Ibland ”förbarmar” jag mig över en bok, som stått länge i hyllan och som ingen tycks vilja låna. Framsidan kanske är lite intetsägande eller så beror det på något annat att just den boken inte blivit utlånad.
Gömställen, var en sådan ”outlånad” bok av Katherine Arden. Jag bloggade om den här.,.Efteråt var jag fullständigt uppfylld av hur bra den var!
Jag köpte in Spökröster av samma författare, utan att inse att det var uppföljaren till Gömställen. När jag började läsa Spökröster kände jag igen huvudpersonerna i boken, Ollie, Coco och Brian. I Gömställen blev de fast tillsammans i en annan värld, fylld av spöken och kunde med hjälp av all sin list och allt sitt mod och inte minst Ollies klocka, som hon fått efter sin mamma, som året innan dött i en flygolycka, till sist ta sig hem. Ollies klocka skickar budskap till henne. Varningar och ibland instruktioner för hur de skall klara sig i den andra världen och klara sig ut ur den.
I Spökröster har Ollies pappa vunnit en veckas vistelse på ett nytt hotell på en skidort. Vi befinner oss i en del av USA, där det brukar bli mycket snö under vintern. I bilen åker Ollie, hennes pappa, Coco och hennes mamma och Brian. Det snöar mer och mer. Ollie, Coco och Brian är tre vänner, som svetsats samman av sina upplevelser i Gömställen. De är tre väldigt olika barn, som fått en alldeles speciell samhörighet mellan sig. Ingenting skulle kunna få dem att överge varandra.
I bilen är det varmt och mysigt, barnen lutar huvudena mot varandra och somnar. Utanför snöar det.
Coco och Ollie drömmer båda mardrömmar om en flicka, som ropar på dem. En flicka med näsa och fingrar svartnade av frost, med ögon hopklistrade av is. ”Hjälp mig att hitta dem, säger flickan” Jag måste hitta mina benknotor, annars kan jag inte ta mig härifrån!”
Läskiga drömmar, men det känns inte så läskigt i den mysiga bilen. Lite innan de är framme, står plötsligt en människa ute i vägbanan. Han har blå jacka och en skidmask för ansiktet. Det ser ut som att han försöker stoppa dem. När bilen är nästan framme försvinner han plötsligt.
Väl framme på hotellet, Hemlock Lodge, kliver de in i ,en lobby full av uppstoppade djur. ” Det enda ljuset i lobbyn kom från en stor , sprakande brasa…Dessutom var väggarna täckta av huvuden. Huvuden från döda djur . …Flera hjorthuvuden hängde i en grupp. Där fanns tre tvättbjörnar med paddlar i en kanot. Ett uppstoppat rådjurskid i en glasmonter. Fyra prärievargar, som såg ut att yla mot en låtsasmåne. En svartbjörn stod på bakbenen med framtassarna lyfta. Djuren såg ut att röra sig i det fladdrande eldskenet och deras ögon glänste som om de levde. Björnen hade vassa vita tänder”.
Allting tycks nu utveckla sig till en riktigt läskig spökhistoria, där ingenting är vad det synes vara.
Hotellet är nyrenoverat, men har fått strömavbrott i snöstormen. Det är halvmörkt och kallt överallt och även om Ollie och alla de andra genast skulle vilja vända och köra hem igen, så går det inte. Vägen har snöat igen.
Ollies och Cocos mardrömmar i bilen, visar sig bli verklighet redan den första natten. Det finns ”en annan värld” även här. En skrämmande iskall värld fylld av stackars små barnhemsbarn, som ligger halvt ihjälfrusna i sina sängar i en stor sal. Över barnhemmet regerar Mor Hemlock. En riktig farlig och elak kvinna, som gör allt för att dra in Coco, Ollie och Brian i sin värld.
Medan föräldrarna går runt och myser i brasans sken och glatt hjälper hotellvärden att laga mat på stormkök, kämpar barnen för att rädda några av de små förfrusna flickorna ifrån Mor Hemlock.
Den andra dagen dyker plötsligt en ny gäst upp. Han är journalist säger han och jobbar för en tidning, som skriver om spöken. Han har fått tips om Hemlock Lodge, eftersom det går så många rykten om stället ” det var både ett barnhem och en skola. .. det ryktades om barn som blev inlåsta i städskrubbar, men det gjordes aldrig någon utredning, det var ingen som brydde sig särskilt mycket om föräldralösa barn. Och efter att barnhemmet hade stängt började folk se märkliga ljussken i fönstren. en gång kallades polisen hit för att de hört skrik in ifrån byggnaden”..
Kalla mig Don, säger han och verkar, åtminstone till en början, vara en riktigt trevlig person, som kan hjälpa barnen att bekämpa spökena som vill ta över hotellet.
Allting trappas upp mer och mer. Strömmen kommer inte tillbaka. Huset blir kallare och kallare. Till slut finns bara en liten flämtande brasa och några stearinljus att värma sig vid. Barnen förstår att det drar ihop sig till en slutstrid mellan spökena och dem och att de måste vinna den, för att kunna ta sig därifrån. Föräldrarna måste hållas utanför till varje pris, annars kommer de inte att lyckas.
Med hjälp av Ollies klocka, all sin intelligens och list och sin kärlek till varandra kämpar de sig igenom natten, som utvecklar sig till en kamp på liv och död.
En riktigt läskig spökrysare, där man blir mer och mer andlös. Skall barnen klara det här eller skall de bli fast i ”den andra världen” Personer som de trott sig kunna lita på visar sig vara helt empatilösa och lämnar dem åt sitt eget öde. Till sist är det bara kärleken och samhörigheten mellan barnen, som kan rädda dem.
