Bläddra efter
Författare: Emelie

Funktionsvariationer

Funktionsvariationer

En av de sista sakerna jag gjorde innan jag gick på semester var att läsa in mig på de böcker som lärarna ska högläsa när terminen startar igen i augusti. De senaste åren har vi på Ljungen och Lackalänga haft högläsningsprojekt i början av varje termin. Jag har bestämt vilka titlar som ska läsas och så har alla i samma årskurs läst samma bok. I de tidigare omgångarna har jag utgått ifrån skolans värdegrundsord när jag valt titlar, men den här gången har jag fokuserat på böcker där någon har en funktionsvariation. Det kan till exempel vara en ADHD-diagnos eller en hörselskada, olika långa ben som gör att det är omöjligt att spela fotboll eller en hjärnskada efter en sjukdom i barndomen. Eftersom jag läst oförsvarbart få sådana böcker tidigare fick jag ta hem en stor bunt att läsa och välja bland. En del var tydligt undervisande, medan andra handlade om helt andra saker och där funktionsvariationen bara var en egenskap bland andra. Båda typerna av böcker tycker jag fyller sin funktion och behövs på hyllorna.
När en ska välja högläsningsböcker är det så mycket att ta hänsyn till. Böckerna ska vara lagom långa, ha ett bra språk, inte innehålla alltför mycket som kan vara jobbigt att läsa högt men ändå tillräckligt mycket att diskutera… Så några av de jag valde bort var ändå väldigt bra böcker.

En av dem är Karamellens ord av Gonzalo Moure. Boken handlar om den döve pojken Kori som växer upp i ett flyktingläger i Saharas öken. Kori vet inte hur hans namn låter, men han vet hur det ser ut: ”Läpparna runda, Munnen utdragen”. På samma sätt heter hans mamma ”Läpparna ihop, Munnen öppen, Tänderna över läppen, Läpparna utdragna, Munnen öppen.” Alla hörande i byn visste att det lät Mahfuda, men inte Kori. Kori får gå i en speciell skola, men han får inte lära sig att räkna och läsa, utan istället får han rita, och det han älskar att rita allra mest är kameler. Han är speciellt förtjust i de enpuckliga kamelerna som kallas dromedarer. Koris farbror har ett dromedarsto och Kori brukar gå till hennes lilla inhägnad och titta på henne. Dromedarstoet blir tjockare och tjockare och en dag står det ett litet föl bredvid henne när Kori kommer dit efter skolan. Kori tycker att fölet ser ut som kola och börjar tänka på honom som kolakaramellen och sedan bara Karamellen. Dromedarer idisslar sin mat, precis som kor, och när de står där och tuggar om maten ser det för Kori ut precis likadant som när människor pratar. Kori är därför övertygad om att dromedarerna prata med honom. Han sitter varje dag hos Karamellen och försöker uttyda vad han säger. En dag bestämmer han sig för att lära sig skriva. Hans fröken säger nej, det är alldeles för svårt, men Kori ger sig inte och det visar sig när hon försöker att han har väldigt lätt för att lära. Varje dag sitter Kori sedan vid Karamellens inhägnad och skriver ner det som Karamellen säger till honom. Det är som vacker poesi. Men när Karamellen har blivit ett år kan inte längre hans farbror behålla honom. Karamellen måste slaktas och bli till mat för familjen. Kori bestämmer sig för att försöka rädda honom undan kniven.
Detta är en väldigt fin liten bok. Den är liten till omfånget, men känns ändå rik på så många sätt.
En annan av de ratade böckerna handlar också om en hörselskadad person, Dan. Dan har fortfarande lite av sin hörsel kvar, men han vet att han kommer att höra allt sämre. Dan har en bästa kompis som heter Dylan och hon kan som tur är teckenspråk, medan Dans mamma hellre skriver vad hon vill säga till honom. I skolan tycker Dan det är jobbigt med hörapparat och den mikrofon som läraren Kenneth ska ha på sig för att han ska höra. Läraren glömmer ofta att starta den, Dan hör inte vad klasskompisarna säger och han blir så sjukt trött av att koncentrera sig för att hänga med i diskussionerna. En dag i slutet av terminen ska klassen arbeta med sinnena och Kenneth tar fram Dan för att förevisa hur det är att vara hörselskadad. Dan vill inte bli uppvisad som något slags freak, men Kenneth lyssnar inte. Som tur är kommer Dylan och räddar honom från situationen. Den sommaren träffas Dan och Dylan nästan jämt och de hittar en ungdomsgård bara för personer som tecknar. Det blir en riktig ögonöppnare för Dan. Här får han träffa andra som har hörapparat och som inte skäms för det, som inte låter hörselnedsättningen bli ett problem i deras liv.
Nu är det slut

