Hallahem

februari 20, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

För några veckor sedan var jag på förlagsdag i Lund och blev inspirerad av vårens utgivning av barn- och ungdomsböcker. Som vanligt på dessa dagar fanns det ett litet urval av böcker att få gratis och jag plockade såklart på mig lite av varje. En av böckerna var del ett av en trilogi som jag helt missat. Den är utgiven på ett litet förlag, och det är säkert därför den gått mig förbi, och sista delen kommer i mars.

Nu har jag i alla fall läst den. Hallahem: Staden under berget heter den och handlar om troll, eller vitterfolket som de föredrar att kalla sig. Som förälder till en Frost-älskande 5-åring så är troll för mig små klumpiga, stenliknande varelser med svans, men vitterfolket liknar inget av det. De är långa, starka, smidiga, kan springa överjordiskt snabbt och klättra uppför i stort sett släta klippor. De har ingen svans, vilket ju verkligen gör bortbytning med människor enklare, men kan kommunicera med djur. För länge sedan levde människor och vitterfolk bredvid varandra, men efterhand som kyrkan fick alltmer makt över människorna så drevs vitterfolket undan och fick till slut fly ner under jord, in i bergen.

I Hallahem bor Torun. Hon är liten och svag och långsam i jämförelse med sina jämnåriga vänner. Hon känner sig inte riktigt hemma i berget utan känner att hon kommer till liv de få gånger hon får vara utomhus i ljuset och den friska luften. I staden en bit från berget bor Tilda. Hon är ovanligt lång, och stark och snabb i jämförelse med sina vänner. Hon är fantastisk på att måla och har en märklig förmåga att komma överens med djur. När Tilda och Torun var spädbarn gjordes ett byte. De är sällsynta nuförtiden, bortbytningar, men rådet kände att de behövde bättre insyn i människornas värld för att förstå vad som är på gång där. Nu är flickorna 12 år och sanningen håller på att komma ikapp dem.

Torun och hennes vän Auda tjuvlyssnar på Rådet och får veta att Hallahem är hotat av människorna, men att det finns en flicka i staden som kanske kan rädda dem. Den flickan är naturligtvis Tilda.

Det är provborrningar på gång i berget och om dessa kommer igång som planerat måste vitterfolket fly från sin stad och försöka hitta en ny plats att bo och leva. Inte någon enkel uppgift. Men om det går att avskräcka gruvbolaget eller i alla fall försena dem lite, så skulle det göra allting mycket enklare. Tilda måste försöka komma på ett sätt att rädda Hallahem från människorna.

Jag tycker verkligen om personerna i boken, Tildas och Toruns känsla av utanförskap och ändå samhörighet med det samhälle de växt upp i, att läsa om nordisk mytologi, den dolda världen av väsen som lever parallellt med människornas, bilderna jag får i huvudet av snidade trädörrar, flätade rep, grova tyger i murriga färger och facklor som ställs mot det alldeles vardagliga moderna som Tilda lever i med ficklampa och gympadojor.

Jag kommer definitivt tipsa om den här boken i årskurs 5 och 6, absolut till dem som gillar Mårten Melins Som trolleri, och köpa in de andra två delarna. Jag vill veta hur Tildas och Toruns äventyr fortsätter.

En kärlekssång till En liten kärlekssång

februari 14, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Det finns så otroligt många fantasiska, och en hel del inte så fantastiska, böcker om kärlek. Och många av de kärlekshistorier jag läste som tonåring finns kvar någonstans i mitt medvetande och har säkerligen format mitt sätt att se på kärlek, förhållanden, romantik. Många böcker blir daterade efter ett tag, känns gammalmodiga, långsamma och tråkiga, men bra beskrivningar av kärlek håller länge. För oavsett hur mycket av de yttre förutsättningarna som förändras för oss så är våra känslor de samma. Pirret i magen, nervositeten och förhoppningarna är samma idag som för 10, 100 och 1000 år sedan.

Att försöka välja ut en favorit bland kärleksböckerna är i stort sett omöjligt. Men en bok som jag läst många gånger, både på svenska och engelska är En liten kärlekssång av Michelle Magorian. Den handlar om 17-åriga Rose som tillsammans med sin storasyster Diana evakueras ut från London under andra världskriget. Deras mamma har fått jobb som skådespelare och ska underhålla trupperna ute i kriget och pappan är död sedan fem år. Systrarna ska bo i en liten stuga utanför en fiskeby och tas om hand av en hushållerska. Men hushållerskan blir inkallad och Rose som äntligen ser lite frihet framför sig övertalar Diana att de ska stanna kvar ensamma, utan ”förkläde” även om det väcker viss uppmärksamhet.

