Biblioteksbubbel

Jag läste en intressant artikel i DN igår. Den handlade om att män och kvinnor är betydligt mer lika än vi vill tro och acceptera. Det finns en ganska stark uppfattning, i alla fall i västvärlden, att män är bättre på logik matematik osv, medan kvinnor är bättre på de sk. mjuka värdena. En psykologiprofessor vid ett universitet i USA, som gått genom ett stort antal studier om könsskillnader (gjorda i engelskspråkiga länder), har funnit att det är större skillnad mellan individers hjärnor än mellan kvinnors- respektive mäns hjärnor. Problemet är att väldigt många människor vill att det ska vara skillnader – kvinnor är från Venus, män är från Mars och allt sånt dravel. Världen blir enklare att hantera när man får dela in den och folk omkring sig i tydliga grupper med bestämda egenskaper och förmågor.

Eftersom män anses vara bättre på matte är det också detta som kommuniceras till barn och ungdomar genom hela skoltiden. Flickor erbjuds extra stöd, varvid de tror att de faktiskt behöver mer stöd, och alltså inte är lika bra som killarna. Det blir en självuppfyllande profetia. Om man istället erbjuder alla samma stöd, berättar för eleverna och studenterna att alla brukar lyckas lika bra så gör de också det. Om vi tror att vi kan något så kan vi det. Detta blir tydligt när man jämför barn från olika länder och kulturer. I kulturer där flickor uppmuntras att hålla på med matematik så är de lika bra, eller bättre, än pojkarna. I samhällen där normen säger att flickor inte sysslar med matte, måste flickor som ändå gör det ägna så mycket energi åt att bevisa att de kan att de faktiskt blir sämre.

Tänk om vi verkligen kunde uppmuntra alla barn att få göra och bli vad de vill istället för att trycka ner dem i färdiga former, fylla dem med våra medeltida värderingar och tvinga in dem i ett samhälle fullt med begränsade normer.

Läs artikeln, den kändes som ett positivt inlägg i den pågående debatten om feminism, vad det är och vem som har rätt att definiera den. Det här tycker jag är feminism på hög nivå – ge alla människor en ärlig chans att vara jämlika genom att säga till dem att till exempel matematikförmågan sitter i huvudet (oavsett vad som sitter mellan benen).

För tillfället ligger all utlåning och återlämning nere på kommunens skolor. Vårt bibliotekssystem håller på att uppgraderas. Det är lite oklart exakt när det fungerar som det ska på alla skolor igen, men vi hoppas vara igång som vanligt i slutet av den här veckan. Efter uppgraderingen så kommer det se lite annorlunda ut på skärmen när ni ska låna och lämna, men vi som jobbar på skolorna visar er gärna hur ni ska göra (så snart vi själva hunnit lära oss!).

Som skolbibliotekarie på en F-6-skola får jag ganska ofta kommentarer på utbudet av böcker. Både från lärare och föräldrar, men framförallt av eleverna. Såklart. Det finns åsikter. En del vet exakt vad de vill ha, “Och det finns ju inte här!”, slår de titt som tätt fast. Det kommer elever i fyran-femman och vill läsa deckare, men det ska vara “riktiga deckare”, som Beck och annat de ser på TV på helgerna. Inga såna tramsiga bebisdeckare som jag har på hyllorna. Det finns många som inte kan få nog av otäcka läskigheter, det ska vara “riktig skräck”. Böckerna jag erbjuder på biblioteket är alldeles för barnsliga, inte alls tillräckligt verkliga, inte tillräckligt vuxna. Ibland försöker jag förklara att jag har böcker som passar barn, eftersom det här är en skola för barn, men det går sällan hem. Då slår jag till med att eleverna troligen hade tyckt att böckerna om Beck, skrivna på 60- och 70-talen, inte är riktigt vad de vill ha. Trots allt.

En och annan riktigt läskig skräckbok, eller explicit bok om kärlek och sex, eller bok med väl brutalt våld, finns det naturligtvis även på mina hyllor, men då får jag ibland höra från lärare och annan personal att det kanske inte är lämpligt på en låg- och mellanstadieskola. Att välja böcker så att alla är nöjda är inte lätt.

Samtidigt finns det många elever som vill ha läskiga böcker, “fast inte för läskiga”. Spöken och sånt, “men inte alltför otäckt, för då får jag mardrömmar”. Här gäller det att verkligen ta elevens på allvar, känner jag. Erkänner en 11-åring sin rädsla så måste jag verkligen välja boktips med omsorg, och visa att jag bryr mig.

En del barn är väldigt bra på att själva ta ansvar för vad de själva vågar och klarar av. Andra gör det inte och ser eller läser sådant som de kanske inte mår bra av. Ytterligare andra har en väldigt låg tröskel och klarar av mycket utan att påverkas nämnvärt. Jag läste en artikel i Sydsvenskan (HÄR) där regissören Hannes Holm menar att barn inte alltid vill våga allt, men att föräldrar ofta pushar dem lite längre. Hela tiden lite längre. Som förälder till en (snart) 2-åring så förstår jag det där. Ibland kan hon såklart allting själv och ska inte ha hjälp med nåt, men ibland så kräver hon att vi bär henne, hjälper till med saker som hon kunnat dagen innan och håller hennes hand vid minsta hinder, trappsteg eller kant. Och vi uppmuntrar och pushar: “Du kan ju själv! Vi vet att du kan/vågar/vet helt själv!” Vi vill att hon utvecklas, tränas, blir självständig, litar på sin egen förmåga.
Kanske måste vi sen också komma ihåg i vilka situationer det ändå är bra att bara låta barnet vara och bestämma helt själv om hen vill försöka, vill se. Att helt enkelt ta ansvar för sin egen censur, som Hannes Holm säger.