Bläddra efter
Författare: Emelie

Ännu en från Norge

Ännu en från Norge

Jag kan lika bra mata på med ytterligare en ny bok från vårt rika grannland i väster. Maria Parr har inte skrivit så många böcker, men de är å andra sidan väldigt bra. Våffelhjärtat från 2007 har jag tipsat om många gånger och den läses åtminstone då och då, om än inte så mycket som den förtjänar. Den går tyvärr inte längre att få tag på på svenska. Nu har det äntligen kommit en fortsättning.

Trille och Lena bor fortfarande kvar i Dunk-Matilde, viken på ön i fjorden vid Norges kust, men de har blivit några år äldre. Fast inte klokare, skulle jag säga.

https://www.adlibris.com/se/bok/min-bastis-malvakten-9789129707809
Lena spelar fortfarande fotboll med killarna, och är fortfarande bäst på det. Trille undrar hur han ska imponera på Birgitte, den nya tjejen i klassen. Och tillsammans får de fortfarande de mest galna idéer, som till exempel att bygga en flotte och åka över till fastlandet, tvärs över bråddjup och färjefarled.

Men det är också saker som inte känns riktigt som de ska. Mamma är så trött jämt att Trille undrar om hon är sjuk, pappa är irriterad och farfar verkar inte förstå att han faktiskt håller på att bli gammal.
Och när Lena blir petad ur fotbollslaget och det visar sig att Birgitte är snäll inte bara mot Trille utan även mot mobbaren Kai-Tommy vet Trille inte hur han ska förhålla sig till allt längre.

Trille och Lena har hunnit bli 13 år i den här boken, men liksom Våffelhjärtat, i vilken de var 10 år, tycker jag att boken passar bättre för läsare/lyssnare som är lite yngre. Om Våffelhjärtat är perfekt i åk 2 så kanske den här boken passar fin i 4:an eller 5:an. Äldre elever kommer nog tycka den är lite för barnslig.

Hjärtat är en knuten hand

Hjärtat är en knuten hand

Jag verkar ha en förkärlek för böcker som handlar om hjärtan, alltså de fysiska muskler som pumpar runt blodet i våra kroppar. Kanske handlar det om att jag själv för tre år sedan plötsligt drabbades av hjärtsjukdom och tvingades operera in en pacemaker. Eller så är det bara otroligt fascinerande att en muskel, stor som din knutna näve, är det som får hela din kropp att fungera. Med visst bistånd från hjärnan såklart 😉

https://www.adlibris.com/se/bok/hjartat-ar-en-knuten-hand-9789127155824Hjärtat är en knuten hand av den norska författaren Ingrid Ovedie Volden handlar om Oliver och Aline. Oliver bryr sig inte överdrivet mycket om skolan, han kommer ofta försent och kan tillbringa hela lektioner med huvudet lutat mot sin bänk. Han är frustrerad över att mamma har lämnat pappa för en annan man och att pappa helt verkar ha tappat greppet och bara hasar omkring hemma i pyjamasbyxor. När klassen får i uppgift att titta på ett organ i kroppen ämnesövergripande ger han liksom upp innan han ens börjat. Sååå jobbigt. Och så händer det som inte får hända, hans pappa blir akut sjuk och hamnar på sjukhus. Läkarna tror att det är något med hjärtat.
Aline går i samma klass som Oliver och är gaska nyinflyttad. Hon vill egentligen inte vara där, familjen testar ett år ”på prov”, och har bestämt sig för att aldrig prata med någon i skolan om det inte är absolut nödvändigt. När klassen får uppgiften väljer hon hjärtat. Hon mailar omedelbart till kardiologen och ber att få komma och träffa en hjärtläkare för att lära sig mer.

Och där, på golvet i en korridor på kardiologavdelningen, möts Aline och Oliver. Trevande och avvaktande till en början, men med tiden inser de båda hur mycket de gillar varandra. Det är ju bara det att det inte går. Oliver kan inte erkänna för sina kompisar att han gillar den tysta nya tjejen. Och Aline kan inte bryta sitt löfte om att aldrig prata med någon i skolan.
Jag gillar Hjärtat är en knuten hand. Den är inte yvig och högljudd, men jag tror att många kan känna igen sig i både Olivers och Alines liv och känslor.