Rose drömmer om att skriva och att kunna göra vad hon vill och njuter i fulla drag av att för en gångs skull slippa bli övervakad av internatskolelärare i varje vaket ögonblick. När hon träffar 18-åriga Derek tror hon att hon mött den stora kärleken. Han ser henne fast hon är ful och fel, men varför känns det så konstigt när det borde kännas så rätt. Han tar inte henne riktigt på allvar och hon kan absolut inte prata med honom om böcker och litteratur som hon kan göra med hans äldre kusin Alec. Alec med de trötta ögonen och det rufsiga håret, Alec som äger antikvariatet i byn och ser ut som att han aldrig sover. Alec som varit med i kriget och nu blivit remitterad lugn och ro på landet för att sörja.

Det blir en omtumlande sommar för Rose, då hon verkligen lär sig mycket om sig själv och utmanar sitt sätt att tänka. Hon träffar den ogifta gravida Dot, som inte verkar skämmas fast hon ”borde”. Genom dagböcker lär hon känna husets förra ägare Hilda, som gick under tillnamnet ”Galna” eftersom hon inte brydde sig så mycket om vad alla andra tyckte och tänkte utan följde sitt hjärta. Och så får hon se en helt ny sida av sin syster.

En riktig sommarälskling är det här som tål att läsas och läsas om.

Billie Billie Billlie…

februari 5, 2017 Emelie Kommentarer 1 kommentar

Det har kommit en ny bok om Billie. För nästan exakt ett år sedan skrev Maria om den första boken Billie: Avgång 9:42 till nya livet här på bloggen och hyllade den levnadsglada Billie som gör allt för att försöka förstå alla märkliga saker i sitt nya liv. Som det här med regler och begränsningar och hur någon som till synes har allt ändå inte är glad.

I den nya Billie: Du är bäst fortsätter vi följa Billies försök att tina upp sin fosterfamiljs relationer till varandra och sin omgivning. Hon är så klok, lilla Billie, vild och snusförnuftig på samma gång, normbrytande och mån om att förstå, göra rätt, passa in, anarkistisk och lillgammal.

Billie är verkligen inte en endimensionell karaktär, hon går sin egen väg samtidigt som hon kämpar för att göra det som är rätt, när det är viktigt. Ett exempel. ”Jag kan inte vara en person som går ut genom dörren samma tid varje morgon. Det är som om det är en omöjlighet. Jag måste tänka klart några tankar medan jag sitter på toa först. Jag måste lyssna färdigt på en låt. Jag måste plocka ihop mina saker, i min takt. Om inte morgonen blir på olika sätt olika dagar så dör jag.” Även om detta betyder att hon ibland kommer för sent till skolan. Samtidigt, när hon blir vald till klassens kamratstödjare gör hon verkligen allt för att alla ska känna sig sedda, inkluderade, viktiga. Trots att Billie själv blir helt slut av allt vänskapande. Men det går inte att göra en sån sak halvhjärtat. Hon revolterar mot det som inte känns viktigt och ger allt när det verkligen behövs. En fantastisk inställning. Alltför många tror jag ger med sig i småsaker som inte betyder något och struntar i det väsentliga eftersom det ofta kräver mer arbete. Vi borde nog alla lära lite av Billie.

Böckerna om Billie är absolut inte händelselösa, ändå är det inte de yttre omständigheterna som är de viktiga för mig. Det allt som sker inuti Billie, hennes tankar och känslor, som jag fastnar mest för. Jag hoppas verkligen att Bille kommer tillbaka snart så att jag får fortsätta följa hennes liv i Bokarp. Jag tillhör verkligen en av de som behöver mer Billie i mitt liv!

ps. Marias slutord i recensionen av Bille: Avgång till nya livet blev förresten blurbade på baksidan av nya boken. KUL!!!

