Biblioteksbubbel

På lördag är det dags att släcka ljuset igen, mellan 20.30 och 21.30 firas Earth hour över hela världen. Stäng av TV:n och datorn, släck alla lampor, mys ner dig i en fåtölj och läs en bok till det fladdrande ljuset från en kandelaber.

I morse hörde jag programledaren i någon morgonsoffa fråga om det verkligen gjorde någon skillnad att släcka ljuset en enda timme, men det är ju inte riktigt det som är poängen. På WWF:s hemsida skriver man ”Earth hour – den största miljömanifestationen genom tiderna. Då släcker vi ljuset under en timmes tid för att skicka en signal till världens beslutsfattare om att ta klimatfrågan på allvar.” Självklart löser vi inte klimatfrågan genom en timmas mindre elförbrukning, men vi kan visa att vi bryr oss. Ungarna i förskoleklassen lever fortfarande när det här århundradet går mot sitt slut, det vore ju fint om världen fortfarande gick att leva i då.

Så var det dags för nästa lästema, den här gången i form av en tävling mellan Lackalänga och Ljungen. Igår drog den igång och varar ända fram till påsklovet, och jag misstänker att vi kommer slå alla rekord i läsning. Elever som aldrig läser frivilligt har lånat på sig flera böcker redan, det sitter elever lutade mot soliga väggar och läser på rasterna och frågorna haglar på biblioteket: ”Räknas denna?” (manga och serier – svar nej), ”Kan jag läsa denna?” (testa), ”Kan jag ta en sån här lättläst och läsa en massa gånger” (Det känns väl inte riktigt rättvist, eller?).

Jag har redan hunnit bokprata i tre klasser (16 kvar…) och det finns verkligen ett sug efter böckerna. Det är så lyxigt när det jag jobbar med anses så viktigt att hela skolan fokuserar på det i fyra veckor.

Tävlingen är tudelad, dels är det en tävling skolorna emellan där priset är en fantastisk vandringspokal (bild) och dels en tävling inom skolan där eleverna utmanas att läsa mer än förra året. Klarar man att slå förra årets resultat har rektorn lovat goda priser. Mums!

Det är nu klart vilka titlar (och författare) som tävlar i årets upplaga av Barnens romanpris. Fem elever i årskurs 6 på Änggårdsskolan i Linköping ingår i juryn och deras uppgift är att läsa böckerna och sedan i fyra program på P1 diskutera sig fram till vilken av böckerna som vinner årets pris. Programmen sänds i augusti, så måhända är jag ute i lite väl god tid, men om det är någon som är sugen på att läsa alla fem böcker för att kunna hänga med i diskussionen så kanske det är dags att börja nu.

De fem nominerade böckerna är: Alice varannan vecka av Bo R Holmberg, Den gröna cirkeln av Stefan Casta, Nyckelbarnen av Sara Kadefors, Som trolleri av Mårten Melin och VM-sommar av Magnus Ljunggren. Jag har inte själv läst alla böckerna än. VM-sommar har jag helt missat, men det låter som en sommarbok, så den får nog vänta ett tag. Den gröna cirkeln blev jag faktisk lite förvånad över att se i listan, eftersom jag hittills inte träffat någon som gillat eller förstått sig på den. Och med träffat menar jag även bloggare jag läst. Själv har jag av tidspress litat på mina kollegor och valt bort att läsa den. Det ska bli riktigt intressant att höra vad juryn tycker om den. Alla böckerna går att få tag på via skolbiblioteken, så det är bara att börja läsa.

Mer att läsa om priset och juryn hittar HÄR.

I vanlig ordning är jag lite sent ute med tipsen, men det går nog fortfarande att få tag på biljetter till BUFF – Barn- och UngdomsFilmFestival i Malmö – som pågår just nu och fram till och med lördag. Jag har inte hunnit lusläsa programmet själv, men de brukar visa väldigt många väldigt bra filmer från hela världen under festivalen och så länge man ser mer än en film så blir det snabbt billigt. Jag tror det är 100:- för själva festivalkortet och sedan 30:-/film. Efter några filmer är det så gott som gratis om man jämför med ”vanlig” bio. Kolla in programmet HÄR och kom ihåg: Film ÄR bäst på bio!