Ester Tagg och den flygande holländaren

Ester Tagg och den flygande holländaren

Ester har levt hela sitt liv på Silverskedens barnhem och det har verkligen inte varit någon dans på rosor. Det enda hon har kvar efter sina föräldrar är en halv skattkarta med en bild av ett flygande piratskepp. Föreståndarinnan Stella har nogsamt sett till att inte ett enda av barnhemmets barn blivit adopterat och på deras 10-årsdagar har hon sålt dem till en närbelägen fabrik, för att få pengar till den porslinsbutik hon drömmer om att öppna så snart barnen är borta. Nu är det bara Ester kvar på hemmet och om ynka tre dagar är det hennes tur. Men Ester kan inte tänka sig något värre än att bli slav på fabriken.
När hon ska gå in med morgontidningen till Stella ser hon en bild på piratskeppet Den flygande holländaren, och det ser exakt ut som skeppet på hennes karta. Ester inser att det är lönlöst, men hon ber ändå Stella om lov att få gå till torget där det står att skeppet ska ankra redan samma dag. När hon istället blir inlåst i jordkällaren, rymmer hon från sin inlåsning och lyckas smita ombord på skeppet trots den vaktande piraten. Så snart skeppet lättat ankar blir hon upptäckt och satt att skala potatis tillsammans med skeppskocken England. Ingen av de övriga piraterna, och framför allt inte Bess som var den som höll vakt när Ester smög sig ombord och kaptenen Stålhjärta, är förtjusta över att ha en fripassagerare så det känns det skönt att ha den snälla England vid sin sida. Men varför reagerar han så konstigt när hon säger att hon heter Ester Tagg och vad är det Stålhjärta döljer för henne angående hennes föräldrar.
Ester är smart, smidig och klurig. Det är en ganska okomplicerad historia som passar den som läser ganska obehindrat, men inte vill ha en alltför tilltrasslad handling. Vissa delar går lite väl enkelt och fort förbi, kan jag tycka, men allt måste såklart inte vara superkrångligt. Och jag gillar att det är Ester som sitter på lösningen till hela Stålhjärtas bekymmer och också att hon ensam hittar skatten när den vuxna piraten misslyckas. Författaren är debutant i barnbokssammanhang och jag hoppas att hon vågar dröja lite mer i handlingen i kommande böcker.
Det här är ganska tydligt första delen av flera om Ester Tagg (jag läser på förlagets webbplats att det ska bli totalt tre) och jag ser fram emot fortsättningen då jag hoppas att Stålhjärta, sitt namn till trots, ger sig ut tillsammans med piraterna och Ester på jakt efter Esters föräldrar.
BILDERböcker

BILDERböcker

Jag köper inte in speciellt många nya bilderböcker till mina skolor, av den enkla anledningen att pengarna alltid tar slut ändå och att bilderbokslånandet är relativt begränsat. Visst lånar förskoleklassens elever och lärare en del och ibland kommer grupper av barn från de närmaste förskolorna, men det är ändå en ganska liten del av de totala utlånen.
Men när vi med ojämna mellanrum får böcker av kulturrådet via folkbiblioteket, så brukar jag hålla ett litet öga på bilderböckerna och norpa åt mig några stycken för att på så sätt ändå utöka och förnya beståndet.
Nu senast fick jag tre stycken och dessa har jag just läst. Jag hade tänkt testläsa dem på mina barn innan jag skrev om dem, men den ena ungen har snöat in på hästböckerna om Märta och för den andra är det bara kapitelböcker som gäller just nu. Igår läste vi ut första berättelsen om superhjälten Lisa, i Handbok för superhjältar.