Om du såg mig nu

februari 4, 2017 Emelie Kommentarer 1 kommentar

Fjärde, och förmodligen sista, delen av Sofia Nordins postapokalyptiska serie dök upp hos mig i fredags och jag var tvungen att börja läsa direkt. Trots att det kommit två delar emellan är det fortfarande den första boken jag minns och gillar bäst av de fyra. De andra är såklart spännande, men de blir liksom inte riktigt lika speciella. Maria skrev om första delen HÄR. De andra har vi faktiskt inte recenserat här på bloggen. Grundhistorien är att i stort sett alla människor har dött i en mystisk feber på bara några timmar och kvar finns ett fåtal ungdomar som försöker göra allt för att överleva. I första boken är det Hedvig som är huvudperson. Hon tar sig till en 4H-gård där hon bygger upp ett litet jordbruk. Dit kommer Ella och senare hittar de Ante i skogen. Andra boken handlar om Ante som ska försöka förhålla sig till den ombytliga Ella och snälla Hedvig i huset. Sen hittar de också syskonen Nora och Malte. I tredje boken följer vi Ella under tiden hon och Nora ger sig av mot Umeå eftersom hon hört en radiosändning därifrån. Nora blir sjuk och de tar sig inte ända fram utan hittar andra överlevare som de får bo med.

I den här boken får vi följa Esmael. Efter att Ella och Nora bott tillsammans med Esmael, Sandra och Bianca en tid på sin väg mot Umeå försvinner plötsligt Ella utan ett ord. Esmael som trodde att han och Ella hade något speciellt på gång blir både arg och ledsen. Efter ett gräl med de andra bestämmer han sig för att ge sig av efter henna. Han vet ju att hon velat till Umeå länge, för att ta reda på om det finns fler överlevare efter febern där. Esmael tar en cykel och ger sig iväg på den 17 mil långa turen utan att få med sig något direkt att äta eller dricka på vägen. Ganska utmattad kommer han fram till Umeå, men han hittar inte Ella eller någon annan levande människa heller för den delen. Istället hittar han ett hus som han tar sig in och gör sig hemmastadd i. Men han kan inte ge upp tanken på Ella. Någonstans måste hon ju finnas och hans drömmar om hur fantastiskt allt kommer att bli när han hittar henne och hon ber om ursäkt blandas med hans frustration över hur egoistisk och jobbig hon är. Och som en nästan kan tänka sig blir inte direkt deras möte ackompanjerat av några vackra stråkar. Istället blir konflikten dem emellan bara värre och Esmael alltmer desperat. Hur ska han kunna ta sig tillbaka till Nora, Bianca och Sandra utan att ha lyckats med någonting? Och hur ska han kunna bli kvar i Umeå utan att ha någon att vara med?

Det är verkligen lite ångestframkallande att inse att inte ens de få som överlever kan vara sams. Att deras liv mitt i eländet dessutom är fullt av missförstånd, oinfriade förväntningar, ilska, bråk, frustration och sorg. Jag vill både trösta Esmael och läxa upp honom för att han beter sig som han gör. Det han gör och tänker är både förståeligt och helt från vettet, men det är kanske inte så konstigt om en 13-åring reagerar lite irrationellt på att hela hans värld slagits i spillror.

Vad är en människa?

januari 27, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Christina tipsade i förra veckan om miniutställningen om Anne Frank och fördomar, med anledning av Förintelsens minnesdag idag. På radion på väg till jobbet idag hörde jag om en annan satsning från Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) som idag lanserar en ny plattform med syfte att öka kunskapen om Förintelsen. Så här står det på deras webbplats: ”Utbildningsmaterialet Vad är en människa? utgår från en persons vittnesmål. Levnadsberättelsen ger en bild av hur det var att vara ung och jude i Europa före, under och efter Förintelsen. Från detta vittnesmål vidgas perspektivet till det som brukar kallas den kollektiva historien.”

En av anledningarna till att det här materialet har tagits fram nu är att de överlevande från Förintelsen, som tidigare get sig ut i skolorna för att berätta, börjar bli för få och för gamla. För att alla berättelser inte ska dö med dem har SKMA börjar filma och spela in dem och gjort dem tillgängliga för alla att gratis ta del av. Fler berättelser kommer att läggas upp under året.

Läs mer och skapa inloggning till Vad är en människa? HÄR.

Sist på bollen

januari 13, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Alltså SKAM. Jag vet att alla andra började kolla på, och hylla, den norska ungdomsserien redan för månader sedan, men det har kommit lite annat i vägen för mig. Jag kompenserade detta med att kolla sju avsnitt på raken igår och jag fattar vad de menar. Det är verkligen väldigt bra.

Det är lite skakig närgången kamera, lite skitigt, lite vanligt och osminkat. Vilken befrielse att slippa de perfekta amerikanska ungdomarna, helt befriade från ringar under ögonen och finnar, med hår som faller slätt och perfekt i varje scen och smala, vältränade kroppar i snygga kläder. Tonåringarna i SKAM ser (nästan) ut som folk gör mest. De nojar som folk gör mest, förnekar som folk gör mest, de hoppas, bråkar, ljuger, klär sig, hånglar och lever som folk gör mest. Jag gillar de korta avsnitten och att det känns som att ungdomarna filmar sig själva.

