liv som blir kvar när någon försvinner. Jag har också både läst och sett Dårfinkar och Dönickar, och trots att det nog är 25 år sedan sist minns jag fortfarande stora delar av den. Kanske mest den excentriske morfadern som verkligen levde.
I så fall är det väl helt okej att skriva ett lite sorgesamt inlägg om någon som gick bort för tidigt och att sedan gå ut på skolgården och glädjas med alla elever som firar att skolan är slut för den här terminen.