Det var framförallt två av de tre jag fastnade för, och kanske båda var mest för bildernas skull. Vargen, ankan & musen är illustrerad av Jon Klassen som även skrivit och illustrerat de underbara hatt-böckerna Jag vill ha min hatt och Det är inte min hatt som vår tidigare medarbetare Magdalena skrev om här på bloggen för länge sedan. Väldigt mycket i Jon Klassens bilder ligger i miner, blickar, och i skillnaden mellan vad texten säger och bilden visar. I Vargen, ankan & musen är bilden mer ett rakt komplement och inte på samma sätt en motsats till texten, men känslan, stämningen, blickarna finns där fortfarande.
Boken handlar om musen som träffar på en varg i skogen. Vargen slukar musen hel och hållen, men när hen kommer ner i magen visar det sig att där redan bor en anka. Ankan har duk på bordet och marmelad till frukostbrödet och ser ut att ha det ganska mysigt. När hen berättar att det faktiskt är bättre i magen än utanför – eftersom hen inte längre behöver vara rädd för att bli uppäten av vargen – så inser musen att det skulle kunna bli riktigt bra. Musen bestämmer sig för att stanna. Men när de firar med dans mår vargen inte alls bra, han gnäller och åmar sig och ankan och musen kommer med goda råd inifrån magen. ”Ät en rejäl bit god ost. Och ett krus vin. Och några bivaxljus.” Fast frågan är om det gör vargens liv så mycket bättre. Men musen och ankan får en riktig fest!
Den andra boken handlar om den lilla tjocka ponnyn Rosabel. Hon är minst av alla hästarna i stallet och hon kan inte hoppa över ett enda av hindren på ridbanan. De andra skrattar åt henne när hon försöker, och misslyckas. Men på nätterna, och ibland även dagtid, så drömmer Rosabel att hon är någon annan. Att hon är den som alla vill följa efter, den alla vill vara eller vara med, att hennes man är fin och blank och att prinsessan ska vilja rida på henne. Rosabel frågar sin mamma varför hon heter Rosabel, när hon inte ör rosa. Hon kanske inte ens gillar rosa!
Men så dyker det upp ett konstigt djur vid ridhuset. Rosabel vet inte vad det är för något och det kanske inte har så stor betydelse. Djuret tar med Rosabel ut från stallet, bort mot skogen, iväg från alla stroppiga storhästar som tycker att de är så mycket mer värda än hon. Det känns skönt att vara fri, att skena över en äng, dricka vatten ur ett vattenfall och sedan upptäcka att det inte bara är mamma Margret som letar efter henne, efter Rosabel, på stallbacken och i hagarna. Oroligt ficklampsljus dansar runt hela stallområdet.
Även här är som sagt bilderna en stor del av upplevelsen. De är mestadels ganska mörka med ett och annat ljust, ofta rosa, uppslag. Den lilla tjocka (”Det är du inte alls. Du är bara lite mullig. Och stark. Som en ponny ska vara.” säger mamman) ponnyn, de uttrycksfulla ögonen och minerna. Och budskapet att du faktiskt inte behöver se ut eller vara som alla andra för att du ska vara viktig. Det är en fin bok.
Jag tror att jag behåller den hemma lite till så kanske jag kan locka åtminstone Märtaläsaren att testa en annan bok någon kväll.
Fotboll

Fotboll

Fotbolls-VM må vara slut för Sverige för den här gången, men intresset för fotboll lär bestå. Jag tror att önskan om fotbollsböcker är en av de mest frekventa på biblioteksråden på mina skolor. Idag när jag kom till jobbet väntade en låda med, bland mycket annat, två nya fotbollsfaktaböcker. 

I Mål! Allt du vill veta om fotboll får vi redan på omslaget veta att ”Bollens snitthastighet vid ett straffskott är 113 km/h” och jag blir genast mycket tacksam över att inte vara fotbollsmålvakt. Inne i boken får vi sedan fotbollsfakta uppdelat på: den historiska aspekten av spelet; regler och fasta situationer; bollskicklighet; de olika positionerna på plan; hur klubbspel funkar; olika viktiga tävlingar och turneringar. Boken är full av både foton och olika typer av datoranimerade bilder. Jag, som är ungefär lika fotbollsintresserad som en strumpsticka, tror att den här boken verkligen kan fylla en plats bland de mer intresserade eleverna och ge dem roliga fakta att briljera med i diskussioner med likasinnade.

