Jag har känt mig lite jagad den här veckan. Det är så mycket runt advent och jul som ska fixas och donas och hela tiden har jag legat steget efter.
Nu talar jag om julandet på biblioteket. På måndagen började jag med att rota fram adventsljusstakarna och stjärnan. Allt fungerade! Har det någonsin hänt förut?
Pedagogerna började komma in och fråga efter julberättelser. De fick snällt balansera på stolar och bläddra i ”julförrådet”. En lärare undrade om jag skulle skylta upp fint som jag brukar, jag log och sa ja och kände hur pulsen ökade. När skulle jag hinna?
Eleverna har frågat sedan i oktober när jultävlingen ska börja. Personalen i köket tillverkar ett pepparkakshus som är första pris följt av julmuggar, burk med pepparkakor, böcker och mycket mer. Det gäller att ha många priser för jag tror att alla skolans elever deltar i tävlingen, att hitta de gömda tomtarna. Nästan alla är övertygade om att just de ska vinna första pris.
Idag föll alla bitar på plats. Ljusen fungerar fortfarande. Julböckerna trängs på bord och skyltställ. Och startskottet till tävlingen har gått. Alltid lika fascinerad över hur snabbt en nyhet som eleverna tycker är viktig sprids över skolan.
Nöjd och ganska trött satt jag och tuggade på en trasig pepparkaka och lyssnade till killarna som upptäckt avdelningen Uf. De ville veta mer om granar. ”Det känns liksom viktigt nu”, sa de. De var helt uppslukade av olika sorters kottar och barr, höjder och utbredning. De enades om att bara låna en av böckerna och samsas om den. ”För det kommer säkert fler som vill lära sig om granar.”
Det blir nog en fin jul i år också. Måtte nu bara granarna stå pall i stormen.