Nu är det slut

Japp, jag lipade till sista avsnittet av SKAM ikväll.
Det har varit en lite manisk upplevelse för mig att följa SKAM. I januari hade jag precis börjat titta på SKAM och skrev om det här på bloggen. Jag kollade på de första tre säsongerna i ganska snabb följd och omedelbart efter att jag kollat klart såg jag dem ytterligare en gång. Efter det kollade jag på mina favoritavsnitt av Evak-säsongen igen!
Jag är lite kluven. En del av mig vill verkligen fortsätta hänga med Sana, Isak, Noora och de andra, ända fram till studenten om ett år. En annan del av mig tänker att det ändå är bra att de slutar på topp. Bättre att jag själv tänker hur fantastisk en femte och sjätte säsong hade varit, än att få se det på riktigt och bli besviken.
Jag gillar verkligen Sana, och har tyckt om att få lära känna henne lite bättre under våren, men jag tycker ändå fortfarande att tredje säsongen var absolut bäst. Det var något speciellt med Isak och Even, och den känslan fanns med genom hela säsongen. Jag kommer att sakna att följa chattarna och klippen på seriens webbplats under veckan och sedan se hela avsnittet på svenska. Jag kommer sakna att följa deras liv. Och jag undrar vad det blir av dem nu. Kommer fans över hela världen att skriva uppföljare och fylla forum med kärlek, både deras och sin egen. Jag tror det. Och hoppas. Och förhoppningsvis kan SKAM bidra till ett lite öppnare, lite mjukare, lite snällare klimat mellan vänner, kärestor och människor i stort. SKAM har visat oss hur en är öppen, snäll, ödmjuk, kärleksfull, hängiven och generös. Måtte detta sprida sig som en löpeld:

Om jag kommer att se om hela rasket en gång till under sommaren? Det verkar troligt, ja…

Gaiman i öronen

Gaiman i öronen

I bilen på vägen hem idag hörde jag att Neil Gaimans märkliga, mystiska och underbara bok Kyrkogårdsboken har blivit radioföljetång med Unga Radioteatern och kommer sändas igen under de följande två veckorna. Det är Alex Haridi som står för manus. Haridi har en mängd TV-serier och filmer på sin meritlista och han även skrivit en ungdomsroman som kom 2015.
Ikväll 20.55 sänds det första av åtta avsnitt i P1 och annars finns de såklart att lyssna på i Sveriges radios app eller på Unga Radioteaterns webbplats.

Kyrkogårdsboken handlar om pojken Ingen som lyckas undkomma när hela hans familj blir mördad och som efter det blir omhändertagen av spökena på kyrkogården. Ingen lär sig allt möjligt som han behöver kunna för att klara sig bland de döda, men efter tio år börjar Ingen
längta ut till den andra världen som han anar genom kyrkogårdens staket. Men i världen utanför finns fortfarande mannen som mördade Ingens familj, och han bara väntar på att få fatt även i Ingen, för att avsluta sitt jobb.
Jag minns fortfarande radiouppsättningen av Elsie Johanssons Mormorsmysteriet som sändes sommaren 1990, när jag var 9 år. Den har etsat sig fast i mitt minne, och jag tänker att ljuddramatik kanske gör det tydligare än vanliga teateruppsättningar då lyssnaren måste göra sina egna bilder till ljudet, istället för att bara ta emot färdiga bilder. Jag ska definitivt lyssna på Kyrkogårdsboken och hoppas att många med mig gör det. Kanske kan den bli ett sånt minne för någon som är 10, 11, 12 år nu, och som de kommer ihåg om 25-30 år.