Den andra boken heter Proffsens bästa fotbollstrick och är en handbok i just det. 30 av fotbollens stora spelare har fått bidra med ett specialtrick som de använder sig av. På vänstersidan av uppslaget ser vi en bild av spelaren och en faktaruta om hen. På höger sida finns tre eller fyra små animerade rutor med förklarande text till hur finten eller tricket genomförs. Min totala avsaknad av både teoretisk och praktisk kunskap om fotboll gör det omöjligt för mig att avgöra om det går att lära sig tricket av bilderna och texterna, men jag kan tänka mig att en hyfsat spelintresserad person i alla fall får lite mer kött på benen än om hen bara tittar på klipp med finterna utan förklaring till vad det är som händer.
Det stora problemet med böckerna tycker jag är bristen på kvinnliga spelare. Endast tre av de 30 spelarna i boken om tricks är kvinnor, tyskarna Alexandra Popp och Dzsenifer Marozsán och (naturligtvis) brasilianska Marta. Det tycker jag är för dålig uppslutning med tanke på hur stor damfotbollen blivit på sista tiden. Även i Mål! är i stort sett alla bilder från herrmatcher och på manliga spelare. De animerade bilderna som visar taktik och spelsystem är spelargubbarna visserligen nästan ansiktslösa, men även här är det en manlig kropp som visas. Listorna på titlar och rekord i slutet av boken tar i stort sett uteslutande upp herrlagen. Endast i rutan om OS finns damresultatet med. I en bok från 2017 tycker jag definitivt att jag som läsare har rätt att kräva mer än så.
Blodröd måne

Blodröd måne

12-årige Blue Montgomery kan inte vinna. Det går inte. Oavsett vad han tävlar i,
Fia med knuff eller löpning, eller att stå upp för sig själv mot en mobbare, så
förlorar han. Den här sommaren innebär det att han har ena armen i gips. Hans
pappa Alan däremot, är en vinnare. Alan är racingförare och vinner i stort sett alla
tävlingar han ställer upp i. Och om han inte vinner gör han det med vilje för att det inte ska verka misstänkt. Efter ett uppehåll i karriären har pappan bestämt
sig för att börja tävla igen och under tiden ska Blue bo hos sin farmor Eve.
Eve bor i ett enormt hus i en pytteliten by med endast 340 invånare mitt ute i ingenstans på gränsen
mellan Georgia och Florida. Närmsta granne är ett träsk. I huset bor också tre
av Blues kusiner.
Det är nåt speciellt med släkten Montgomery, och det beror på
en tvåhundra år gammal legend. Antingen så är medlemmarna i familjen födda med
tur och allt går deras väg, eller med otur och olycka. Vart hundrade år, när
månen blir blodröd, kan en lycklig familjemedlem försöka ta sig ut i träsket för
att möta den skräckinjagande alligatorn Munch och ändra sitt öde. Snart är det
dags igen och huset fylls av lycksökande släktingar från hela världen. Alla
väntar på att släktens äldsta medlem, mor Myrtle, ska välja ut den som ska få
försöka och under tiden försöker de på alla sätt de kan övertyga henne om att
det är de själva som är bäst lämpade för uppdraget.
Blue inser redan från början att han inte har någon chans att bli av med sin förbannelse,
men den nyinflyttade grannen Tumble som drömmer om att bli (super)hjälte
bestämmer sig för att göra allt hon kan för att han ska klara det. Men har egentligen Tumble den tur som behövs för en riktig hjälte? Varenda gång hon gör något hjältemodigt så slutar det med att hon själv måste räddas av någon annan. Inget vidare slut på hjältemodiga uppdrag direkt. Det hjälper inte hur många gånger hon läser sin favoritbok Var en hjälte varje dag av Maximal Star, och hur väl hon kan alla hjältebudorden och hur noga förberedd hon än är. Det går inte riktigt som hon tänkt sig ändå. Men den här gången, kanske…
Blodröd måne är, liksom Cassie Beasleys förra bok Cirkus Mirandus som jag skrev om på bloggen tidigare i år, en historia som ligger på gränsen mellan det verkliga och det magiska. Väldigt mycket av det som händer har inget övernaturligt inslag överhuvudtaget, men så kommer det en vändning som inte går att förklara med någon logik och läsaren får finna sig i att fantastiska och magiska saker händer. Även om inte ens huvudpersonerna i boken riktigt vet hur de ska förklara dem. Jag, som verkligen mer än en realist- än en fanastyfantast när det kommer till böcker och film, gillar det.  