Om någon faktiskt är ännu senare på bollen än jag så får vi följa ett antal ungdomar i en gymnasieskola i Oslo. I centrum för första säsongen står Eva, som är ihop med Jonas och som av okänd anledning är osams med sina tidigare kompisar. Hon träffar den coola Noora, osäkra Vilde och hennes inte lika osäkra kompis Chris och så bryska Sana, och tillsammans bildar de ett udda gäng på skolan. De andra säsongerna följer andra karaktärer.

Annorluna med SKAM är också att korta filmsnuttar läggs ut på seriens webbplats regelbundet, för att sedan fogas ihop till ett helt avsnitt (vilket gör att avsnitten är allt från 15 till 40 minuter långa) och att karaktärerna har egna facebooksidor och instagramkonton. Detta gör såklart att hängivna fans kommer närmare karaktärerna än i vanliga serier.

Insåg just att någon annan redan skrivit det här inlägget så mycket bättre än jag. Läs HÄR så förstår ni!

Emre är tillbaka!

januari 11, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

I slutet av förra året kom äntligen Emres andra handbok (den första skrev jag om HÄR), och nu har jag dessutom hunnit läsa den.

Förutom den nya klasskompisen Ömer så har Emre inga kompisar. Det är till och med så att Emre känner sig osynlig. Inte ens sådana som han gått med på fritids i tre år kommer ihåg vem han är. Ömer tycker att det är dags att Emre blir lite mer känd, och det bästa sättet att bli känd på är att göra filmer och lägga ut på Youtube. Enligt Ömer. Det enda Emre är riktigt bra på är Minecraft, så de bestämmer sig för att göra en Minecraftfilm. På bara några dagar kommer Emre vara känd över hela världen, lovar Ömer. Problemet är bara att det inte blir någon bra film. Den blir faktiskt riktigt dålig, och Ömer får lova att inte lägga ut den på nätet så någon kan se den. Istället lyckas Emres odrägliga lillebror Izzet göra en film tillsammans med sin dansgrupp och den sprider sig som en löpeld. Ömer och Emre måste ta till något annat, och Ömer har naturligtvis lösningen. Katten Mogwaii älskar Emre, och att lata sig, men till tricks och roliga filmer är hen inte till mycket nytta visar det sig. Men när Ömer väl bestämt sig för något är han som döv för alla invändningar, och han drar med sig Emre och stackars Mogwaii ut för att göra en rolig film. Dessvärre ser det mer ut som att Emre misshandlar Mogwaii än att katten gör konster och när den filmen faktiskt läggs ut på nätet blir Emre visserligen igenkänd, men snarare ökänd än känd.

Den här boken var kanske inte riktigt lika rolig som den första, men jag läste den med nöje och ser fram emot att fortsätta följa Emres och Ömers eskapader och missförstånd.

Tredje boken om Emre är redan på väg och den heter Emres handbok i konsten att fixa en fest, och förstöra en.

Jane, räven och jag

januari 3, 2017 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Tillbaka från julledigheten möts jag av ett paket med några nya böcker, bland annat den här fina serieboken.

Jag läste den på stående fot vid skrivbordet direkt när jag öppnat paketet och tyckte mycket om den, både bilder och historia.

Helén är utfryst av sina gamla kompisar. De skriver elaka saker om henne på väggarna på toaletten, att hon är tjock och luktar illa, de viskar och fnissar när hon går förbi. Det finns ingenstans på skolan att gömma sig längre och Helén vill helst bara försvinna. Men hon har en plats där hon kan drömma sig bort och det är när hon läser Jane Eyre, en klassiker från mitten av 1800-talet om en fattig flicka som får arbete som guvernant på ett fint gods. Helén kan identifiera sig med den fattiga och enkla flickan Jane. När klassen åker iväg på en skolresa blir Jane Eyre hennes räddning, ända tills Caroline dyker upp. Caroline som inte verkar tycka att det är något fel på Heléne och som till och med skrattar så hon kiknar åt saker som Heléne säger. Som pratar, och pratar, och pratar med henne som om de känt varandra alltid.

Till synes enkla blyertsteckningar i grått från Heléns liv bryts då och då av med färgmättade bilder ur Jane Eyre. Och mot slutet vågar sig även lite hoppfull färg in bland husen och träden i Heléns verklighet.

Jag tänker att den funkar att sätta i händerna på vem som helst från åk 4 och uppåt. Kanske kan den locka en och annan till att läsa Jane Eyre också.