Läs mer om uppsättningen på Sveriges radios webbplats.

Sommarjobb på skolbibliotek

Sommarjobb på skolbibliotek

Sedan Ljungenskolans bibliotek fick sina nya större lokaler för tre år sedan har jag visserligen möblerat om några gånger – tack gode gud för hyllor på hjul! – men varken gallrat eller storstädat. Nu var det hög tid. Jag satte igång med gallringen nästan så snart skolavslutningen var överstökad och förfasades över vilka böcker jag hade på mina hyllor. Faktaböcker från 70-talet, slitna 80-talspocketar som ingen ens tittat åt på åratal och mängder med böcker som inte ens jag visste att vi hade på biblioteket, trots att jag packat upp och ner dem några gånger under flytten. Och damm. Massor av damm. Ovanpå böckerna, under böckerna, bakom böckerna.

Bokhylledamm
Det kanske inte syns, men den här hyllan är
fri från damm!
Så när jag rensat ut hyllmeter efter hyllmeter med dammsamlare – bokstavligt talat – var det dags att städa. Köra fram bokvagnen till en hylla. Ta ut en näve böcker. Blåsa bort dammet från alla sidor av böckerna. Ställa dem på bokvagnen. Ta en ny näve böcker. Blåsa. Fortsätta så tills hyllan var tom. Torka av noga. Ställa tillbaka böckerna. Slänga ett öga så att det inte var böcker som stod fel. Gå vidare till nästa hylla. Ta ut en näve böcker. Blåsa. Och så vidare till jag var helt impregnerad av damm och svimfärdig av allt blåsande.
Nu är jag snart klar. 76 hyllplan plus 6 stora bilderbokståg städade. 16 hyllplan återstår, men jag behövde ta en paus från dammet en stund.
Ny färg

Ny färg

Som ni ser har vår blogg fått en ny färgskala och för er som är hemma i Kävlinge, så känns färgerna igen från allt material som har med kommunen att göra. Den lilla bloggen som började som en kommunikationsyta för tre av kommunens bibliotek för sex-sju år har växt med tiden. Nu tycker kommunens webbansvariga att det är dags att bekänna färg, och visa var vi hör hemma. Men innehållsmässigt så innebär det här ingen förändring. Vi kommer fortsätta att blanda boktips med berättelser om vad som händer på skolorna, våra egna projekt och sånt vi gör ihop. Vi väljer fortfarande själva vad vi skriver om.
Veckan som kommer är det jag, Emelie, som har lite extra ansvar för att bloggen fylls med nya inlägg. Jag misstänker att det kommer handla lite om SKAM, en del om att städa ett bibliotek, och så något om böcker jag har läst på sistone.

I mina öron i sommar

I mina öron i sommar

Idag tillkännagavs vika som ska sommarprata i P1 under sommaren. Jag får väl erkänna att jag inte direkt följer annonseringen live, eller ens lyssnar på pratarna på radio kl 13 varje dag, men jag brukar försöka lyssna på de som intresserar mig i efterhand. Medan jag kör bil eller cyklar, när jag rensar ogräs och klipper gräsmattan, eller när jag gör något på jobbet som inte kräver så mycket koncentration och tankeverksamhet, som att torka av bokhyllor eller gallra böcker ur katalogen. I år har jag några som jag kommer hålla lite extra utkik efter; Ann-Helen Laestadius (30/6) till exempel. Hon är författare till en av förra årets bästa böcker, Tio över ett, som handlar om flytten av Kiruna och en tjej som drabbats av psykisk ohälsa mycket kopplat till oron kring det här. Jag bloggade om den för snart ett år sedan. Ann-Helen fick sedan Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.
Jag ser också fram emot Linnéa Claesson (17/7), handbollsspelaren som driver Instagramkontot Assholesonline, där hon hänger ut äckel och troll som kontaktar henne på nätet. Jag är så sjukt imponerad av att hon orkar , trots alla hot och allt hat hon får ta emot.
Jag vill lyssna på Rickard Söderberg (24/6) som även han oförtrutet kämpar vidare för kärlek, respekt och öppenhet för alla i vårt samhälle, men i synnerhet för homosexuella.
Sara Sjöström (25/6) är fascinerande. Hur är det att slå igenom så ung och sedan hålla sig på toppen år efter år?
Jag undrar lite vad Miryam Bryant (2/8) kommer prata om, det lyssnar jag gärna på. Och så gillar jag Stina Ekblads (20/8) röst, så henne kommer jag nog att lyssna på bara för att få höra den.