Mystiska gåtor

Mystiska gåtor

Jag har skarpt gillat boken Sant eller falskt där olika mer eller mindre sanna historier presenterats och läsaren har fått gissa sig till vilka som verkligen hänt. På nästa uppslag står rätt svar, men också en förklaring. Det är ett roligt koncept och ypperligt att använda i källkritikssammanhang och för att visa hur lätt det är att göra något sannolikt genom att blanda in hel- och halvsanningar i en i övrigt genomlurig historia.
Nu har det kommit en variant på temat. I 18 mystiska gåtor är alla berättelserna sanna men det är läsarens uppgift att föröka lura ut hur det har gått till. Jag ska ge några exempel:
På 1920-talet satt Adolf Hitler i fängelse och under den tiden skrev han flitigt på sin skrivmaskin. Resultatet blev boken Mein Kampf. Långt senare, på 1970-talet fanns det en man som drev en affär som bara sålde saker från andra världskriget. Han bestämde sig för att tillverka ”originalet” till den berömda boken och lärde sig skriva med precis samma handstil som Hitler. Han lyckades sälja den förfalskade texten till en samlare, men blev avslöjad – vad var det som avslöjade honom?
I början av 80-talet lyckades den berömda magikern David Copperfield trolla bort Frihetsgudinnan i New York. Han hade ställt upp en scen med läktare. Bakgrunden till scenen var den magnifika utsikten över Frihetsgudinnan. Över statyn cirklade två helikoptrar. Så drog Copperfield för ett rött draperi så att statyn skymdes och under några minuter pratade han och det spelades hög musik. När draperiet drogs undan igen cirklade helikoptrarna fortfarande på himlen, men statyn var spårlöst borta. Så drogs draperiet för igen någon minut och när det åter drogs undan så var Frihetsgudinnan tillbaka, precis där hon alltid brukade stå. Men Copperfield hade naturligtvis inte flyttat på statyn, utan på något annat. Vad?
Det är riktigt roligt att läsa om dessa ”magiska” händelser. Visserligen är vissa välkända (och kanske lite uttjatade) som den olycks- eller förbannelsedrabbade Bermudatriangeln och den fladdrande amerikanska flaggan vid månlandningen, medan andra känns nya och spännande. Det är också kul att vissa är väldigt nya och aktuella, som pranks gjorda för bara något år sedan, medan andra är hundratals år gamla.
Det här är definitivt en bok att läsa och klura över tillsammans.

De svåra frågorna

De svåra frågorna

Ofta fascineras jag av alla kloka saker som både mina egna (4 & 6 år gamla) och barnen jag möter på jobbet säger. Men ibland händer det naturligtvis att jag reagerar på den totala motsatsen och undrar hur ett barn kan ha levt 6, 8 eller 11 år UTAN att ha fått lära sig, fått höra talas om, fått veta… För det handlar ju oftast inte om att de inte lärt sig, lyssnat eller tagit reda på, det handlar om att vuxna i barnens närhet inte har sett till så att det har fått veta. Det är vår uppgift att bombardera barn med bra kunskap, sådant som de behöver veta och hjälpa dem förstå allt som verkar (eller är) knasigt.
I maj jobbade jag med en läsgrupp i åk 5. Vi läste Alex Dogboy som handlar om ett gatubarn i Honduras. Alex föräldrar överger honom för att åka till USA och han rymmer från sin moster för att leva på gatan. I diskussionerna om boken kom vi in på människor som lever på gatorna i Sverige och hamnade hos de romska tiggarna. Alla i gruppen hade naturligtvis sett dem, och alla hade synpunkter på deras liv och vad de sysslar med. Jag upplevde att det fanns en del fördomar bland barnen i deras syn på tiggarna, ord som kanske inte helt lät som deras egna, och jag kunde inte bemöta dem helt och fullt just då.
Idag,  när jag läste Pejjes många frågor – tiggare, längtan och mobiltelefoner, insåg jag att detta är en bok med en hel del bra svar.

