Michaels farmor Lily är hans mest förtrogna. Eftersom hans familj flyttar ofta, alldeles för ofta enligt Michael, så är besöken hos farmor och farfar alla lov hans enda trygga punkt. Ända sedan Michael var liten har hans farfar varit sjuk, och han blir allt sjukare, men farmor har ändå alltid tagit sig tid att lyssna på Michael. Och genom hela uppväxten har hon fått veta i stort sett allt om hans liv. Farmor själv har varit ganska förtegen om sitt liv.
När farfar till slut dör blir hon visserligen ledsen, men inte alls så ledsen som Michael förväntat sig. Istället dröjer det inte så länge innan hon ger sig ut på en resa, utan att berätta vart hon ska eller hur länge hon ska vara borta. Michael väntar otåligt och lite oroligt, och till slut kommer ett brev, ett riktigt tjock manus med en hälsning från farmor. Manuset visar sig vara ett utdrag ur farmor Lilys dagbok från 1943-44 när hon var 12 år och andra världskriget pågick som värst.

Lily bodde med sin mamma, farfar och katten Tips på en bondgård på Englands sydkust medan fadern hade tagit värvning som soldat. Hon gick i skolan och hade det på det hela taget ganska bra. Men så kom beskedet om att hela byn måste evakueras för att den del av kusten där byn låg skulle användas till att träna soldater inför landsstigningen i Normandie – det som kom att kallas D-day. Farfar suckade och grymtade över alla ”jänkare” som invaderat deras by, men Lily lärde känna och blev väldigt förtjust i Adie, en amerikansk soldat från södern. En efter en försvann familjerna från byn, men farfar vägrade flytta på sig och Lilys familj var den sista att till slut ta alla sina djur, möbler och varens pinal i hela huset och flytta några kilometer bort till Lilys morbrors hus. Det enda som inte kom med hem till morbrors hus var katten Tips och Lily fick hjälp av många av byborna och Adie att leta efter katten innan området spärrades av. Men Tips var försvunnen och Lily fick ingen ro. Gång efter annan tog hon sig in i den avspärrade zonen för att leta efter Tips.

Boken är skriven av den brittiska författaren Michael Morpurgo och han lyckas väldigt väl att fånga den unga flickans tankar och språk. Jag kan själv känna igen sättet att berätta från mina egna dagböcker. Boken blir kanske aldrig nagelbitande spännande, men som en skildring av en ganska vanlig flicka från en ganska vanlig familj i krigets England tycker jag den funkar bra. Kan vara bra som motvikt till alla sorgliga och tragiska skildringar av andra världskriget.