Biblioteksbubbel

Även om boken Kyssen av Jacqueline Wilson har några år på nacken tycker jag att den fortfarande håller och känns angelägen.
Sylvie och Carl har känt varandra sedan de var riktigt små. Nu går de inte längre på samma skola och träffas inte lika ofta. Innerst inne har nog Sylvie alltid trott att det ska bli de två för resten av livet men nu drar sig Carl undan allt mer. Han vill hellre umgås med sin nya kompis Paul.
På en fest kysser Carl Sylvies kompis Miranda, även om det var en lek så rasar Sylvies värld fullständigt ihop. Hon har inte, som vi läsare, förstått att Carl hellre skulle ha velat kyssa Paul. Som tur är har ungdomarna förstående vuxna runt sig som kan stötta dem i deras olika dilemman.
En fin skildring om den första kärleken och hur lätt ett hjärta kan krossas. Lika lätt som glas!

Jag har precis varit ute i skolans treor och jobbat med källkritik. Det blir lättare med de yngre eleverna att starta i skönlitteraturen, tycker jag.
Därför hade jag med mig Dödens bröder av Åsa Lind med illustrationer av Johan Unenge. Det är Opus Olsson som är huvudperson och en väldigt nyfiken kille. Han har upptäckt att vaktmästaren är borta och efter att ha hört några samtal och själv kommit på en del har han kommit fram till att Vaktis nog är kidnappad. Opus kompis Elena hjälper honom att bena upp bevisen. Hon gör en lista över vad de verkligen vet och vad de bara tror. Opus tycker nog att listan blev onödigt kort.
Efter att ha läsberättat denna inledning går vi över till tidningstexter. Jag har med mig artiklar ur Åtta sidor och SvD Junior som vi ska jobba med.

Eleverna läser i par och sen funderar vi på vad vi vet och vad vi bara tror. Är det något av det vi tror som det går att ta reda på? Så jobbar vi oss igenom artikeln och därefter kan de arbeta mer självständigt med nästa text.
Det är så många ”nyttigheter” som kommer med i de här resonemangen. Hur letar en på en karta?. Men va ligger inte Norrbotten längst ner! Varför heter det egentligen lappuggla? Jo fjädrarna ser ut som lappar, den har lappar i näbben, ansiktet är platt som en lapp… Aha, så smart säger de när sanningen uppdagas. De ställs även inför dilemmat att hela artikeln kanske bara är bluff och båg och hur kollar en sånt?
Både jag och eleverna tycker att det här är kul och de känner sig klokare när jag lämnar klassrummet.

I går eftermiddag förvandlade  jag och några från skolans kulturcrew biblioteket till en konsertlokal på mindre än en halvtimme. Då fanns där färdig scenplats och utrymme för nästan etthundra åhörare.

I morse stod andra från kulturcrew beredda att hjälpa musikerna med att bära in och rigga. Det var Kristian Bugge som kom med sin fiol och massor av kunskaper från folkmusiken. Han kom tillsammans med Ronni Wenzell som var betydligt tyngre lastad med en stor marimba och en vibrafon. Ronni har sina rötter i den klassiska musiken men det hindrar inte att de tillsammans skapar fantastisk musik.
De bjöd våra elever i årskurs fem och sex på två mycket fina konserter. Jag har hört många uppskattande ord både från elever och lärare. Killarna bjöd verkligen på sig själva och skapade fin kontakt med sin publik. Efter konserten fick de som ville prova att spela på instrumenten och många passade även på att få musikernas autografer.
Sen for Kristian och Ronni vidare på sin fullmatade turné och strax var biblioteket återställt och utlåningen i full gång.
Det är verkligen en ynnest att få njuta av så skickliga musiker och jag hoppas att våra vägar korsas igen.

Maria skrev ett inlägg om Förintelsens minnesdag som var nu i lördags den 27/1. Det är  ett angeläget ämne som vi  har skrivit om flera gånger förut här på Bubbel. Här kan du se de inläggen samlade.

Jag har precis läst om Annika Thors bok En ö i havet. Det är en bok som verkligen knyter an till temat men den bygger även broar till nutid och dagens flyktingar.

Här finns många beröringspunkter, att komma utan sina föräldrar och att oroa sig över hur de har det, att inte kunna hävda sig eftersom språket tryter, att möta främlingsfientlighet, att försöka anpassa sig till sitt nya liv men att ända inte höra till ”på riktigt”. Berättelsen rymmer även det positiva med varma människor och stor omtanke.
Berättelsen är nästan mer aktuell nu än när den kom ut under 90-talet. Det är en bok som jag tycker ska högläsas i många klasser. Det är också en bok att samtala kring och att arbeta med på många sätt. För att underlätta det arbetet har jag och Karolina Falk, lärare 4-6 på Skönadalsskolan, arbetat fram en lärarhandledning. Den hittar du på skolbibliotekens webbplats bland alla de andra handledningarna.

Länge har jag gått och sneglat på Min vän Pax av Sara Pennypacker, men så har den blivit utlånad och det har stannat vid tanken.
Eftersom boken dyker upp i flöden som högläsningstips, satte jag då äntligen igång att läsa den direkt efter helgerna. Ville veta om den ska finnas med bland de böcker jag köper in till högläsningslådan inför nästa läsår. Efter att ha läst och njutit av denna fina berättelse är svaret, nej det kommer jag inte att göra. Visst är det en perfekt högläsningsbok, kanske till och med att rekommendera för alla samtal berättelsen kan leda till, men det är en ”sittanäraochläsatillsammansbok”. Tempot och vissa vändningar i berättelsen gör den svår att fånga en större grupp med.
Huvudkaraktärerna är Peter, nu tolv år, och räven Pax som Peter tog hand om när Pax var en liten rävunge och enda överlevande i en flock. Just då hade Peter också förlorat sin mamma och det växte fram en mycket nära relation dem emellan.
När berättelsen startar tvingas Peter just släppa ut sin älskade räv i ett skogsområde, att klar  sig bäst han kan. Peters pappa har tagit värvning i ett
krig och Peter ska bo hos sin farfar drygt 60 mil bort.
Båda längtar efter varandra och nästan omedelbart börjar Peter försöka ta sig tillbaka till där han släppte ut Pax.Vartannat kapitel är berättat ur Peters synvinkel och vartannat ur Pax. Sara Pennypacker har tagit reda på mycket om rävar och försöker förmedla hur de kommunicerar med hjälp av olika sinnen och minnen.
Berättelsen är skickligt uppbyggd och läsaren får inte veta allt från början, det gillar jag. I deras försök att mötas igen uppstår hela tiden hinder och som ett överhängande hot finns det annalkande kriget som rent konkret spelar stor roll för Pax i första hand.
Slutet är inte vad en liten människa önskar sig men det som känns mest realistiskt och naturligt. Allt annat hade känts påklistrat.
I boken finns vackra svartvita bilder av Jon Klasen som förstärker berättelsen.
Enligt förlaget riktar sig boken till åldersgruppen 6-9 år, det protesterar jag livligt emot. Det krävs en viss mognad för att kunna ta till sig tankar och resonemang i den här berättelsen. För en yngre läsare blir det nog bara sorgligt och mycket skrämmande.