Pejje ser tiggare utanför affären, en kvinna med ett foto av två barn och när han tittar på fotot känns det som att barnen tittar honom i ögonen och vill att han ska hjälpa dem. Han förstår inte riktigt hur det här med tiggarna egentligen funkar, och frågar sina föräldrar tusen frågor, men mamma och pappa verkar inte heller riktigt veta. Han undrar hur tiggaren som är så fattig kan sitta och prata i en mobiltelefon, när de är så dyra, och vem pratar hon ens med? Om barnen där hemma i Rumänien är fattiga borde de väl inte ha någon telefon, när inte ens han själv har fått en? Tillsammans benar Pejje och hans föräldrar ut hur det skulle kunna vara, och i slutet av boken får några tiggare själv svara på frågor som varför de är fattiga, hur de kan ha telefon, om någon annan tar deras pengar och var de sover om nätterna. Boken är illustrerad av Emma Göthner, som gör till synes enkla bilder, men med väldigt uttrycksfulla ögon.
Boken är utgiven i samarbete med Stockholms stadsmission och inspirerad av deras kampanj Prata med barnen. Här finns en film och svar från både tiggare och Stadsmissionen på frågorna ovan och några till. Du kan också läsa handfasta råd och tips på hur du kan prata med barnen om tiggeri. Detta är en bok jag ska tipsa ”mina” förskollärare om när hösten kommer.

Hur mycket kan en bibliotekarie läsa, egentligen?

Hur mycket kan en bibliotekarie läsa, egentligen?

Att visa att vi vuxna också läser – att det inte bara är något vi konstigt påfund vi prackar på barnen  – är en viktig del i att göra barnen till läsare. Det handlar inte om att lära sig läsa. Det handlar om att bli en läsare, att tränga genom det praktiska, tekniska med läsandet, komma förbi kämpafasen och kunna ta till sig en berättelse utan ansträngning. Eller okej, ibland är det ansträngande för mig också, men numera vet jag att det oftast lönar sig att göra den ansträngningen, jag vet att jag får nåt ut av det i slutändan. Lön för mödan! Och vi måste visa barnen att den fasen finns där bakom allt kämpande.

Jag har under hela läsåret haft en Läsvägg där jag sätter upp bilder av vad personalen på skolan läser. De mailar, säger till mig i förbifarten eller lägger upp en bild i skolans facebookgrupp och så skriver jag ut bilderna och sätter upp tillsammans med ett foto på personen. Väggen är helt överfull, men just eftersom den också är full av bilder på personerna så väljer jag, i sann gdpr-anda, att inte publicera den här.
Men nu har jag fått en ny idé. Jag kommer att sätta upp bilder på alla böcker jag läser på ett annat ställe. Alla böcker, från bilderböcker och börja läsa via mellanålders- och ungdomsböcker till vuxenböcker, ska få en liten bild och en plats och de får sitta kvar där under hela året. Jag har gjort det till en utmaning för eleverna också. Om det är någon som kan klå mig i läsning, alltså som läser fler böcker än jag under året, då får de ett fint pris. Men de måste ju kunna bevisa det på något sätt, som att berätta eller skriva en recension eller liknande om böckerna.
Jag har gått ganska hårt ut nu i juni och haft förmånen att ha kunnat lyssna på flera böcker medan jag har återlämnat och ställt upp alla högar med böcker, gallrat gamla böcker och våttorkat hyllor och annat sånt dödstrist arbete. Jag vet att det kommer månader då jag knappt får i mig en enda bok. Sån är jag – periodare.