En morgon som denna, när jag känner mig ovanligt outsövd och seg, passar det kanske bra att tipsa om en ny bok av Siv Widerberg, Den långa sömnen. Siv har tidigare skrtivit flera böcker som bygger på verkliga händelser, om unga rånare, hundsmuggling, flyktingar. Även denna bok handlar om en företeelse som uppmärksammades mycket i media för något år sedan, de apatiska flyktingbarnen.

Det kommer en ny kille till klassen, Ramijr heter han och Linn kan inte låta bli att vara lite nyfiken på honom. Han berättar ingenting om sin bakgrund, men Linn förstår att han haft det jobbigt. Ramiljr blir ofta arg och ibland bara försvinner han mitt under skoldagen och kommer inte tillbaka förrän flera dagar senare. Linn får veta att Ramijr och han mamma och lillasyster riskerar att utvisas, trots att de nästan säkert kommer bli torterade om de åker tillbaka. Efter att Ramijr varit borta från skolan i flera dagar bestämmer sig Linn för att gå dit och se hur det är med honom. Hon hittar honom vid köksbordet och på golvet ligger tre tomma medicinburkar. Han överlever, men är inte längre kontaktbar.

Det är ett angeläget ämne och boken kan nog förklara vad som skulle kunna ligga bakom tidningsrubriker och nyhetsinslag om barn som inte längre förmår resa sig ur sängen. Den kan nog funka bra som högläsningsbok och diskussionsunderlag i samhällskunskap.

…är att aldrig ge upp hoppet. Idag kom det in en tjej på skolbiblioteket som jag inte kände igen, men som troligen varit elev här för något år sedan. Hon räckte mig en bok och sa att den skulle lämnas. När jag återlämnade den visade det sig att återlämningsdatum var passerat med nästan ett år. I förra veckan var det en lycklig flicka som lämnade tillbaka en bok som både hon och mamman intygat redan var lämnad för länge sedan. Böcker hamnar under sängar, bakom byråer, i avlagda skolväskor och på ytterligare tusen och ett ställe. Men de allra flesta böcker som är ”borta” kommer tillrätta igen. Och lämnas då tillbaka till biblioteket. Det tycker jag är trösterikt.

Hoppet är verkligen det sista som överger en (skol)bibliotekarie.
(Bild från NE.se/Scandibild)

Bilden är från Bonnier Carlsens författarpresentation.

Igår var jag, och många med mig, på Kävlinge bibliotek och lyssnade på Lin Hallberg när hon pratade om sitt liv med hästar och såklart sina böcker om Sigge, Teddy, Happy och alla de andra. Det var väldigt roligt. Framförallt var det kul att se så många elever från ”mina” skolor på plats. Det märks tydligt i böckerna att Lin vet vad hon skriver om, hon har full koll på det där med hästar och ponnyer, och igår fick vi höra om hur hon både fött upp Shetlandsponnyer och drivit en egen ridskola med dem. Både Sam och Sigge finns i verkligeheten och bor hemma på Lins gård och till Teddy fick Lin inspiration från en busig ponny som Lin lärde känna när hon bodde på Österlen. Tyvärr har jag glömt vad den hette.

I morse när jag for till jobbet så lyssnade jag på Morgonpasset i P3 och insåg att de också borde ha varit på plats igår. De pratade nämligen om att ponnyer generellt är surare än stora hästar. Folk mailade och messade in och berättade hårresande historier om ponnyer som bitit, sparkat och bockat och i största allmänhet traumatiserat dem för livet. Jag hade god lust att blanda mig in i diskussionen, men eftersom jag körde bil lät jag bli. Ni slipper däremot inte undan. Det som Lin så klokt påpekade igår, anledningen till att ponnyer och kanske Shettisar i synnerhet får så dåligt rykte, är att man ger små ponnyer till små människor, barn som inte har kunskap nog att uppfostra en ponny på egen hand. Ponnyerna bli rädda, skygga, busiga, busigare, busigast, av att inte få lite stramare tyglar (bildligt såväl som bokstavligt). Så problemet är inte ponnyerna, utan människorna. Som vanligt.

Lin berättade också att det blir åtminstone 4-5 böcker till om Sigge, så att vi ”får veta hur det går” med Sigge och Elina. I år kommer dessutom en lite annorlunda hästbok om islandshästar för de äldre läsarna.