Hela sommarpratsprogrammet hittar ni på Sveriges Radios webbplats.

Ulf Stark

Ulf Stark

Det har väl inte undgått någon som sett/hört på nyheterna det senaste dygnet att författaren Ulf Stark är död. Han var en extremt produktiv författare med titlar som Kan du vissla Johanna?, Min vän shejken i Stureby och En stjärna vid namn Ajax i sin utgivning. Han senaste – sista? – bok kom ut så sent som för någon månad sedan.
Hemma har vi såväl Jaguaren från -87, Hönsfjäderskorna från -01, Kvällen när pappa lekte från -04 och Diktatorn från -10. Alla lika populära hos mina barn. Och själv så älskar jag den sorgliga En stjärna vid namn Ajax, om en älskad hund som dör.  Jag hörde på Kulturnytt på väg till jobbet idag att Ulf stark själv sagt att han aldrig skriver om döden, utan om livet. Så är det kanske. Om det liv som var och de liv som blir kvar när någon försvinner. Jag har också både läst och sett Dårfinkar och Dönickar, och trots att det nog är 25 år sedan sist minns jag fortfarande stora delar av den. Kanske mest den excentriske morfadern som verkligen levde.
I så fall är det väl helt okej att skriva ett lite sorgesamt inlägg om någon som gick bort för tidigt och att sedan gå ut på skolgården och glädjas med alla elever som firar att skolan är slut för den här terminen.

Vem ska jag tro på, tro på, tro på?

Vem ska jag tro på, tro på, tro på?

Hannah förstår inte riktigt vad hon ska göra på det där konfirmationslägret. Hon tror inte på Gud och Jesus och är inte intresserad av kristendom, men hennes bästa kompis Emil ska dit och efter att han betett så konstigt hela våren känner Hannah att hon måste hålla lite koll på honom. Dessutom är det ett läger med musikinriktning, och Hannah vill verkligen lära sig att spela på sin gitarr.
Väl framme på stiftelsegården Björknäs känner Hannah sig som ett ufo. Alla de andra är så självklara, med sin tro och sitt musicerande. Hannah själv har ju bara ljugit om att hon kan spela. Dessutom verkar Emil inte ens vilja se på henne, än mindre prata eller låtsas om att de känner varandra. Hannah drar sig undan och upptäcker att det enda stället hon känner sig trygg och hemma är skogen. En bit från lägergården är skogen hög och öppen som en pelarsal och där finner hon lugnet. En bit därifrån ligger ett gammalt skjul och där brukar Jonathan sitta och spela gitarr, tälja och röka. Jonathan är också med på lägret, men deltar inte heller i alla aktiviteter. Trots att han är spydig, och ibland rent ut elak, dras Hannah till honom. Han uttrycker alla de tvivel och frågor som hon själv har i diskussionerna med gruppen och med honom känner hon sig lite mindre som fejk.
Ledarna säger att konfirmanderna absolut inte får gå ut i skogen efter klockan åtta på kvällen, och efter att ungdomsledaren Amanda berättat en spökhistoria om en tragisk händelse på gården och i skogen som hände för hundra år sedan, håller de flesta sig till den regeln. Men Hannah kan inte. Gång på gång går hon i sömnen och vaknar upp ute i skogen, och en gång hör hon ett märkligt ljud. Det är som ett gnyende, gnällande ljud och invid skjulets vägg hittar hon Jonathan som verkar helt borta. Han sitter och skakar, nedsmetad med blod och viskar gång på gång att det inte var meningen. Hannah lyckas inte få ur honom något mer, men till slut får hon med sig honom tillbaka till gården och hjälper honom att tvätta av sig och sina kläder. Han ber henne lova att ingenting säga till någon. Morgonen därpå är han borta. Sjuk, säger ledarna.
Men det är inte bara de oförklarliga upplevelserna i skogen och hennes hemska mardrömar som bekymrar Hannah. Frågor kring dopet, konfirmationen och sanning tar också stor plats i hennes huvud. Alla på lägret pratar om att tala sanning, men samtidigt verkar det finnas så mycket som det inte går att tala sanning om. Hur hänger det egentligen ihop?
Lägret är en krypande obehaglig historia. Det hänger något olycksbådande över alltihop, den allvarliga prästen Gabriel och den otroligt vänliga och omhändertagande Amanda. Över Emils ombytlighet och Hannas drömmar. Över sommaridyllen med sjön, skogen och det gamla vackra huset. Vad är inbillning och vad är verklighet?
FYR 137