 För att vara tre veckors läsning är det ganska imponerande. Om jag får säga det själv. Och det får jag ju eftersom ingen kan säga emot mig. Jag har redan skrivit ut ytterligare ett antal framsidor på sådant jag har tänkt läsa, men de får snällt ligga och vänta tills jag iaf har påbörjat böckerna.

Men när jag ser hur helheten ser ut än så länge, ser det ju inte mycket ut för världen… Plats för påfyllnad. Utvecklingspotential. Rum att växa…
Det blir verkligen intressant att följa väggen under läsåret, fram till nästa sommar. Hur många böcker kommer jag att ha läst? Hur många av dem kommer jag att komma ihåg? Hur många vuxenböcker och hur många barnböcker blir det egentligen under ett år?

Jag har alltid varit lite avis mot dem som har läsböcker där de fyllt i allt de läst sedan de var barn, med en liten sammanfattning och kanske ett betyg. Men jag har aldrig varit så organiserad och även de gånger jag har försökt skriva upp allt jag läst så har jag misslyckats och glömt efter ett tag. Men den här väggen kommer jag ju inte att kunna missa. Nu måste jag skärpa till mig! Nu är det ju TÄVLING!

Häng gärna på, utmana mig! Hur många böcker läser du under ett år?

På gränsen mellan barn och vuxen

På gränsen mellan barn och vuxen

Den senaste veckan har jag läst två ungdomsböcker för elever som definitivt är äldre än de jag jobbar med. Fantastiskt roligt som omväxling från alla mellanålders- och börja läsa-böcker som jag brukar sätta i mig.
Böckerna har, insåg jag efter ett tag, väldigt många likheter. Och säkert ännu fler olikheter… Böckerna är båda inlästa av sin respektive författare. Böckerna handlar om 17-åriga tjejer, på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Båda huvudpersonerna har frånvarande mammor – även om skälen skiljer sig åt. Båda känner stort ansvar för sina pappors väl och ve. Båda känner sig annorlunda än sina jämnåriga. Båda blir kära. Båda böckerna är väldigt bra!

Så vilka är då böckerna?

