Biblioteksbubbel

Spöktivolit är den femte delen i Mårten Melin och Hanna Granlunds bokserie Spöksystrar. Varje del står för sig själv. Det är en bokserie som håller hög kvalitet, både i text och bild.
Klassen som Maj och Nila går i lyckades få ihop riktigt mycket pengar på sin skolpjäs, se fjärde delen om Spöksystrar. Nu vill de flesta i klassen åka till tivoli i Köpenhamn. Maj, som bor på kyrkogården för att hon är ett spöke, kan inte åka så långt bort och blir väldigt besviken.
Men Nila är verkligen en bra kompis och tillsammans med Oliver lyckas de övertala klassen att i stället stanna hemma och hyra herrgården. Det ska bli övernattning och pizza.
Det finns fördelar med att vara ett spöke, Maj kan ordna det extraordinära och vips står ett spöktivoli på ängen utanför herrgården. Eller är det ett spök-spöktivoli?
Ett kul grepp är att läsaren, som vet att Maj är ett spöke, känner sig klokare än de flesta i klassen.

Titta noga på framsidan, där tycker jag Hanna verkligen fått till något alldeles extra.
Längst bak bjuds läsaren på första kapitlet i nästa bok i serien. Hoppas den kommer snart.

Utomhus viner vinden och snön vägrar att ge med sig. Då är det skönt att ge sig ner under ytan och dyka efter pärlor. Pärlor i olika kulörer där de röda värderas högst. Det gäller att se upp, roshajarna lurar och om du har otur kan de gå till anfall. Miranda miste en arm när en roshaj plötsligt cirklade ovanför henne och gick till attack. Ändå är hon den skickligaste pärlfiskaren av dem alla och återkommer varje säsong för att tjäna ihop till sitt uppehälle.
Ett år vill båtföraren Marko att Miranda ska dyka tillsammans med jäntungen Syrsa. Även hon har fått offra en arm till roshajarna. Syrsa har en gåva som gör de två till ett bra team när de dyker, men  hon  rör upp en massa sand från botten och pratar hela tiden när de är ovanför vattenytan. Det kvittar hur Miranda försöker skaka av sig Syrsa, ungen är verkligen efterhängsen.
Just i det här skedet utfärdar den regerande drottningen en order där hon vill att alla ska söka efter den mytomspunna Ögonstenen. Den största pärlan av dem alla, som ska göra att ägaren inte längre behöver längta efter något mer i livet.

Finns den mer än i människors drömmar och i så fall var? Hur ser den ut? Berättelsen om Ögonstenen känner alla till och många är det som har blivit besatta och inte kunnat sluta leta. Ingen har kommit tillbaka och många barn har blivit lämnade av denna anledning. Även Mirandas pappa blev besatt och försvann. Ändå ger hon sig iväg, till en början tillsammans med Syrsa.
Men vad är viktigt i livet egentligen? Behöver vi längta? Det försöker den här äventyrsberättelsen besvara.
Karin Erlandsson har ett skickligt bildspråk och lyckas verkligen med att få mig att känna som om jag jag simmar i havets djup efter pärlor. Utan att blinka accepterar jag dykarhuvans konstruktion, att roshajar finns och hur de anfaller. Se där en riktig äventyrsberättelse som jag hoppas många ska få uppleva. En bra bok att högläsa när en sitter nära och samtidigt kan njuta av Tuuli Toivolas vackra bilder.