FYR 137

Tredje, och sista, boken om Elvira, Bea och Meja har äntligen kommit! Det är åter sommar, bara några månader efter att Elvira var med om en del svårförklarliga saker i det gamla dårhuset, och ett år efter att de tre tjejerna träffades på sommarkollo och för första gången fick närkontakt med ett spöke. Rum 213 kom redan 2011 och den skrev jag om här och så sent som i höstas kom fortsättningen Sal 305.

Elvira och Bea följer med Mejas familj på campingsemester. Det är en fin camping med pool, vattenrutschkana, minigolf och härlig badplats. Bara en bit därifrån finns en fyr med en gammal spökhistoria. Redan i bilen på väg till campingen ser Meja en bil med registreringsnummer FYR 137 och alla tjejerna rycker till. De minns alltför tydligt hur förra sommarens äventyr började med att Elvira såg en bil som hette RUM 213, och deras rum, nummer 213, på kollot var bebott inte bara av de tre tjejerna utan även ett spöke. Elvira ser även en bil med nummer FIA 112, på vägen till campingen, men håller det hemligt för de andra. Hon tycker det låter olycksbådande med larmnumret och vet att Meja helst inte vill prata om, eller tro på, det som hände förra sommaren, och att Bea blir så rädd av allt spökprat.
Redan första dagen går de ner till fyren och hittar en gammal dagbok undertecknad med S. Är det Svarta Sara, som blev galen av sorg när hon såg sin älskades skepp gå under i en storm, som skrivit dagboken, eller är det någon annan. Och vad är det för ritual som sägs locka fram henne ur den gamla fyren.
Det blir en gastkramande vecka för de tre tjejerna, men förutom jakten på dagbokens författare och sanningen om Svarta Sara så hinner de också med sol, bad och lite semesterflörtar.
Ingelin Angerborn har som vanligt skrivit en härlig mysrysare. Det blir aldrig obehagligt, bara lite lagom mystiskt och på gränsen mellan övernaturligt och märkliga slumpar.
Vad är Pluto?

Vad är Pluto?

Edwin tror inte att det är en slump att han fick just namnet Edwin. Hans mamma måste ha haft en tanke med det eftersom Edwin älskar och kan nästan allt som har med rymden att göra, och Edwin Hubble var den som kom på hur man kan sortera galaxer.

Edwin är ganska ensam i sin klass. Det blir så ofta fel med kompisarna, och Edwin blir arg, och så vill han gärna vara ifred. Han kan stå vid sitt träd med ryggen mot skolan och helt glömma bort både tid och rum, inte märka att det ringer in och att alla kompisarna försvinner från skolgården.
En dag säger klassens lärare Fredrik att de ska jobba med solsystemet. Edwin blir så glad. Äntligen något han kan och är bra på. Allt känns plötsligt så enkelt och roligt i skolan. Ända tills Fredrik säger att det i vårt solsystem finns nio planeter. 9. NIO. Nio? Det börjar klia och bråka inuti Edwin. Det borde ju Fredrik veta, att det inte finns nio planeter, utan att de bara är åtta. Han är ju läraren. Edwin kan inte behärska sig, han känner att snart så kommer han att explodera som en supernova.
På kvällen är Edwin ledsen. Både på sig själv och på läraren Fredrik. Vilken tur att mamma finns. Mamma som ibland verkar förstå vad han tänker utan att han ens behöver säga något. Kanske kan det lösa sig ändå?