Julkalender Lucka 22 – Varm vinter

december 22, 2016 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Första dagen efter jullovet kommer Annie till en skola i byggkaos. Bara vissa delar är färdiga, medan andra är täckta av skyddsplast och avspärrningar. Det har gått en hel lång höst sedan sommaren i stugan där Annie upptäckte att hon ser, hör och känner lite mer än andra människor. Det var inget hon gillade och hon är glad att allt varit normalt sedan dess. Men redan första dagen i skolan börjar hon ana att det är dags igen. Hon hittar en tung metalldörr i källaren och kan inte låta bli att öppna den. Där bakom döljer sig rader av gamla slitna metallsängar och på golvet blodröda fläckar. Dessutom tycker Annie att hon skymtar en gammal kvinna där inne. I andra änden av huset, högst upp på vinden där NO-salen är inrymd känner hon också av en märklig närvaro och i förrådet står glasburkar med oidentifierbara saker i formalin. Vad är det egentligen som hänt på skolan? Är det experiment? På människor? Annie får gång på gång känslan av att någon vill henne något, och hon kämpar för att inte låta någon märka det på henne. Ingen människa skulle ju tro henne, inte ens bästa kompisen Fanny.

Men vem är det som lägger guldhalsbandet i hennes skåp i skolan, inte bara en utan två gånger? Hur kan den obehagliga NO-läraren Katarina Brand vara överallt samtidigt? Och varför går brandlarmet gång på gång den här vintern? Det är förtvivlat svårt att vara normal när ingenting omkring en är som det borde.

Läs också Svart sommar – första fristående boken om Annie.

Julkalender Lucka 15 – Jakten på Julen

december 15, 2016 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Det lackar som bekant mot jul, och nu när både tredje advent och lucia är passerade så är det väl dags att tänka på högtiderna som väntar. I min familj har vi aldrig haft tomte. När jag var fem eller så fick jag ett par skidor av min farfar och hans fru och de hade tänkt vara roliga och klätt in skidorna i en tomteutstyrsel och ställt dem i hallen. Sedan tyckte de att jag skulle ge tomten en kram och KLÄ AV HONOM!!!! Jag som ogillade att göra saker när andra tittade på ville verkligen inte krama en vilt främmande man och ännu mindre ta av honom kläderna medan släkten stod och glodde på mig. Lite av ett fiasko det där. Jag var ju som sagt inte heller van vid tomtar. Julklapparna la mina föräldrar under granen när jag sov, det visste jag, och tidigt på julaftonsmorgonen smög jag ner och bara satt där och tittade på granen, presenterna och insöp stämningen. Jag kan verkligen sakna den där magin som fanns – även utan tomte.

Matt Haig har skrivit en berättelse som verkligen handlar om magi. Om att våga tro, om att vara tvungen att tro, för att allt annat är otänkbart. Och om tomten.

Nikolas bor med sin far skogshuggaren i en pytteliten stuga i skogen. De har nästan ingenting, men det enda Nikolas verkligen saknar är sin mamma, som dog för några år sedan. Fadern brukar alltid berätta om de glada, snälla, givmilda alverna som bor långt uppe i norr och Nikolas hoppas verkligen att de finns på riktigt. En dag kommer en jägare till stugan och han vill ha med Nikolas pappa på en expedition för att hitta alvernas by. Kungen har utlovat en stor belöning till de som kan bevisa att byn verkligen finns, och Nikolas pappa kan inte motstå en sådan chans till rikedom. Under tiden ska Nikolas elaka faster bo hos Nikolas och ta hand om honom. Men månaderna går och fadern kommer inte tillbaka och till slut känner Nikolas att han lika gärna kan ge sig av för att leta efter sin far, han står inte ut med fastern en sekund till. Det visar sig vara en långt svårare och farligare färd än han kunde tänka sig. Som tur var hittar han en oumbärlig vän på vägen, renen Blitzen som låter honom rida på sin rygg, och som peppar honom när han är på väg att ge upp.

Det här är en bok om godhet och öppenhet och om att våga lita på de som inte ser ut exakt som vi själva. Om att hitta en egen väg i livet, lita på sin intuition och våga göra det rätta även när alla andra säger tvärt om. Nikolas förlorar en hel del på vägen, sitt hem, ett värdefullt minne av sin mor och till och med sin far, men han vinner respekt och ett helt folks tillit. Och han hittar till slut sitt kall, det som skänker honom mest glädje i livet och som gör att han slipper åldras mer. Att ge.