På dörren in till biblioteket har jag en skylt där jag skriver var jag är, om jag inte är i bibblan.

I morse när jag skulle sudda ut gårdagens noteringar slog det mig att skyltens innehåll speglade mitt jobb väldigt tydligt.

Inte allt syns… samtalen med eleverna när de lånar, restkraven som jag hann skriva i de korta pauserna, högarna med böcker som skulle återlämnas och sättas upp på hyllorna, kaoset när bibliotekssystemet kraschade…

Att det är världens roligaste och bästa jobb syns inte heller men kan kanske symboliseras med bilden från min nuvarande elevens valgrupp. Tillsammans med min kollega Ninni vek vi hjärtan, det gällde att mäta rätt på millimetern.