Men medan Jorinde i Tionde våningen bor ensam eftersom hennes mamma hittat kärleken och flyttat till USA och pappan är deprimerad och bor i sommarhuset i skärgården, så bor Liv i Inuti huvudet är jag kul ensam med sin pappa eftersom mamman dog i en bilolycka när Liv bara var 2 år.
Jorinde får ofta höra från sina klasskompisar att hon lever ett lyxliv. All denna frihet, ingen som tjatar, en hel fyrarumslägenhet för sig själv. Men för Jorinde innebär det också att ingen annan städar, ingen har handlat mat när hon kommer hem, inte lagat den heller, förresten. Ingen frågar hur hennes dag har varit, småpratar om allt och inget, frågar om hon vill ha en kopp te på kvällen. Allt det där vanliga familjegyttret, på gott och ont, får hon klara sig utan. Och så är det pengarna. Jorinde har aldrig några pengar. Hon äter snabbnudlar, vita bönor i tomatsås, billigt pålägg som leverpastej. Och hon skulle aldrig drömma om att skippa lunchen i skolan – gratis mat fem dagar i veckan! Fast det där med pengarna kan hon ju inte erkänna för någon, för hon vill ju inte att de ska tänka illa om hennes föräldrar.
Inte ens bästa kompisen Agnes, som tillbringar så mycket tid tillsammans med Jorinde, verkar förstå vidden av den ensamhet hon känner. Och allt hade väl tuffat på som vanligt om det inte hade varit för Emanuel. Han bara dyker upp på en fest som Jorinde och Agnes har och har får med sig (okej, han tar) en kristallkula i brunt glas som tillhör en kristallkrona som en gång hängt på Jorindes morfars fars skepp. Jorinde älskar den där kristallkulan och hon vill såklart genast ha tillbaka den, men istället råkar hon bli kär i Emanuel. Och Jorinde känner mer och mer att tyngden av alla människor som behöver henne håller på att bli för stor. Mamma i USA vill att hon ska komma dit över jul, och vill att Jorinde ska klara och kanske till och med älska sitt nya fria liv. Pappa ute på sin ö behöver muntras upp, hindras från att ta livet av sig och kan ju inte lämnas ensam hela julen – hur skulle han överleva det? Agnes blir svartsjuk när Jorinde blir kär i Emanuel, för hur ska hon klara sig om Jorinde bara håller på att kärar hela tiden. Och dessutom tycker Agnes att Jorinde daltar alldeles för mycket med sin pappa. Jorinde dras år fyra håll samtidigt och hinner aldrig riktigt fundera över vad hon själv skulle vilja. Ständigt dåligt samvete och en känsla av att det är alla andras tur nu, hon måste själv stå tillbaka lite.
Livs liv ser helt annorlunda ut. Hon har precis flyttat med sin pappa från lägenheten i Stockholm till ett stort gammalt ruckel utanför det lilla samhället Ingelstad, utanför Växjö. Pappan växte upp i Ingelstad och hade alltid drömt om det där specifika huset, och plötsligt en februarimorgon står Liv på busshållplatsen på landsvägen och väntar på bussen till sin nya gymnasieskola. Liv avskyr det. Hon har alltid varit fruktansvärt blyg, en liknelse som hon ofta använder om sig själv är ”stum tomat” och allt hon gör och säger analyseras i det oändliga, in i minsta detalj. Redan den där första dagen gör hon sig bilder av medresenärerna på bussen. Det är Candycrush – tjejen som troligen kommer från Syrien och inte kan svenska än, hon ser sur ut och spelar sammanbitet cc hela vägen in till Växjö. Det är portföljmannen, lärarkvinnan och så Dostojevskij som går på i Ingelstad, och som kallas så eftersom han håller på att läsa en roman av författaren.
Liv säger helst ingenting alls och rasterna blir ett veritabelt helvete. Hon tackar nej till att följa med till cafeterian, hon genomlider luncher, hon håller sig på sin kant och flyr in på toa. Men så börjar Candycrush prata med henne på bussen en morgon, och det visar sig att hon inte alls kommer från Syrien och att hon kan svenska alldeles felfritt, och det verkar heller inte som att Alia, som hon verkligen heter, bryr sig så mycket om att hon får sköta konversationen alldeles själv. Liv kan bara tänka på hur otroligt freakig hon måste framstå i Alias ögon, men Alia verkar inte bry sig om det heller.
När det är dags för grupparbete på franskan så hamnar Liv tillsammans med Dostojevskij, som i verkligheten heter Gunnar. Hon beklagar honom, inuti sitt huvud, eftersom grupparbete och muntliga redovisningar verkligen inte är hennes grej, men han verkar inte heller förstå vidden av hur freaky hon är. Han föreslår saker, planerar och bjuder hem henne till sig för att jobba färdigt. Liv kämpar, verkligen kämpar, för att verka lite normal, men när hela redovisningen inleds med total dödsångest och Liv svimmar mitt framför hela franskaklassen gör hon det enda möjliga. Hon slutar gå till skolan.

Båda böckerna känns så känslomässigt trovärdiga. De ständiga tankarna på att vara, eller i alla fall verka, normal. Övertygelsen att folk runt omkring bara råkar vara snälla ibland fast de egentligen inte gillar en. Att hela tiden ta hänsyn till alla andras känslor/viljor/behov till den grad att de egna känslorna/viljorna/behoven blir alldeles suddiga. Att alltid tänka på hur andra uppfattar en. Att aldrig kunna säga allt eftersom det skulle få alla runt omkring att springa iväg vilt skrikande. Att tvingas ljuga för de som betyder mest eftersom sanningen är så jobbig.
att definiera vem böckerna passar för är såklart alltid svårt, men jag skulle säga att alla från 14 år kan läsa dem med behållning. Tonårsföräldrar bör nog faktiskt göra det.

ps. Maria skrev om Tionde våningen tidigare i våras.